EU agrees to fund Ukraine – but not itself
EU leaders dodge migration showdown at summit
”Domen kan få rektorer att anmäla av rädsla”
Bulgaria seeks NATO planes, anti-drone defences after Black Sea attacks
Editors’ Choice: Xmas EU budget deal? Don’t hold your breath
EU leaders fail to meet enlargement moment
EXCLUSIVE: EU to come up with new financing plan for Ukraine
INTERVIEW: Key MEP slams Commission’s lack of foresight in chips law
Intensiv konservativ idédebatt om nationalism
Den eftervalsdebatt som startat i Sverigedemokraterna har många olika komponenter som bör hållas isär och definieras. Här är ett försök.
Finns åtminstone dessa sex aspekter att ha med sig.
1. “Öppen svenskhet”Detta begrepp avser den formella/juridiska ställningen för en individ, alltså principerna för att erhålla svenskt medborgarskap. Här har biologi och etnicitet ingen roll att spela. Det som räknas skall vara viljan att ingå i den svenska nationen, värna svenska normer, kultur och lagar.
Från 1970-talet har detta kravställande på nyanlända grovt misskötts av alla regeringar fram till Tidö-majoritetens skärpta krav för medborgarskap som riksdagen antog 29 april 2026 (betänkande 2025/26:SfU28), alltså 8 år i Sverige, självförsörjade, kunskaper i språk och om samhället samt hederligt leverne. Här saknas ännu beslut om möjlighet till återkallande av medborgarskap. Förlag om att återkalla medborgarskap (vid dubbla medborgarskap) som erhållits på falska grunder eller efter grovt brottslighet (ex hot mot Sveriges säkerhet) ligger på riksdagens bord.
Här finns ingen oenighet i Sverigedemokraterna vad jag vet.
2. En nation är något annat än medborgarskapMen när vi kommer till mer raffinerade definitioner som ‘nation’ blir det inte lika enkelt. Nationen handlar inte om staten – en vanlig missuppfattning. Ordet nation kommer från latinets natio, som betyder “härstamning” eller “födelse”. Det är därför Sverige erkänner fem nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. De har inget krav på sig att ingå i den svenska nationen, som Björn Söder konstaterat. På dem ligger inget krav på assimilation till den svenska nationen, de är ändå fullvärdiga svenska medborgare.
På andra ligger dock från Sverigedemokraternas sida ett hårt krav på assimilering. I debatten har Mattias Karlsson på Facebook (9 okt) hänvisat till partiets principprogram: “Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.” Och han tillägger: “svenskhet handlar inte om biologi”.
Det är utifrån detta krav på människor från andra delar av världen som Oikos-profilen Carl Eos skruvade upp konfliktnivån i debatten om nationalism när han i Bulletin skriver “Begrav etno-nationalismen en gång för alla” (8 okt).
Artikeln är ett försvar för vice partiledaren Henrik Vinge som i podden “Sista måltiden” (1 okt) talat om att Sverigedemokraterna måste nå invandrarna i förorterna och därför sluta tala i termer som stöter bort dem. För detta fick han skarp kritik i sociala medier. I försvaret av Vinge skriver Eos, “Nationell gemenskap kräver inte biologiska band”.
Här upplever jag att begreppen har blandats samman. Självklart krävs inte biologiskt band för att bli medborgare i juridisk och rättsstatlig mening. Men när man går över till nation är det inte alls lika självklart. För om det inte fanns några biologiska band alls till nationen, varför har vi då nationella minoriteter vars etniska identitet värnas? Samerna har ju sin nationaldag 8 februari medan vi svenskar har nationaldag den 6 juni. Och om svenskar och samer utgör skilda nationer är det lite märkligt att hävda att iranier, somalier och sydamerikaner inte har härkomst som skiljer sig från den svenska.
Återigen: fullvärdiga svensk medborgare kan alla dessa bli, med alla juridiska rättigheter som tillkommer svenskar – om man lever upp till de krav Mattias Karlsson listat ovan. Men nyanländas härkomst går inte radera. Lika lite som svenskar ska behöva radera sin härkomst. Här har ju inte minst iranier i Sverige trätt fram och sagt att de för alltid är iranier, men tacksamma över att vara svenska medborgare.
Låt oss vända på resonemanget. Om jag flyttade till Iran skulle jag aldrig komma på idén att kalla mig perser (den största etniska folkgruppen i Iran). Även om jag så skulle bo där i 50 år så är jag lik förbannat svensk. Kanske jag kan bli iransk medborgare, men inte mer. Härkomst, alltså etniskt ursprung, går inte ändra (lika lite som kön). Det är en deskriptiv beskrivning. Något annat än juridiskt medborgarskap.
En ytterligare aspekt är att etnicitet inte är något svart/vit, utan en flytande bedömning som avgörs pragmatiskt. Vi bör ha en konservativ ansats av pragmatism här, inte liberalt krav på exakta principer oavsett verklighet. Via Ancestry fick jag reda på att två procent av mitt DNA kommer från Sydostasien. En närmare släktforskning har visat att min farfars farmors farfar var betjänt från Jakarta. Han kom som tonåring till Sverige och Västervik 1785. Jag tror dock att jag kan räkna mig som etnisk svensk ändå. Någon tydlig gräns finns inte och därför är härkomst ett bättre begrepp.
3. Härkomst oviktig i monokultur, men med framväxande klankultur?Eftersom Sverige i ett årtusende varit en monokultur där vi alla (utom någon enstaka procent) tillhört samma etniska folkgrupp har detta med härkomst inte betytt någonting. Vi är ju alla svenskar. Men nu, på grund av den extremt stora invandringen på extremt kort tid, har vi en helt ny, för Sverige fullständigt annorlunda situation.
Och valresultatet förra månaden signalerar att klankultur, byggd på etnisk härkomst, nu också flyttar in i det officiella Sverige på ett påtagligt sätt. Flera somalier har blivit riksdagsledamöter och talar öppet om att de ska verka för Somalias bästa – inte för svenskars bästa. Vid riksdagens öppnande klädde sig också en ledamot i “en dräkt som är symbolen för peshmerga, kurdiska gerillasoldater”, så som advokaten Nima Rostami beskrev det i Facebook med bildbevis (12 okt). Dessa strider för sin särart i fjärran länder. Vad gör han i svenska lagstiftande församlingen med den prioriteringen?
Till och med Sveriges Radio har med intervjuer dokumenterat att invandrargrupper i förorten röstar i kollektiv på sin egen etniska grupp (se Riksronden 10 okt). Om klanröstningen blir nya normen i Sverige kortsluts vår demokrati, eller som Oscar Swartz skriver i SvD: “skulle hos oss kunna ses som en form av hackerattacker mot ett valsystem som inte var byggt för patron-klientrelationer” (4 okt).
4. Rättrådiga principer räcker inteNär Sverige i grunden har förändrats av 3,7 miljoner invånare från väsensskilda kulturer måste det svenska förhålla sig till vad som händer i verkligheten. Man kan inte då vara liberal och enbart tala i rättrådiga principer, utan man måste – utan skygglappar och ursäkter – se till vad som händer och hur det påverkar makt, normer och värderingar i det svenska samhället.
Liberaler är bra på att rita kartor, medan konservativa tittar vad som händer i terrängen. Det är därför Sverigedemokraterna varit minst ett årtionde före övriga partier i att förstå vad som händer och vilken politik som krävs – när kartan inte längre stämmer.
Här tror jag en konfliktyta uppstått när tongivande företrädare i Sverigedemokraterna, enligt anklagelserna, nu låter som liberaler istället för att problematisera det dåliga som händer i samhället – det som varit partiets styrka. Självklart vill ett stort parti värva nya väljargrupper, men kan man för den skull göra avkall på sina politiska ställningstaganden? Det var det Fredrik Reinfeldt gjorde med att triangulera gentemot Socialdemokraterna. Moderater har sedan konstaterat att triangulering betyder att man tömmer det egna partiet på dess själ. Ingenting av identiteten blir kvar.
5. Tilliten till att hålla på principprogrammetOvan framgår att Mattias Karlsson hänvisar till principprogrammet. Helt rimligt och rätt. Men jag tror tilliten till att partiet fortsatt står för det måste värnas. Jimmie Åkesson har skickligt förenklat budskapet om en kravbaserad migrationspolitik med att det finns två dörrar, en in i Sverige för den som är lojal med majoritetssamhället och en ut härifrån för den som inte vill anpassa sig. Problemet är att väldigt, väldigt få behöver passera den andra dörren trots att de mördar, våldtar och vägrar acceptera svenska normer.
Den andra dörren är ännu en idé som inte blivit verklighet. Och då kan frågan inställa sig, när partiet säger sig vilja tala i mjukare termer till förortens väljare, om den dörren någonsin kommer att användas. Det är ju inte inställsamt att be folk lämna landet. De sju gamla riksdagspartierna har aldrig vågat ens tänka tanken att systematiskt driva en politik som får människor att lämna landet om de inte trivs här. Med en mjukare ton från SD är frågan om man orkar fortsätta kräva att den andra dörren ska öppnas.
Här tror jag vi tappade flest väljare i årets val. Väljare som inte tyckte det spelade någon roll om man röstade på SD eller M. Och därför stannade hemma.
6. Avvägningarna som stort parti måste bli knivskarpaUnder Sverigedemokraternas framväxt har partiet fått god hjälp av de sju gamla partierna att framstå som det radikala partiet som inte viker sig för etablissemangen. Nu har vi förlorat den udden, det saltet, genom att ha haft direkt inflytande över regeringens lagstiftning. Därför måste vi skapa den fräscha och friska imagen själva. Det är svårare än man tror.
Jag har ju varit aktiv i ett gammalt parti (C under 1980/90-talen) och vet hur svårt det är att nå ut med balanserade budskap. Även om det varit tungt för många SD-företrädare som drabbats, har partiet varit lyckligt lottat eftersom allt man sagt har nått ut – eftersom förslagen har kritiserats hårt (och orättvist) i medierna.
Nu när man är en maktspelare på högsta nivå behöver man vara balanserad, realistisk och seriös. Men samtidigt vass, knivskarp och tydlig. Det är förbaskat svårt. Våra frågor är dessutom i hög grad filosofiska och bottnar i kultur som många gånger är svåra att kort konkretisera.
Partiet går in i en ny fas. Att då hålla “flanken” nöjd så att dessa väljare inte går till soffan, samtidigt som man värvar nya väljargrupper är den utmanande uppgiften.
*
Mer mer på temat i podden Riksronden: Svenskhet och fri debatt (17/10) och Håller klansamhället på att ta över politiken? (10/10).
