Dick Erixon

Många har räknat ut sittande riksdagsmajoritet. Vänstersidan kommer att vinna – stort. Här i bloggen har jag visat att det stora underläget i opinionsmätningarna innehåller två stora brister. Hälften av tillfrågade vägrar svara. Mätningarna väger inte valdeltagandet.

En annan aktör som spekulerar kring skillnaden mellan mätningar och valresultat är Dagens Nyheter. De har gjort en rolig spekulation idag. Vad händer om partierna gör samma valspurt som i tidigare val?

Utfall utifrån valspurtsförmåga i tre tidigare valrörelser.

Om Tidöpartierna skulle slutspurta i nivå med snittet för de tre senaste valen skulle deras väljarstöd öka till ungefär 46,4 procent, vilket inte räcker för en valseger. Samma tankeexperiment ger oppositionspartierna cirka 52,4 procent.

Oppositionen skulle vinna ändå, menar DN.

Men de har inte tagit hänsyn till valdeltagandet. Om det ökar från 84,2 procent till 87,2 procent (som 2018) och de flesta röstar för att rädda regeringssidan så minskar gapet. Oppositionens väljarstöd skulle då bli 50,4 procent av en väljarkår som deltar i högre grad. Tidö skulle öka till 48,0. Från det måste vi dra L-stödet på 0,6 (som ju då inte deltar i mandatfördelningen).

Alltså vinner vänsteroppositionen även nu, men med 3,0 procentenheter. Det betyder att ytterligare 1,6 procentenheter behöver byta sida för att Tidö ska vinna. Här sätter jag mitt hopp till de som vägrat svara i mätningarna. Att de osäkra i högre grad röstade på Tidö-partier i förra valet och till slut väljer att ge stöd igen.

Detta hopp bygger jag på att Tidö-partierna snabbt efter valet 2022 tappade till den nivå man nu ligger på. Väljarna visade alltså tveksamhet till Tidö-avtalet som slöts efter valet och där Sverigedemokraterna fick stort inflytande. Denna tveksamhet ligger kvar i mätningarna nu. Men på valdagen måste dessa väljare bestämma sig.

Tveksamhet betyder inte tumme ned

Så som opinionsmätningar presenteras betyder tveksamma väljare som inte anger parti att partiet de röstade på har förlorat denna röst. Men så är det ju inte. Den som tvekar kan ju på valdagen gå tillbaka till det parti man haft tveksamheter kring. DN:s spekulation väger in detta genom snitt från tre tidigare valspurter. Men de tveksamma i detta val är fler och de blev tveksamma redan i början av mandatperioden – något jag tolkar som tveksamhet till SD-samarbetet. Det betyder att valspurt denna gång kan ge större utslag än i tidigare val, med fler återvunna väljare till Tidö.

Tidö kan få tumme upp när definitivt avgörande sker

Om så sker och tveksamma återvänder till SD, M och KD så kan man vinna majoritet igen. Då skulle väljarkåren i sista stund, när den definitiva betygsättningen måste ske, till slut ge godkänt för de fyra regeringsåren.

För mig framstår detta som fullt möjligt. Och logiskt med tanke på den demonisering som skett i årtionden mot Sverigedemokraterna, som med Tidö blev en viktig deltagare i regeringspolitiken. Inte konstigt om somliga väljare blev tveksamma till detta samarbete. Även SD-väljare kan ha blivit mindre entusiastiska när SD kompromissar.

Men på valdagen avgör väljarna regeringsmakten framåt. Ska de få fortsätta eller ska vänstersidan få ta över?

På valdagen är det inte bara en popularitetsmätning av hur mycket man stöder ett visst parti, utan en “folkomröstning” mellan de två regeringsalternativen.

Då vill jag tro att de blågula kan få ett godkännande, en tumme upp, från väljarkåren. Till slut.

Svenska medier älskar att hata Donald Trump, men man tiger om hur radikala det Demokratiska partiet har blivit. Allt fler ledande röster i partiet förespråkar marxism och konfiskation av privat egendom.

Jag tycker också det är märkligt att svenska partier inte ser att deras antipati mot Trump leder dem i händerna på dessa demokratiska kommunister. Borde man inte tänka efter liiite mer?

Här är liberale komikern och programledaren Bill Maher som blottlägger en tongivande rörelse inom Demokratiska partiet, Democratic Socialists of America (DSA):

Bill Maher read the DSA platform to a Los Angeles studio audience and they GASPED OUT LOUD.

Shocked by their own party's platform.
pic.twitter.com/HWo4mWxNzE

— Nancy Mace (@NancyMace) August 1, 2026

Bill Maher är inte ensam om att ha tröttnat på Demokratiska partiets extrema vänstervridning. Så här ser en färsk opinionsmätning från McLaughlin (pdf) ut, där fokus läggs på väljarnas syn på kapitalism kontra socialism.

Bland demokratiska väljare stöder 72 procent socialism, bland republikaner är stödet för kapitalism 91 procent.

Det är bedrövligt att Socialdemokraterna går ut med rent lögnaktiga påståenden om attacken mot deras lokal i Sölvesborg. Den häktade mannen är från Kosovo. Han vandaliserade andra lokaler samma natt. Och är tidigare dömd ett flertal gånger.

Men Socialdemokraterna hoppas på att väljarna inte ska höra fakta, utan gå på deras påhittade lögner. Och de spreds ju vitt och brett i medierna utan någon faktakontroll – allt för att gynna ett visst parti inför valet.

Under veckan tog sig närmare 60 000 migranter över gränsen till Spanien och exklaven Ceuta. Detta sedan en spansk domstol slagit fast att den som tar sig in via Medelhavet ska ha full rätt att söka asyl. Tidigare har spanska socialistregeringen utlyst amnesti för dem som tagit sig illegalt till Spanien. 1,2 miljoner har sökt asyl under sommaren.

Detta blev uppgifter som satte många migranter i rörelse. EU:s yttre gräns pulveriserades och tiotusentals människor tog sig in i Europa. Fallet visar hur svaga och lättforcerade de yttre gränserna till Europa är. Detta trots det som hände 2015, då miljontals människor tog sig in i Europa. Regeln om att söka asyl i första säkra land tillämpades inte utan många tog sig upp till Tyskland och Sverige. Här ansågs bidrag och möjligheter bättre.

Denna gång har flera regeringar, bland dem Italien och Sverige, hårt kritiserat Spanien för att inte följa reglerna. Man har hotat att kasta ut Spanien ur Schengen, ett samarbete som bygger på att de yttre gränserna upprätthålls.

Spanien har agerat och många av de som tog sig in i Spanien har återvänt. Någon fri rörlighet från Afrika till Europa finns inte. Läget har nu under helgen nästan återgått till det normala, enligt Spaniens regering.

Trycket mot Europa är enormt

Men faran är långtifrån över.

”Många av migranterna som jag har pratat med har sagt att de kommer att försöka igen. De vill nå Europa och de vill ha en bättre framtid. De pratar om desperationen i Marocko”, säger Sara Assarsson, Sveriges Radios utsände som är på plats i Ceuta.

Det är ingen nyhet att trycket från Afrika och Mellanöstern mot Europa är enormt. Vissa uppskattar att uppemot 700 miljoner människor uppfyller villkoren för asyl i Europa – bara de kommer innanför gränserna.

Detta är ohållbart. Asylrätten måste upphävas i sin nuvarande form.

Det är bara en tidsfråga innan nästa stormning mot Europas yttre gränser sker.

Magdalena Andersson hyllade nyligen socialistregeringen i Spanien. Den försvarar nu att migranter väller in över Europas yttre gränser. Ska 2015 upprepa sig?

Dock har kritiken från europeiskt håll varit hård mot Spanien som lättat på gränserna. Men socialisterna försvarar sina öppna gränser. I ett brev på lördagen beklagar Spaniens premiärminister Pedro Sánchez vad han beskriver som en brist på EU-solidaritet driven av fördomar. Och i Sverige har vi set hur Miljöpartiet springer ut i försvar av en ny flyktingvåg och att det är brist på empati att inte släppa in dem. Snart kommer väl DN att igen tala om hur bra det är med invandring eftersom det är läkare, civilingenjörer och rymdforskare som kommer.

Det finns bara ett sätt att stoppa nytt migrationskaos – att välja om Tidö-majoriteten. Det är slutsatsen i Riksronden denna helg.

Nu kommer bilder som påminner om dem 2015 då en migrationsvåg drog in över obefintliga gränser till Europa. Detta diskuterar jag med Ludvig Aspling och Jacob Hagnell i Riks morgonsändning.

Denna gång är det via Spaniens enklav utmed Afrikas norra kust till Medelhavet. Åter vill aktivister som Miljöpartiet att Sverige ska visa “empati” och släppa in migranter.

Det finns uppemot 700 miljoner människor i Afrika och Asien som uppfyller asylreglerna. Ska alla få komma? Och vilka partier vågar stå emot?

Från terrornätverket IS hyllar man muslimska gärningsmannen som körde ihjäl en person och skadade 29 vid pridefestival i Berlin i helgen.

På nätet uppger IS att gärningsmannen “var en av oss”, säger Mina al-Lami som är specialist på jihadist-media vid BBC Monitoring.

Terrorgruppen IS har upprepade gånger uppmanat anhängare att slå till mot festivaler och andra evenemang i väst.

”Så tyvärr kom inte angreppet mot Pride Berlin som någon överraskning”, säger Mina al-Lami till Ekot.

Nu har bok om alla turer i svensk politik gentemot den konfliktfyllda regionen långt borta vid Medelhavets östra kust kommit. Daniel Schatz levererar en välskriven och initierad bok som inte halkar ner i något kaninhål utan håller sig till väsentligheter.

Och svenskar spelade nyckelroller tidigt när det brittiska Palestinamandatet löstes upp. Sedan första världskrigets slut hade Storbritannien på mandat av Nationernas förbund styrt det som idag är Israel och Jordanien. Opinion för en judisk stat hade länge växte sig starkare och efter andra världskriget och Förintelsen fanns stöd för en sådan stat. Men hur skulle gränserna se ut?

FN tillsatte en kommitté i maj 1947 under ledning av svenske juristen Emil Sandström som var domare i Högsta domstolen. De judiska företrädarna var först skeptiska. Sandström beskrevs som “en äldre svensk: artig, inåtvänd, tystlåten, behärskad, reserverad och kall”. Som sin ställföreträdare engagerade Sandström svenske diplomaten Paul Mohn. Redan efter sommaren samma år presenterade de förslag på en tvåstatslösning.

De judiska företrädare som varit skeptiska hyllade nu den svenska insatsen, de hade “mer än någon annan dragit upp den framtida judiska statens gränser”. Länge kom deras arbeta att av Israels regering ses som fundamentet i de svensk-israeliska relationerna, även om de båda herrarna agerade som FN-tjänstemän. Blivande premiärminister David Ben-Gurion kallade FN-beslutet för en “gigantisk bedrift”.

Arabisk Palestina-nationalism som reaktion

Fram till denna tid var den arabiska världen dominerad av “pan-arabism”, alltså att alla araber från norra Afrika till Mellanöstern skulle se sig som en enhet och maktfaktor. I det brittiska Palestina-mandatet bodde både judar och araber.

Men när staten Israel utropades 14 maj 1948 blev reaktionen stark från arabiskt håll. Fem grannländer gick till militärt anfall för att utplåna Israel redan vid dess tillblivelse. Israelerna försvarade sitt land och utvidgade sitt territorium. Istället lämnade c:a 700.000 araber Israel.

Men det som försämrade relationerna till Sverige var att FN-utsände medlaren Folke Bernadotte mördades av den judiska Sternligan. Dock hade ett halvår tidigare en brandbombsattack mot svenska konsulatet utförts av gärningsmän som misstänktes vara arabiska extremister. Sverige hade hamnat mitt i en konflikt som snabbt trappades upp när staten Israel blev verklighet.

Nu förvandlades successivt den vida pan-arabismen istället till en nationell självständighetskamp för de araber som kallade sig palestinier. Eller som författaren skriver:

Fram till början av 1970-talet hade palestinierna betraktats som ett humanitärt flyktingproblem. I Sverige, liksom internationellt, betraktades Palestinafrågan som en mellanstatlig konflikt, där krav på erkännande, fred och förhandling riktades mot Israels arabiska grannländer. I ett uppmärksammat tal 1974 slog Palme fast att palestinierna inte längre kunde beskrivas enbart som flyktingar: de hade utvecklat en nationell identitet, och därmed legitima politiska rättigheter.

Den starke är den onde

Daniel Schatz visar hur Sverige och Socialdemokraterna svänger från stöd till Israel till att bli kritiska till Israel. Jag hade bilden av att detta skedde med Yassir Arafats skickliga pr-kampanj där han på 1970-talet, genom terrordåd som uppmärksammades globalt, framställde palestinier som förtryckta. Men boken visar att omsvängningen började tidigare.

I sexdagarskriget i juni 1967 slog Israel snabbt och effektivt tillbaka de arabstater som hotat med anfall. Från Transjordanien annekterade Israel Västbanken och östra Jerusalem, från Syrien togs Golanhöjderna och från Egypten togs Sinaihalvön och Gazaremsan. Det blev en militär triumf utan motstycke. Segern förändrade bilden av Israel som den utsatte och svage aktören i en region dominerad av arabländer. I boken finns ett kapitel med rubriken “Från David till Goliat”. Nu var det Israel som framstod som den starke. Därmed ändrade Socialdemokraterna sina lojaliteter. Att försvara palestinier blev moraliskt enklare.

Att vara stark och utöva självförsvar var förkastligt enligt den vänsterradikalism som växer fram i väst. Man ska vara svag, förtryckt och ockuperad för att få moraliskt stöd. Oavsett hur man hamnat där. Och oavsett om man provocerar fram våld genom egna terrordåd.

Kan en ny nationell identitet plötsligt uppstå?

Som konservativ väcker boken en fråga hos mig (som författaren inte berör). De araber som bodde i det brittiska Palestina-mandatet såg sig som tillhörande en större arabisk identitet, först som en del av osmanska riket. Sedan kom pan-arabismen, en ny form av arabisk identitet under ledning egyptiske presidenten Nasser. Vad jag förstår talar palestinierna arabiska, en levantinsk dialekt som talas av 60 miljoner människor i Libanon, Syrien, Jordanien. Man delar alltså kultur, religion och språk med många andra i regionen.

Det man försvarade var de heliga muslimska platserna, som Al-Aqsa-moskén i Jerusalem. Men den är ju inte “palestinsk” utan del av en religiös identitet som man har gemensamt med alla muslimer. Visst såg man inflyttningen av judar i det palestinska mandatet som ett hot. Men att vara emot någon, är ju ingen nationalitet. De araber som lämnade Israel tog med sig nycklar till de hus de lämnade. Man gör anspråk på dessa fastigheter 80 år senare. Jo, men det skapar ju ingen nationalitet. Och fler judar blev ju landsförvisade från arabländerna, än araber som lämnade Israel. Judarna flyttade till Israel eftersom de tillhörde samma religiösa identitet. Araber som flyttade från Israel till arabiska grannländer borde väl kunnat tas emot där, som systrar och bröder med samma språk och religion.

Det var när Fatah bildades 1959 som man ändrade “konfliktens tyngdpunkt från panarabisk retorik till en palestinsk nationalitet”, som författaren skriver.

Denna “nationalitet” framstår för mig som en anti-nationalitet: Vi är emot judar. Kan palestinier verkligen betraktas som ett eget folk i egentlig mening? Författaren går inte in på detta, eftersom boken avhandlar relationen med Sverige.

En evig konflikt

Från svenskt håll har regeringar försökt delta i konfliktlösningen, men har ju varit en liten spelare som misslyckats i lika hög grad som alla andra som försökt medla, jämka och hitta lösningar. Ett intryck som hänger kvar när jag lagt ifrån mig boken är den amerikanske presidenten Bill Clintons bittra summering av hans försökt att skapa fred: “Arafat vägrade att ens godta det [Clintons förslag] som utgångspunkt … Han lämnade rummet och valde terrorismen.”

Ja, när två parter gör anspråk på samma land, och den ene vill förinta den andre, är möjligheterna till framgång små.

Jag måste också tillägga att det är en imponerande mängd inblandade aktörer som Daniel Schatz under femton års forskning intervjuat. Flera svenska statsministrar och utrikesministrar, flera israeliska premiärministrar och utrikesministrar, ambassadörer, UD-tjänstemän, sakkunniga och riksdagsledamöter.

Resultatet är en utmärkt summering av svensk mellanösternpolitik.

Trots mediehysterin och alarmistisk klimatrapportering om bränder, så är fakta att allt färre hektar bränns av per år på vårt jordklot.

Den totala arealen som brunnit har minskat under de senaste 125 åren som vi har statistik på, visar danske statistikern Bjorn Lomborg.

Under bara de två senaste decennierna har skogsbränderna minskat med mer än 25 procent. Det vet vi eftersom satelliter gör att vi vet exakt var det brunnit.

Orsakerna är helt okontroversiella, skriver han. Främst på grund av fler människor (människor vill inte ha eld nära sina hus) och mer jordbruk (bönder vill inte att deras grödor ska brinna).

Ursula von der Leyen vill kraftigt öka EU-budgeten, med 60 procent till 2000 miljarder euro för 2028-34. Det är djupt oansvarigt enligt min mening. Och nu riktar unionens tyngste medlemsland kritik mot idén att öka budgeten.

Friedrich Merz.

Det är tyske förbundskanslern Friedrich Merz som kräver en “grundläggande översyn” av både volym, struktur och prioriteringar i den långtidsbudget som EU ska fastställa, helst före årsskiftet.

Merz säger att Ursula von der Leyens förslag är “omöjlig att rättfärdiga i en tid då praktiskt taget alla medlemsstater gör enorma ansträngningar för att konsolidera sina offentliga finanser”.

Minska budgetförslaget med flera hundra miljarder

Förslagen bör därför minskas avsevärt, säger man från Berlin enligt Euractiv. Tysklands röst är särskilt viktig eftersom landet är den enskilt största bidragsgivaren till EU:s budget.

“Nedskärningar är avgörande”, sa Merz. ”Inget område kan undantas”, sade en tjänsteman i Berlin och menade att nettobidragsstaterna – till vilka Sverige hör – redan finansierar ungefär tre fjärdedelar av EU:s budget.

Merz avböjde att specificera hur stora nedskärningarna behöver bli men antydde att besparingarna skulle behöva uppgå till flera hundra miljarder euro för att ge ett resultat som är förenligt med Tysklands federala budget.

Kommer Merz att stå pall?

Nu är inte Friedrich Merz en ledare att hålla i handen. Han har sagt många bra saker, som utmanar det företrädaren Angela Merkel stod för. Men sedan har han backat. Merz vinglar sig fram som ledare för en koalitionsregering med Socialdemokraterna. De två stora blockerar varandra i regeringsarbetet.

Så vi får se om Tyskland står fast vid kravet. Det är inte radikalt, för även om man skär bort fyrahundra miljarder euro, blir budgetförslaget ändå trehundra miljarder större än innevarande sjuårsbudget.

Egentligen borde inte budgeten få öka alls jämfört med nu, snarare borde den minska. EU använder inte resurserna effektivt utan sprätter iväg miljarderna till det som låter bra men inte gör någon som helst nytta för tillväxt eller medborgarna.

Hemma i Sverige hävdar S att det inte är någon skillnad på deras och det blågula regeringsalternativet när det gäller kärnkraft. I Europaparlamentet är det helt annat ljud i källan.

En rankinglista om kärnenergi visar hur Socialdemokraterna röstar om kärnkraft. De har i noll procent av de granskade voteringarna röstat för kärnenergi. Sverigedemokraterna har i 100 procent av fallen röstat för kärnkraft.

Sossarna ljuger om kärnkraften – de röstar alltid nej i Bryssel. pic.twitter.com/fbIGINdWO7

— Dick Erixon (@DickErixon) July 28, 2026

Det är islam som är pride-värderingarnas värsta fiende. Det vill vänstern för allt i världen inte acceptera. Flera uttryckte direkt efter dådet i lördags att man hoppades det var en “vit kristen” som attackerat pride-festivalen.

Islam hotar queer, men queer blundar.

Vi vet ju från USA att vänsteraktivister gör allt för att hålla sig väl med islam. “Gays for palestine” är en de rent dåraktiga slogan som är vanliga i vänsterkretsar. Detta trots att Hamas systematiskt och omedelbart dödar alla som är homosexuella.

I svenska vänstermedier har man försökt tona ned att terrorn mot pride-festivalen i Berlin var ett islamistiska terrordådet, utfört av Abdul Ballout med libanesisk bakgrund. Polisen visste att han var sympatisör med terrornätverket “Islamiska staten” (IS) i Syrien. Sommaren 2025 försökte han resa till Syrien via Turkiet och Libanon för att ansluta sig till IS-krigare. Han greps dock i Libanon, fördes tillbaka till Tyskland i november 2025 och placerades i förvar, rapporterar Deutsche Welle.

Han stod inför rätta i Berlin anklagad för att ha förberett en allvarlig våldshandling. Åklagarna yrkade på tvåårigt fängelsestraff, men domstolen släppte honom med en villkorlig dom. Ballout hade varit fri i två månader när han utförde terrordådet.

Importerat terrorhot

Tyska säkerhetspolisen uppskattar att det för närvarande finns cirka 420 personer i Tyskland som klassificeras som “islamistiska säkerhetshot” – en term som hänvisar till personer som myndigheterna anser vara kapabla att begå en terroristhandling. Enligt säkerhetsexperter skulle det “fullständigt överväldiga myndigheterna” alla dessa individer skulle placeras under dygnet runt-övervakning. Särskilt med tanke på att det totala antalet potentiellt våldsamma islamister i Tyskland uppskattas vara betydligt högre, cirka 9 000 personer, skriver Deutsche Welle.

Eftersom det finns så många islamister i Tyskland är risken för nya dåd hög. Tyskland har inte läget under kontroll.

Slapp kriminalpolitik

Det är något tragikomiskt över att vänstern nu riktar kritik mot tyska myndigheter för att man inte låst in den blivande terroristen. Han var en aktiv ungdomsbrottsling och hade hindrats från att begå andra våldsbrott.

Men det är ju vänstern (!!!) som alltid kallar det “auktoritärt” och “fascistiskt” att höja straffen för våldsbrott. Det är vänstern med sina postmodernistiska och queera värderingar som ifrågasätter normer och etablerade sanningar. Exempelvis har man ju sedan 1960-talet agerat enligt slagord som “Släpp fångarna loss det är vår”.

Dessa opinionsyttringar har varit starka och inneburit att rättsstaten dragit sig tillbaka. Motståndet mot strängare straff har varit stort.

Nu har pride i Berlin fått betala priset för slapp kriminalpolitik.

Vänstern fortsätter blunda

Ändå vägrar vänster och liberaler se sambanden. 1) En migrationspolitik som bjudit in ett våldskapital från Mellanöstern som man inte kan hantera. 2) En slapp kriminalpolitik som gör att potentiella terrorister går fria på gatorna och utgör dödligt hot mot allmänheten.

På båda punkterna är vänstern i högsta grad skyldiga till att Abdul Ballout fanns i Tyskland och var fri att begå terrordåd. Det är deras politik som gjorde att han kunde göra det han gjorde.

Man försöker smita ifrån sitt ansvar genom att istället skuldbelägga “högerextremister”, deras önskade motståndare.

Hur kan man blunda för verkligheten och försöka inpränta i sitt medvetande att det är någon annan än en islamist som utfört terrordådet på självaste pride i Berlin?

Och följdfrågan blir ju: hur ska vi kunna föra en sund politisk debatt om ena sidan vägrar ta in fakta och låtsas som att sakernas tillstånd inte är som de är?