I en tid av stora utmaningar räcker det inte med kritik av systemets tillkortakommanden.

I samhällsdebatten beskrivs folkbildningen ofta som en motkraft. En röst som står utanför, säger emot, problematiserar och försvarar det mänskliga i ett system som riskerar att bli alltför teknokratiskt. Det är en viktig roll. Men den är inte tillräcklig.

Folkbildningen behöver också förstås – och erkännas – som en medkraft i välfärdssamhället. En aktör som inte bara reagerar på brister, utan som tillsammans med offentliga aktörer faktiskt bygger fungerande lösningar för människor som annars riskerar att falla mellan systemen.

Skillnaden mellan motkraft och medkraft är avgörande. Motkraften står bredvid. Medkraften står tillsammans.

I en tid där unga vuxnas psykiska ohälsa ökar, där skolmisslyckanden tidigt får livslånga konsekvenser och där allt fler unga står långt ifrån både studier och arbete, räcker det inte med kritik av systemets tillkortakommanden. Det behövs strukturer där olika kompetenser, logiker och uppdrag kan mötas – på riktigt.

Här blir frågan om hur civilsamhälle och offentlig sektor samverkar helt central.

Alltför ofta reduceras idéburna aktörer till utförare eller underleverantörer. Man köper en insats, pressar pris, skriver snäva uppdrag och mäter resultat på ett sätt som sällan fångar komplexiteten i människors liv. Det idéburna blir ett smidigare sätt att leverera offentliga tjänster – men utan möjlighet att bidra med sin särart.

Ett verkligt partnerskap ser annorlunda ut.

I ett idéburet offentligt partnerskap, ett IOP, är relationen inte uppdragsgivare–leverantör, utan medskapare av samhällsnytta. Parterna delar ansvar, formulerar mål tillsammans och erkänner att olika aktörer bidrar med olika typer av kunskap.

Det är just detta som gör partnerskapsformen så viktig – och samtidigt så utmanande.

I vår verksamhet Framtidsspår, ett långvarigt idéburet offentligt partnerskap mellan folkhögskola, civilsamhällesorganisationer och Göteborgs stad, har vi under många år arbetat med unga vuxna som inte fullföljt gymnasiet och som ofta bär på psykisk ohälsa, neuropsykiatriska funktionsvariationer och en lång erfarenhet av misslyckanden i skolsystemet.

Det är en målgrupp som sällan passar in i vare sig skolans eller välfärdens ordinarie kategorier. De behöver utbildning – men också trygghet, relationer, psykosocialt stöd, vardagsstruktur och tid.

Just därför är partnerskapet inte ett tillägg till verksamheten. Det är själva förutsättningen.

På Framtidsspår möts folkhögskolepedagogik och socialt arbete i ett gemensamt uppdrag. Det innebär att pedagoger, socionom, studie- och yrkesvägledare och deltagarstöd arbetar sida vid sida i deltagarnas vardag. När hinder uppstår – från psykisk ohälsa till myndighetskontakter eller ekonomiska bekymmer – kan stöd ges direkt, i den miljö där studierna faktiskt pågår.

Detta är inte ett effektivare sätt att leverera utbildning. Det är ett annat sätt att förstå vad utbildning för den här målgruppen över huvud taget är.

Resultat för dessa unga låter sig inte alltid beskrivas i betyg eller behörigheter. De syns i stället i stegförflyttningar: att våga komma tillbaka efter frånvaro, att klara en hel vecka på plats, att våga ta ordet i grupp, att för första gången formulera en möjlig framtid.

För många av våra deltagare är just dessa steg det som gör fortsatta studier möjliga.

Här bidrar folkbildningen med något som inte går att upphandla fram. Folkhögskolans pedagogik utgår från deltagaren som medskapande, från relationen som grund för lärande och från lärande som något större än kursplaner: bildning. Det är denna värdegrund som gör det möjligt att arbeta långsiktigt med tillit, motivation och identitet som studerande.

Men för att detta ska få verklig samhällsbärande kraft krävs att folkbildningen får vara mer än ett alternativ bredvid systemen. Den måste få vara en del av dem – utan att förlora sin egenart.

Här är IOP en avgörande form. Den ger utrymme för gemensamt lärande, för anpassning över tid och för ansvar som inte är bundet till enskilda projekt eller till kortsiktiga upphandlingar. Den gör det möjligt att bygga verksamhet som bär – också när resultaten inte är lätta att mäta.

Samtidigt ställer partnerskapet krav. Det kräver mod från offentliga aktörer att dela makt och erkänna andra kunskapsformer än de egna. Och det kräver ansvar från idéburna organisationer att vara transparenta, systematiska och beredda att synliggöra sitt arbete.

Folkbildningen ska fortsätta vara en motkraft när det behövs. En kritisk röst. En påminnelse om bildningens och demokratins värde.

Men om vi menar allvar med att möta dagens samhällsutmaningar behöver folkbildningen också få vara det den redan är i praktiken: en medkraft – i välfärden, i utbildningssystemet och i arbetet för ett mer inkluderande samhälle. Läs mer om IOP här.

Moa Fors, verksamhetsansvarig på Framtidsspår, idéburet offentligt partnerskap mellan Ljungskile folkhögskola och samverkansparter

Inlägget Folkbildningen som medkraft – inte bara motkraft dök först upp på Dagens Arena.