Nu har SCB bekräftat andra opinionsmätningar. Rödgröna oppositionen har en betydande ledning, cirka 55% mot 45% för regeringssidan. Hur kan läget vara så dåligt för regeringssidan när man uppfyllt så mycket av givna vallöften?

Ja, det är svårt att förstå att en splittrad och idélös opposition leder så tydligt över en handlingskraftig riksdagsmajoritet. Politik och demokrati är inte som något annat. För egen del har jag alltid det brittiska valet 1945 i bakhuvudet.

Winston Churchill hade just vunnit andra världskriget – men vänsteroppositionen vann i en jordskredsseger. Det har förklarats med att väljarna ville lägga kriget bakom sig, och medan Churchill personifierade krig lovade Labour sociala välfärdsreformer. Väljarna blickade framåt och valde Labour, även om man var tacksamma för Churchill räddat deras liv och land.

Framgångarnas förbannelse är en del av politiken. Om du lyckas lösa de problem du vann valet på, kan väljarna blicka åt nya håll. Alltså, eftersom Tidö lyckats få ned brottsligheten och begränsat migrationen kan väljarna anse klimat, cykelbanor, högre bidrag och andra vänsterfrågor vara viktigare och fräschare än att tjata om kriminalitet.

Men är inte oppositionen för svag för att ha denna dragningskraft på väljarna? Och problemen med kriminalitet och migration är inte lösta, många tunga och genomgripande beslut återstår att göra.

En mer trolig orsak till att så många nu – månader före valdagen – inte är säkra på att ge Tidö-partierna en ny chans är att man är osäker på hur långt man ska gå i “auktoritär” riktning. Väljarna – och då särskilt M-väljare – är nöjda med det som gjorts när det gäller hårdare straff och strängare krav för migration. Men Tidö-partierna och särskilt Sverigedemokraterna går till val på att fortsätta skärpa reglerna för att få ned kriminaliteten och otryggheten.

Debatten om “tonårsutvisningar” visar att medierna kan blåsa upp opinioner om att man “gått för långt” i att skärpa regler. Om man tror det kan en röst på Socialdemokraterna vara ett sätt att lindra politiken, eftersom S lovat att inte riva upp det Tidö gjort. Det kan kännas bra att framstå som “god” genom att inte rösta för fler åtgärder mot kriminaliteten.

Men det kan också vara så att de 20 procent av de svarande i SCB som inte vill ange något parti och som vacklar, på valdagen kommer fram till att reformerna som Tidö inlett måste fortsätta. Om stor andel av de som vägrar ange parti i maj röstar Tidö i september, då vinner SD, M, KD och L en ny mandatperiod.

Jag tror det är förklaringen till att M och L ligger så lågt. En fjärdedel till hälften av deras väljare är idag osäkra på om de gillar en fortsatt åtstramning med Sverigedemokraterna. M och L behöver förklara varför de vill gå vidare med den politik man så framgångsrikt genomfört de senaste fyra åren.

En del hävdar att SD också måste tona ned sina förslag för att inte skrämma bort väljare. Det är feltänkt. Sverigedemokraterna måste stå upp för sin linje, inte minst eftersom partiet vunnit många väljare från soffan, alltså väljare som tidigare inte ansett det funnit något parti man kan rösta på. SD måste behålla dessa väljare, som enligt SOM-institutets tidigare mätningar utgör den tredje största gruppen av Sverigedemokraternas väljare.

En faktor bakom varför tidigare Tidö-väljare kan tveka är medibevakningen. Den framställer S som de seriösa medan regeringssidan är hårdhänt. Och därtill är mycket i mediedebatten numera ohederligt. S kampanjar om att SD har “sänkt” a-kassan, vilket de vet är en medveten lögn. A-kassan är höjd de första 100 dagarna, därefter sker avtrappning snabbare.

I SvD frågar politiske chefredaktören Tove Lifvendahl: “Varför klarar DN:s ledarsida inte av att föra diskussionen på ett hederligt sätt?” Detta efter att hon blivit utsatt för den medvetet ohederliga rapportering många medier ägnar sig åt.

Om medierna får sätta bilden, är det inte konstigt om väljarna blir felinformerade och därför också röstar fel, i meningen att de röstar på något annat än det de faktiskt vill stödja.

I botten finns en svår balansgång. SD måste fortsatt driva på, medan M och L måste förklara att fortsatta förändringar med SD är nödvändiga. Och varför Socialdemokraterna kommer att svika sina löften om stram invandring eftersom de måste regera med V, MP och C som alla vill öppna gränserna igen.

Idag innebär denna balansgång förlust för Tidö. Men en stor del av väljarkåren har inte bestämt sig. De vägrar delta i SCB och andra mätningar. Därför finns ett övertag för vänstersidan. Men på valdagen måste dessa osäkra väljare bestämma sig. Jag har gott hopp om att de föredrar fortsatt regering med Kristersson framför vänsterturbulens med Andersson.