Så länge Ulf Kristersson håller fast vid att endast bygga sin regering med SD-ministrar är han diskvalificerad som statsministerkandidat för Center­partiet. Det skriver partiledare Elisabeth Thand Ringqvist.

Nu har SCB bekräftat andra opinionsmätningar. Rödgröna oppositionen har en betydande ledning, cirka 55% mot 45% för regeringssidan. Hur kan läget vara så dåligt för regeringssidan när man uppfyllt så mycket av givna vallöften?

Ja, det är svårt att förstå att en splittrad och idélös opposition leder så tydligt över en handlingskraftig riksdagsmajoritet. Politik och demokrati är inte som något annat. För egen del har jag alltid det brittiska valet 1945 i bakhuvudet.

Winston Churchill hade just vunnit andra världskriget – men vänsteroppositionen vann i en jordskredsseger. Det har förklarats med att väljarna ville lägga kriget bakom sig, och medan Churchill personifierade krig lovade Labour sociala välfärdsreformer. Väljarna blickade framåt och valde Labour, även om man var tacksamma för Churchill räddat deras liv och land.

Framgångarnas förbannelse är en del av politiken. Om du lyckas lösa de problem du vann valet på, kan väljarna blicka åt nya håll. Alltså, eftersom Tidö lyckats få ned brottsligheten och begränsat migrationen kan väljarna anse klimat, cykelbanor, högre bidrag och andra vänsterfrågor vara viktigare och fräschare än att tjata om kriminalitet.

Men är inte oppositionen för svag för att ha denna dragningskraft på väljarna? Och problemen med kriminalitet och migration är inte lösta, många tunga och genomgripande beslut återstår att göra.

En mer trolig orsak till att så många nu – månader före valdagen – inte är säkra på att ge Tidö-partierna en ny chans är att man är osäker på hur långt man ska gå i “auktoritär” riktning. Väljarna – och då särskilt M-väljare – är nöjda med det som gjorts när det gäller hårdare straff och strängare krav för migration. Men Tidö-partierna och särskilt Sverigedemokraterna går till val på att fortsätta skärpa reglerna för att få ned kriminaliteten och otryggheten.

Debatten om “tonårsutvisningar” visar att medierna kan blåsa upp opinioner om att man “gått för långt” i att skärpa regler. Om man tror det kan en röst på Socialdemokraterna vara ett sätt att lindra politiken, eftersom S lovat att inte riva upp det Tidö gjort. Det kan kännas bra att framstå som “god” genom att inte rösta för fler åtgärder mot kriminaliteten.

Men det kan också vara så att de 20 procent av de svarande i SCB som inte vill ange något parti och som vacklar, på valdagen kommer fram till att reformerna som Tidö inlett måste fortsätta. Om stor andel av de som vägrar ange parti i maj röstar Tidö i september, då vinner SD, M, KD och L en ny mandatperiod.

Jag tror det är förklaringen till att M och L ligger så lågt. En fjärdedel till hälften av deras väljare är idag osäkra på om de gillar en fortsatt åtstramning med Sverigedemokraterna. M och L behöver förklara varför de vill gå vidare med den politik man så framgångsrikt genomfört de senaste fyra åren.

En del hävdar att SD också måste tona ned sina förslag för att inte skrämma bort väljare. Det är feltänkt. Sverigedemokraterna måste stå upp för sin linje, inte minst eftersom partiet vunnit många väljare från soffan, alltså väljare som tidigare inte ansett det funnit något parti man kan rösta på. SD måste behålla dessa väljare, som enligt SOM-institutets tidigare mätningar utgör den tredje största gruppen av Sverigedemokraternas väljare.

En faktor bakom varför tidigare Tidö-väljare kan tveka är medibevakningen. Den framställer S som de seriösa medan regeringssidan är hårdhänt. Och därtill är mycket i mediedebatten numera ohederligt. S kampanjar om att SD har “sänkt” a-kassan, vilket de vet är en medveten lögn. A-kassan är höjd de första 100 dagarna, därefter sker avtrappning snabbare.

I SvD frågar politiske chefredaktören Tove Lifvendahl: “Varför klarar DN:s ledarsida inte av att föra diskussionen på ett hederligt sätt?” Detta efter att hon blivit utsatt för den medvetet ohederliga rapportering många medier ägnar sig åt.

Om medierna får sätta bilden, är det inte konstigt om väljarna blir felinformerade och därför också röstar fel, i meningen att de röstar på något annat än det de faktiskt vill stödja.

I botten finns en svår balansgång. SD måste fortsatt driva på, medan M och L måste förklara att fortsatta förändringar med SD är nödvändiga. Och varför Socialdemokraterna kommer att svika sina löften om stram invandring eftersom de måste regera med V, MP och C som alla vill öppna gränserna igen.

Idag innebär denna balansgång förlust för Tidö. Men en stor del av väljarkåren har inte bestämt sig. De vägrar delta i SCB och andra mätningar. Därför finns ett övertag för vänstersidan. Men på valdagen måste dessa osäkra väljare bestämma sig. Jag har gott hopp om att de föredrar fortsatt regering med Kristersson framför vänsterturbulens med Andersson.

Högermajoriteten i EU levererar nu ett skifte i synen på migrationen som innebär tuffare regler för återvändande. Den som fått sin sak prövad och inte har rätt att stanna ska lämna EU, skriver Charlie Weimers.

Fällningar för brott mot folkrätten kommer att bli ännu vanligare efter dagens beslut, skriver Thord Eriksson.

I dag kommer riksdagsmajoriteten att rösta för regeringens proposition ”Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt” som befäster Sveriges position som ett av Europas minst flyktingvänliga länder.

En mycket kort sammanfattning av det drygt tusensidiga förslaget är att den som söker sig till Sverige kommer att stå mer ensam än tidigare och ha sämre chanser att få stanna i landet.

Det senare är ett uttalat mål och ett av sätten att kunna hindra fler från att få uppehållstillstånd är att inte längre ge dem som söker skydd rätt till offentligt juridiskt ombud. Hjälpen bantas ned till två timmars rådgivning och det är inte förrän efter ett avslag som juristerna kommer att släppas fram på statens bekostnad. På bara en vecka – i dag är fristen normalt tre veckor – ska de sedan prestera överklaganden kring ärenden vars detaljer de dittills inte känt till.

Förändringen är en del av Sveriges anpassning till EU:s nya migrations- och asylpakt som träder i kraft den 12 juni. Men den hade kunnat se ut på ett annat sätt, skrev åtta advokater på DN debatt häromdagen (5/6): ”Sverige hade kunnat välja en modell som värnar rättssäkerheten.”

Deras slutsats är att de genom sitt sena inträde i asylprocesserna inte längre kommer att kunna leva upp till sina advokatetiska skyldigheter. ”En advokat kan inte åta sig ett uppdrag som från början är utformat på ett sätt som gör det omöjligt att ge individuella, välgrundade och professionella juridiska råd.”

Det skulle kunna vara så att rätten till juridiskt ombud tas bort för att Tidöpartierna är övertygade om Migrationsverkets förmåga att alltid fatta rätt beslut.

Men sådan är inte verkligheten, vilket regeringen känner till. Det var nämligen på regeringens uppdrag som Statskontoret häromåret gjorde en utvärdering av Migrationsverkets asylprocesser. Kritiken blev hård. Myndighetens beslut skilde sig till exempel kraftigt åt beroende på var i organisationen de fattats, och ”generaldirektören saknar tillräckligt underlag för att ta sitt ansvar för den rättsliga kvaliteten inför regeringen”.

Rapporten ledde till att Migrationsverket numera gör nationella kvalitetsuppföljningar av sitt arbete. Den första – diarienummer MVA-2025-00233 – kom i slutet av förra året och får inte direkt extern juridisk hjälp att framstå som överflödigt slöseri. Myndighetens egen slutsats var att nästan en fjärdedel av asylbesluten var felaktiga och att utredningarna var behäftade med stora brister. Detta förklarades bland annat med en intern kultur där kvantitet främjas framför kvalitet och handläggarna nöjer sig med att prestera ”good enough”.

I utvärderingen hade stor vikt lagts vid barns asylärenden. Även där visade sig brister som bland annat bedömdes bero på att barn inte ses som ”individuella rättighetsbärare” utan bara som en del av sin familj.

Förtroendeingivande?

Svängrummet för den här myndighetsutövningen kommer utvidgas genom dagens riksdagsbeslut.

I sitt yttrande om lagändringarna som ska klubbas har Lagrådet konstaterat att regeringen inte har reflekterat över att människor med rätt till skydd riskerar att slängas ut.

”Det förefaller som om regeringen inte på någon punkt anlägger ett flyktingperspektiv eller ser till den enskilda människan … en förenklad syn på flyktinginvandring har lett till förslag som är otillräckligt genomlysta … detta viktiga rättsområde förtjänar en grundligare och demokratiskt förankrad översyn inom en inte alltför avlägsen framtid.”

Att skriva att Lagrådet är kritiskt gör inte formuleringarna full rättvisa. Formuleringen som rör den avskaffade rätten till offentligt biträde dryper till och med av underskruvad sarkasm:

”Om det antas att det inte handlar om att minska flyktinginvandringen genom att undanhålla det biträde som den enskilde kan ha behov av och inte heller om en allmän markering av att flyktinginvandring ogillas oavsett den enskildes behov av internationellt skydd, så återstår bara den statsfinansiella synpunkten. Men den finns inte nämnd, och inte heller finns det några uppskattningar om hur mycket som kan bedömas inbesparat genom den restriktiva inställningen.”

Med jämna mellanrum fälls Sverige redan för brott mot folkrätten – konkreta följder av bristerna som Migrationsverket på egen hand blottagt i sin kvalitetsutvärdering. På sistone har det handlat om en afghansk man som blivit ”västerniserad” efter många år på svensk mark. Europadomstolen slog fast att en utvisning skulle strida mot Europakonventionens artikel om förbud mot tortyr. Och i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter kom nyligen en fällning på grund av deportationen av en svårt funktionsnedsatt 21-åring, trots vetskap om att hans hemland inte kunde förse honom med läkemedel och adekvat vård.

Det är inte smickrande för Sverige att den här sortens fällningar kommer att bli ännu vanligare efter dagens beslut. De som röstar för delar ansvaret med regeringen och med en myndighet som nöjer sig med att jobb som inte är bättre än good enough.

Thord Eriksson

Inlägget I dag fullföljer Tidöpartierna sitt paradigmskifte dök först upp på Dagens Arena.

Hyresgästföreningens har alltför stort inflytande över hyressättningen. Det har på längre sikt lett till klart färre hyresrätter i exempelvis Stockholms innerstad, skriver företrädare för Fastighetsägarna i en slutreplik.