Det är fortsatt spelet om makten som dominerar svensk debatt, inte om ledarskap och bygga förtroende för den sakpolitik man vill föra. Ett skäl är att 80 procent av nuvarande och kommande riksdagsmajoritet är för Tidö-avtalets sakpolitik. Då blir journalisternas fokus istället vem som tar vem i regeringsfrågan.

Visst är det absurt. Så som det låter – vilket naturligtvis inte betyder att det skulle bli så – är S överens med SD, M, KD och L om att fortsätta den linje som Tidöavtalet stakade ut. Socialdemokraternas budskap är nu att Magdalena Andersson som S-statsminister inte tänker göra några kraftiga vänstersvängar. Osäkra väljare kan därför lugnt byta från Tidö-parti till S.

Första frågan blir: Varför då, om politiken blir densamma?

Svaret är att S-taktiken bygger tungt på den goodwill som Socialdemokratin fortfarande lever på från dess långa regeringsperiod på 1900-talet. Man misslyckades med allt under regeringsåren 2014-2022, men lutar sig på framgångarna 1932-1976. Denna goodwill som regeringsduglig borde ju vara förbrukad, men jag tror det ligger något i partiets förhoppningar om att det finns mer att klämma ur gammal goodwill. Detta eftersom vi lever i en osäker värld samtidigt som inrikespolitiken behöver läggas om rejält. Även om det är sakpolitik i Sverigedemokratisk riktning, finns väljare som hoppas S kan klara av det eftersom SD fortfarande är ett oprövat kort.

Själv tror jag inte ett ögonblick på att ledande socialdemokrater idag ens kan jämföras med föregående generationer. De tongivande runt Andersson är fortfarande Damberg, Ygeman, Johansson och Strandhäll som misslyckades kapitalt som ministrar. Och de få nya namnen imponerar inte.

Fråga två blir hur Andersson ska väljas som statsminister efter ett val då rödgröna fått riksdagsmajoritet och hennes statsministerambition är att fullfölja Tidö?

Självklart kan hon få stöd från nuvarande majoritetspartier om hon lägger fram lagförslag och budgetar som ligger i linje med Tidöavtalet. Men! Först ska hon ju bli vald till statsminister! Hur ska det gå till?

Hon har en rödgrön majoritet som bas. Om hon till den säger att hon nu ska föra högerpolitik, är det någon som tror att de tre små rödgröna partierna kommer att låta henne bli statsminister? Inte jag.

Och skulle hon till talmannen säga att hon vill bli vald till statsminister eftersom rödgröna har majoritet i riksdagen, men önskar stöd från borgerliga och konservativa, kommer ju talmannen att från dessa partier få svaret nej tack.

Varför ska SD, M, KD eller L rösta för Andersson när de förlorat valet och hennes anspråk på statsministerposten bygger på en rödgrön majoritet? Det skulle vara ett svek mot de egna väljarna, att deras röster plötsligt användes för att utse en socialdemokratisk statsminister.

Vad Socialdemokraterna försöker sig på är rakt igenom cyniskt. Väljarna ställs åt sidan så fort mandaten är fördelade. I riksdagskorridorerna skulle partierna plötsligt förhandla om helt nya konstellationer.

Ja men riksdagsvalet är representativt och de representanter som väljarna har valt måste kunna hitta lösningar. Eller som Centerpartiet uttrycker det, “det är sakfrågorna som avgör”. Jo men demokrati handlar inte enbart om sakfrågor. Då skulle vi ju inte behöva partier utan ha folkomröstningar om sakfrågorna.

Sedan tidens början har ledarskap i människoflocken varit central. Och ledarskapet är en kombination av person och politik. Nu försöker Socialdemokraterna separera dessa. Först ska väljarna välja person – och då kan Magdalena Andersson vinna. Sedan ska politiken bestämmas – och då blir det högerpolitik a la Tidö.

Detta är en utopisk tanke, som inte håller. Väljarna kommer att känna sig svikna och bedragna om en S-röst innebär högerpolitik och en M-röst betyder S-statsminister.

Om jag har fel och S får som man tänkt sig, då kan ingenting förutses i svensk politik. Ingenting i svensk politik skulle gå att förutse. President Trump skulle framstå som höjden av stabilitet i jämförelse. Trumps MAGA-väljare är nöjda, men jag undrar om väljarna som röstat på S, M och andra partier som skulle dras med i spelet, skulle tycka. Min gissning är att de skulle bli rätt så förbannade.

Och kom ihåg. Demokrati är inte ett val, utan återkommande val då väljarkåren kan omvälja eller kasta ut sittande styre. Om politiken blir så cynisk som S hoppas på, är risken stor att de partier som ger sig in i den leken förlorar stort i valet 2030.

*

Artiklar i regeringsfrågan: Den nya jättebreda mitten (G-P), Andersson om rödgrön regering: ”Komplicerat” (Expressen), Baudin (S): Det är dumt att låsa sig till V och MP (Expressen), Andersson (S): Ingen rödgrön samling före valet (SR), Kaos väntar om V tar plats i regeringen (DI), Andersson har splittrat de rödgröna (Aftonbladet), Tidöledarna: Om Andersson prövas kommer vi att rösta nej (Debattartikel), Andersson svagare som S trumfkort när Kristersson knappar in (SVT)