Dick Erixon

Nu har SCB bekräftat andra opinionsmätningar. Rödgröna oppositionen har en betydande ledning, cirka 55% mot 45% för regeringssidan. Hur kan läget vara så dåligt för regeringssidan när man uppfyllt så mycket av givna vallöften?

Ja, det är svårt att förstå att en splittrad och idélös opposition leder så tydligt över en handlingskraftig riksdagsmajoritet. Politik och demokrati är inte som något annat. För egen del har jag alltid det brittiska valet 1945 i bakhuvudet.

Framgångens förbannelse

Winston Churchill hade just vunnit andra världskriget – men vänsteroppositionen vann i en jordskredsseger. Det har förklarats med att väljarna ville lägga kriget bakom sig, och medan Churchill personifierade krig lovade Labour sociala välfärdsreformer. Väljarna blickade framåt och valde Labour, även om man var tacksamma för Churchill räddat deras liv och land.

Framgångarnas förbannelse är en del av politiken. Om du lyckas lösa de problem du vann valet på, kan väljarna blicka åt nya håll. Alltså, eftersom Tidö lyckats få ned brottsligheten och begränsat migrationen kan väljarna anse klimat, cykelbanor, högre bidrag och andra vänsterfrågor vara viktigare och fräschare än att tjata om kriminalitet.

Men är inte oppositionen för svag för att ha denna dragningskraft på väljarna? Och problemen med kriminalitet och migration är inte lösta, många tunga och genomgripande beslut återstår att göra.

Rädsla för att gå för långt

En mer trolig orsak till att så många nu – månader före valdagen – inte är säkra på att ge Tidö-partierna en ny chans är att man är osäker på hur långt man ska gå i “auktoritär” riktning. Väljarna – och då särskilt M-väljare – är nöjda med det som gjorts när det gäller hårdare straff och strängare krav för migration. Men Tidö-partierna och särskilt Sverigedemokraterna går till val på att fortsätta skärpa reglerna för att få ned kriminaliteten och otryggheten.

Debatten om “tonårsutvisningar” visar att medierna kan blåsa upp opinioner om att man “gått för långt” i att skärpa regler. Om man tror det kan en röst på Socialdemokraterna vara ett sätt att lindra politiken, eftersom S lovat att inte riva upp det Tidö gjort. Det kan kännas bra att framstå som “god” genom att inte rösta för fler åtgärder mot kriminaliteten.

Men det kan också vara så att de 20 procent av de svarande i SCB som inte vill ange något parti och som vacklar, på valdagen kommer fram till att reformerna som Tidö inlett måste fortsätta. Om stor andel av de som vägrar ange parti i maj röstar Tidö i september, då vinner SD, M, KD och L en ny mandatperiod.

Jag tror det är förklaringen till att M och L ligger så lågt. En fjärdedel till hälften av deras väljare är idag osäkra på om de gillar en fortsatt åtstramning med Sverigedemokraterna. M och L behöver förklara varför de vill gå vidare med den politik man så framgångsrikt genomfört de senaste fyra åren.

En del hävdar att SD också måste tona ned sina förslag för att inte skrämma bort väljare. Det är feltänkt. Sverigedemokraterna måste stå upp för sin linje, inte minst eftersom partiet vunnit många väljare från soffan, alltså väljare som tidigare inte ansett det funnit något parti man kan rösta på. SD måste behålla dessa väljare, som enligt SOM-institutets tidigare mätningar utgör den tredje största gruppen av Sverigedemokraternas väljare.

Media agerar ogenerat som S-valarbetare

En faktor bakom varför tidigare Tidö-väljare kan tveka är medibevakningen. Den framställer S som de seriösa medan regeringssidan är hårdhänt. Och därtill är mycket i mediedebatten numera ohederligt. S kampanjar om att SD har “sänkt” a-kassan, vilket de vet är en medveten lögn. A-kassan är höjd de första 100 dagarna, därefter sker avtrappning snabbare.

I SvD frågar politiske chefredaktören Tove Lifvendahl: “Varför klarar DN:s ledarsida inte av att föra diskussionen på ett hederligt sätt?” Detta efter att hon blivit utsatt för den medvetet ohederliga rapportering många medier ägnar sig åt.

Om medierna får sätta bilden, är det inte konstigt om väljarna blir felinformerade och därför också röstar fel, i meningen att de röstar på något annat än det de faktiskt vill stödja.

Balansgång

I botten finns en svår balansgång. SD måste fortsatt driva på, medan M och L måste förklara att fortsatta förändringar med SD är nödvändiga. Och varför Socialdemokraterna kommer att svika sina löften om stram invandring eftersom de måste regera med V, MP och C som alla vill öppna gränserna igen.

Idag innebär denna balansgång förlust för Tidö. Men en stor del av väljarkåren har inte bestämt sig. De vägrar delta i SCB och andra mätningar. Därför finns ett övertag för vänstersidan. Men på valdagen måste dessa osäkra väljare bestämma sig. Jag har gott hopp om att de föredrar fortsatt regering med Kristersson framför vänsterturbulens med Andersson.

Det är skrämmande hur polariserande vänsterliberala politiker är. När vi i budgetutskottet hade utfrågning av Europeiska revisionsrätten uppmanades de att inte ta upp fakta som kan utnyttjas av högersidan i parlamentet.

När Europeiska revisionsrätten rapporterade om vilka lärdomar EU kan dra av Coronafonden (RRF) inför den nu föreslagna NRPP-fonden, ansåg den liberala ledamoten Lucia Yar att revisionen inte skulle ta upp fakta som gynnar högersidan i parlamentet. Lyssna här.

Det den liberale politikern reagerade på var när revisionsrätten sa:

“Vill vi ha större komplexitet för slutmottagarna? Att fler olika konsulter ska få betalt för att utarbeta dokument som bevisar jämställdhet, till exempel? Jag kämpar verkligen för det. Men när man kommer till fiskeri, till en av fiskarna och deras båtar, och sedan som revisor frågar dem: “var finns jämställdheten där?” Då tittar de på en, “är ni galna?” Och det här är något som vi verkligen måste fråga oss om detta är rätt villkor att ställa. Vi behöver tänka över detta, med tanke på att tendensen är att ställa ännu fler villkor. Nej, vi borde inte gå i den riktningen, för ingen kommer längre att vilja använda dessa europeiska pengar med alla dessa villkor.”

Rimlig kritik från revisionsrätten

För mig är detta en högst relevant iakttagelse från revisionsrätten. EU-byråkratin växer. Ursula von der Leyen vill ställa ännu fler villkor kring de bidrag och projektmedel man betalar ut. Exempelvis om jämställdhet. Det är en galen utveckling.

Men vänsterliberala politiker vill inte diskutera fakta, utan klagar på att revisorer tar upp fakta som visar hur dåliga kommissionens förslag är.

Maktspelet dominerar, verkligheten ointressant

För mig är detta ett exempel på hur politiken, särskilt på Europanivå, fjärmat sig från verkligheten och endast handlar om spelet mellan politiska aktörer.

Europaparlamentarikern Lucia Yar bryr sig inte om de lärdomar revisionsrätten rapporterar, utan retar sig på att dessa fakta från revisorerna stämmer överens med den kritik som framförts från konservativa och högern i parlamentet.

Var tyst om verkligheten! Vi vill inte höra, var budskapet från Lucia Yar (Renew).

Denna attityd liknar i hög grad de kommunistiska kommissarier som fanns i Sovjetunionen och som förbjöd alla verksamhetsansvariga att säga sådant som skulle kunna tolkas som kritik mot det kommunistiska systemet.

På torsdagskvällen var jag inbjuden att hålla tal hos konservativ klubb i Bryssel.

Inför ett 30-tal gäster från olika europeiska länder och med olika uppdrag i partigrupper, tankesmedjor, EU-organ eller inom näringslivet gav jag min syn på samhällsutvecklingen under de nästa 50 år som jag nu kan överblicka.

Här är mina noteringar.

Remarks at Conservative Dinner, 4 June 2026 in Brussels

Okay. One big advantage of getting older is that you can use your own memories to review political developments over almost half a century.

So much has happened since the 1970s on every conceivable level. My purpose here tonight is to try to describe how the world around me has changed and forced me to find new allies – again and again.

Politics is like the ocean. It moves with the ebb and flow of the tides, sometimes slowly, sometimes suddenly, like a storm. But I want to claim that I’m fixed as a lighthouse on solid conservative rock, shining a light on the hazards around me. (I had help with that wording.)

I am from a working-class family where no previous generation had more than seven years of formal education. I started working on the state railway during the summers and school breaks. At this accounting office, almost all of the 30 men were born in the 1910s and 20s. They would soon retire. No one had academic education, except for the boss.

They had started working outside on the railroad in their teens. And they were all Social Democrats.

But! They were of an absolutely different kind of political left than today. In the present time we could easily call them conservative. Their identity and view of life and society were completely different from the one that dominates today.

• Instead of being offended, they were proud.
• Rather than demanding benefits, they were concerned about fulfilling their duties.
• Instead of sugar-coating their messages, they spoke plainly
  (if you did something wrong, you were told).
• Rather than complaining about society, they discussed what should be done about the problems.

They belonged to a generation that built our society. As Swedes, they had not been to war. But they had worked hard to create a better community for their children than they themselves have had. At lunchbreaks we had many discussions. I learned a lot about the views and values of an older generation.

Most memorable was how proud they were. I can’t emphasize that enough. For me, that’s the biggest difference I can see between then and now. People with ordinary work were proud, and acted so they could continue to be proud of themselves.

Let me give you a concrete example. One of the guys had lost his townhouse in a landslide a few years earlier. Parts of his residential area were built on mud that had slid down into the river.

When the affected homeowners met with the insurance companies, it became clear that it would take a long time before they would receive the insurance money. They were advised to ask for welfare relief at the social service office.

I had never seen my colleague so angry as when he told me about this advice. “Should I and my family receive social benefits? Over my dead body!”

Since then, I have read that the Social Democrats in the 1960s and 70s had difficulty getting the working class to apply for welfare benefits from the government. It was seen as a problem that Swedes were too proud to ask for support from the government.

This willingness to take responsibility and do one’s duty challenges the left’s view of civil rights. Unfortunately, the Social Democrats eventually succeeded in breaking this work ethic. The following generations have come to see themselves as victims, who must be rescued and provided for by the government.

I would argue that this dependency on subsidies and the worldview that you yourself are helpless, is an important reason why many young people today are confused and become worried, angry, offended or depressed. They don’t understand what life is all about – taking control of once own life and becoming self-sufficient.

*

For my part, I got involved with the Center Party in the late 70s. It was then the established farmers’ party that had managed to overthrow the long-standing Social Democratic hold on power in Sweden – for four decades. I have no ties to agriculture, but Prime Minister Thorbjörn Fälldin, who was a farmer, impressed me.

He beat the hero of the left, the internationally known Olof Palme. Not in one election, but two. Of course Fälldin was accused of aligning with right-wing extremists and his victory was called a coup d’état.

Being down to earth was his success. He talked about everyday problems instead of grandiose utopian promises. He focused on how things actually are: not how intellectuals believe they should be. That is why people trusted him. He spoke about the importance of manual labor, the kind of work that gets dirt under your nails. And he always began his annual speech at the party congress by stating that the Swedish society is built on a Christian foundation.

When the party nominating committee, years later, asked him to step aside, he responded with a line from the King James Bible: “Thy will be done.” Although he uttered these words sarcastically – he wanted to continue as party leader – they reflected a politician still grounded in Christian values.

When Fälldin resigned in 1985, his successor moved the party to the liberal left.

Looking at today’s Centre Party where I had many of my friends as a young adult, I sometimes think: they never grew up. They abandoned responsibility in favor of posturing.

I left party politics and worked as an economist and accountant for NGOs, and later independently. My role was simple: to ensure that money was spent properly. In many ways, that is also what I do today – as a member of the European parliament and of the Committee on Budgetary Control: Examining how funds are used and misused.

But I couldn’t keep away from policy and politics. I became involved with the business think tank Timbro. At that time it was portrayed as extremist by mainstream media. Sweden was heavily regulated and market solutions needed more space. Personal freedom was something that in Sweden came to be seen as an economically liberal stance, but in the United Kingdom and United States, Margaret Thatcher and Ronald Reagan were conservatives who challenged both an overgrown government and defended individual responsibilities.

The neoliberal wave in Sweden was refreshing in its criticism of state supremacy. I had no problem working with classically liberal opinion leaders when it came to free the people from overwhelming regulations and excessive power from the state.

At Timbro, I focused on a growing imbalance as the left constantly spoke about rights but rarely about duties. Benefits were emphasized. Responsibility was neglected.

I wrote an essay in the middle of the 90s, “The Morality of Weakness,” arguing that a society which disconnects rights from duties ultimately weakens itself. That essay became a bestseller among Timbro-publications.

I don’t know if you know the author Johan Norberg? He is now a senior fellow at the American libertarian think tank Cato Institute. At Timbro, thirty years ago, we had many discussions about what freedom was. We didn’t agree on everything, but we were both in opposition to the “one party state” as we called the long legacy of the Social Democratic rule.

At its best, Timbro defended not only market freedom, but the value of the individual—not just as an economic actor, but as a moral agent.

Here I came into contact with many sharp thinkers throughout history. For example the German economist and longtime minister of industry, Ludwig Erhard. He was once asked whether small private vegetable gardens managed by ordinary people should be discouraged in the name of efficiency. He replied: no. Because society is not only an economic system, it is a human one.

Figures like Aristotle and Bismarck understood that a functioning society requires more than markets: it requires structure, responsibility, and shared norms.

Here we have a difference in perspective between libertarians and conservatives. But we could still discuss and agree about the faults of socialism.

*

Then 9/11 happened.

For many, the end of the Cold War and the fall of the wall had marked the end of ideological struggle. The West had won. But that conclusion was premature.

The conflict was no longer primarily economic. It was civilizational.

For me, Islamism and its war against our Christian civilization became the new dominant contradiction, not the Cold War and the struggle between communism and capitalism.

In my view, liberals, and Timbro, remained trapped in the “end of history” mindset, a form of neoliberal utopian globalism. After ten active years, I left.

My liberal friends refused to acknowledge that Islam, or religion in general, had any significance for us in the West. They dismissed criticism of Islam as racism and xenophobia.

I became a columnist in “The World today” a leading Christian newspaper, owned by the Pentecostal Movement. It was associated with its famous pastor, Ulf Ekman and portrayed in the media as extremist. Here I was able to discuss the Western world’s moral roots in Christianity and how big the differences are to the Muslim world. It was – and is – a Clash of Civilizations, as Samuel Huntington wrote.

And I published chronicles about how individual freedom is intimately connected to responsibility and duties, something liberals ignore and – on this point resemble the left.

*

Then came the wave of refugees in 2015. And while Christian circles were carried along by shifting political currents, I remained anchored to the same conservative principles.

I criticized the open borders when even religious institutions wanted to help all the migrants and let everyone in the world come and stay in Sweden. My last article had the topic: Christians should not confuse the government with God.

You’re supposed to save people from drowning, of course, but that doesn’t mean you’re supposed to take responsibility for their livelihood for the rest of their lives.

There is a difference between immediate compassion and permanent obligation. That distinction disappeared.

And there is a big difference between receiving a small number of migrants – like Sweden has done in hundreds of years – and taking in millions in a decade or two. Volume plays a crucial role for society. Neither Christians, liberals, nor socialists understand this.

The welfare state is based on a social contract with rights andobligations. A large number of people cannot suddenly appear from abroad and demand rights. Then the social system collapses. Only conservatives have understood this.

Sweden developed a kind of moral overreach—the belief that we have the whole world in our hands. That is not faith. That is a political illusion.

And now we are paying the price for our naivety. Shootings, bombings, rapes, gangs and corruption are dissolving our social structures.

*

After being outside party politics for 15 years, I had to engage again in 2015. The only voice of clarity during the migrant crisis was the Sweden Democrats. The party was, and on the left still is, regarded as extremist.

I had dinner with Mattias Karlsson, a member of the party leadership and offered to write reports and materials for the party. But he offered me to take over the online newspaper that the party had begun to be dissatisfied with.

I managed to increase the unique daily visitors from 3,000 to 20,000. Since I was fairly well-known in the media world, I was invited to numerous live panels on TV and radio.

Suddenly I was one of the most recognizable Sweden Democrats in the country. And after eight years in social media I was elected as one of the party’s three Members of European parliament in 2024.

*

So, to conclude, my journey have let me participate in different political and ideological environments, from workplaces with social democratic blue-collar workers, to agrarian down-to-earth politicians, to neoliberal freedom fighters, to Christian sermons in defense of our civilization and finally to a new conservative movement fighting against establishments who don’t understand what happens when globalization runs amok.

The strange thing is that I have felt at home in every one of these environments – as long as their topics were focused on what to me was common sense. Over time, as new perspectives have come to dominate politics, our interpretations drifted apart about which values should be prioritized.

Unfortunately, there are man who don’t realize how complex our human societies are. It is only with conservative views you are able to have a pragmatic outlook which allows your values to meet reality. As it is.

And those who are pragmatic (in the long term) have absurdly been called extremists by those progressives who now tear everything down.

I think the reason for this is that for a long time, since the Enlightenment, progressives were right in many ways. About democracy, equality and science. But in the last half century it has passed its zenith. To continue in the direction of the tangent no longer leads to progress but to destruction of our civilization.

Conservatives have the audacity to point this out. In that sense we become extremists for those with a progressive outlook. We want to return politics to reality. How can we be so horrible?

Thank you!

Personer som blir föremål för misstanke om fusk och bedrägeri inom EU kan vända sig till fristående Controller med klagomål. Denne Controller lämnar årsrapport till Budgetkontrollutskottet och utfrågningen av henne låg på mitt bord.

I Sverige skulle vi lägga denna funktion som en del av arbetet hos justitieombudsmannen, JO. Inom EU är det en Controller som tar hand om klagomål mot antibedrägeribyrån OLAF:s arbete.

Jakten på fusk får inte ta åratal

EU:s byrå för bedrägeribekämpning, OLAF, gör framsteg, men alltför många utredningar drar fortfarande ut i åratal. Det behövs skarpare tidsgränser, bättre resurser och tydlig uppföljning av varje rekommendation.

När EU-pengar missbrukas måste… pic.twitter.com/LgCmPdKhIq

— Dick Erixon (@DickErixon) June 4, 2026

(Under utskottsmötet var Jonas Sjöstedt (V) ordförande så som ålderman i utskottet då ordinarie ordförande hade förhinder.)

Vi firar vår nationaldag 6 juni eftersom Gustav Eriksson Vasa denna dag år 1523 valdes till Sveriges konung. Jag gjorde inför 500-års dagen en 40 minuter lång dokumentär för Riks om denne färgstarke upprorsmakare som blev kung.

Tycker den håller än. Håll tillgodo.

Jag lägger också upp min utskottsutfrågning av övervakningskommittén för att visa hur vår vardag ser ut som Europaparlamentariker. Bakom medieutspel och politiska debatter finns en verklighet som handlar om många miljarder kronor.

Det politiska arbetet i EU handlar inte bara om debatter utan om att få något gjort. I budgetkontrollutskottet arbetar vi för att minska fusk och bedrägerier. Hur det arbetet kan förbättras är viktigt. Antibedrägeribyrån OLAF räddade 10 miljarder kronor av skattebetalarnas medel under 2025. Detta kontrollorgan har ju mycket makt i sitt granskningsarbete, så de behöver stå under uppsikt av oberoende aktör.

Här följer min utfrågning av denna aktör: OLAF:s övervakningskommitté, idag representerad av Angelo Maria Quaglini, riksrevisor i Italien.

Utskottet leddes av Jonas Sjöstedt (V) i egenskap av åldersman då ordinarie ordförande hade förhinder.

Expressen har avslöjat att många Vänsterpartistiska kandidater i höstens val har deltagit i firanden av Hamas blodiga attack mot Israel den 7 oktober 2023, hyllat terrororganisationer och sörjt terrorledare. En av dem är också aktiv i Amnesty.

Vi lever verkligen i George Orwells 1984 där Amnesty firar terrormord på civila och kallar det arbete för mänskliga rättigheter.

Faksimil Expressen 4 juni 2026.

Den största opinionsmätningen utförs av SCB. Men svarsfrekvensen är 49 procent. Av de 9260 som tillfrågats har 51 procent inte svarat, antingen därför att de inte gått att nå eller att de inte velat svara.

Jag tycker SCB gör fel när de jämför med valresultat. Statistik ska jämföras med resultat framtaget på samma metodik, alltså ska SCB i maj 2026 jämföras med maj 2022. Då framkommer följande förändringar.

 SCB partisympatier: val idagmaj 2022maj 2026DifferensSD17,018,3+1,3M21,317,3-4,0KD5,24,5-0,7L3,42,5-0,9Tidö46,942,6-4,3S33,333,9+0,6V7,88,6+0,8MP3,36,6+3,3C6,76,1-0,6Rödgröna51,155,2+4,1

Observera: Trots att blågula låg under med 4,2 procentenheter i maj 2022 vann man majoritet i riksdagsvalet i september 2022. Nu måste de blågula ta 6,3 procentenheter från de rödgröna för att behålla majoriteten.

Moderaterna är svajiga

Det parti som tycks mest svårbedömt är faktiskt Moderaterna. De låg högt i SCB på våren valåret 2022, sedan sjönk de djupt i många mätningar under sommaren för att på valdagen överträffa mätningarna. I år ligger Moderaterna lågt i SCB. I stort sett hela Tidö-samarbetets tapp finns hos M. Och givetvis hos L, som ligger mer under spärren nu än inför förra valet. Då kom de ju in trots att de i SCB några månader tidigare låg på 3,4 procent.

Hur överskattat är Miljöpartiet?

På rödgröna sidan är det Miljöpartiet som ökat mest och står för nästan hela oppositionens ökning. I Europavalet fick MP stort stöd, men då röstade bara hälften av svenska folket. I riksdagsvalet kommer förhoppningsvis långt över 80 procent att gå och rösta. Och bland de mindre aktivistiska väljarna finns förmodligen få miljöpartister.

Osäkra väljare viktigare än någonsin

Jag tror M och SD underskattas och MP överskattas. Inte som mätfel i SCB, utan att de 51 procent som inte svarat i högre grad kommer att rösta på SD och M och i mindre grad på MP och V.

Det är alltså de osäkra väljarna, som till SCB inte givit något svar alls, som kommer att avgöra valet i höst. Kommer de ge regeringssidan godkänt genom att rösta blågult? Eller vill de byta regering och rösta rödgrönt?

Om det säger SCB absolut ingenting.

Här är min utskottsutfrågning av ledningen för EU:s antibedrägeriarbete.

Utskottets ordförande var 2 juni Jonas Sjöstedt (V) i egenskap av åldersman. Generaldir Petr Klement svarade på mina frågor som handlade om privata källor, tullbedrägerier och om hur AI kan användas mer i jakten på fusk och bedrägerier.

Nu är wokevänstern inom EU-kommissionen igång igen. Man kräver att Sverige avvecklar inre gränskontroller. Detta samtidigt som socialistiska regeringen i Spanien bryter mot Schenen genom att släppa in mer än en halv miljon illegala migranter. Kampen om migrationspolitiken är inte vunnen!

Sedan migrations­krisen 2015 har många länder förlängt sina “tillfälliga” kontroller. Nu tycker EU-kommissionen att Sverige och övriga länder måste avveckla de inre gränskontrollerna. De skulle inte längre uppfylla EU-regler om att vara “nödvändiga och proportionerliga”.

Kommissionär Henna Virkkunen säger att hennes budskap är tydligt: “när kontroller införs måste de förbli tillfälliga och undantagsvisa”.

Detta är absurt. EU ska inte avgöra hur Sverige upprätthåller sin suveränitet och kontroll över lag och ordning. Dessutom är inre gränskontroller viktigare än någonsin eftersom Spanien bryter mot Schengen och tar in mer än en halv miljon illegala migranter. Dessa kan när de fått papper i Spanien snabbt röra sig norrut i Europa till mer generösa välfärdssystem. Så som skedde 2015.

Läxa upp Spanien istället!

EU-kommissionen borde istället för att attackera länder som försöker upprätthålla lag och ordning vända sig till anarkistiska regeringar som den i Spanien.

I slutet av april öppnade Spanien portarna för illegala migranter att ansöka om amnesti, så att de får stanna i Spanien och inom Schengenområdet. Man har fram till slutet av juni på sig att ansöka. Spaniens regering räknar med att omkring 500 000 illegala migranter främst från Afrika kommer att söka, men tankesmedjan Funcas uppskattar till cirka 840 000 personer kommer att kräva uppehållstillstånd utan någon som helst grund. Socialisterna har öppnat över 370 kontor där sökande kan få hjälp att fylla i de kravlösa ansökningarna. Online-ansökningar är också välkomna.

På socialistiska partimöten har man jublat över amnestin och öppet talat om att detta ska ge socialisterna eviga valsegrar eftersom man räknar med att migranterna ska rösta vänster i framtiden.

Spanien öppnar för ny migrantvåg till Sverige

Nu hävdas att dessa tillfälliga uppehålls- och arbetstillstånd som utfärdas av Spanien endast ger laglig rätt att arbeta inom Spanien. Men enligt Schengenreglerna får nyligen legaliserade migranter med tillfälliga spanska tillstånd resa till andra Schengenländer för turism eller affärer i högst 90 dagar.

Och vi vet vad om händer om personer lyckas ta sig över gränsen till ett generöst välfärdsland som Sverige – de blir kvar.

Tidö jobbar hårt för att lyckas med att utvisa dömda mördare och våldtäktsmän. Men även det möter starkt byråkratiskt och aktivistiskt motstånd.

Självfallet kommer inte de av Spanien amnestigivna migranterna att utvisas utan enorma politiska insatser som kommer att ta lång tid att få på plats. Och om rödgröna vinner det svenska riksdagsvalet i höst kommer naturligtvis ingenting av den sortens hårdare regler att genomföras. Tvärtom.

Medier tiger gärna om hur våldsbejakande vänsteraktivister är. Men nu avslöjas att V-kandidater firade på svenska gator när Hamas massakrerade tolvhundra civila israeler 2023. Det är det värsta rasistiska våldet sedan förintelsen. Men vänsteraktivister kommer ju alltid undan med sin ondska.

Nu avslöjar Expressen hur fler av Vänsterpartiets kandiderar i höstens val hyllar terror.

Vänsterpartiets kandidater i Helsingborg firade Hamas blodiga attack mot judar den 7 oktober 2023. En av dem, Nidal Hejjo, 65, hyllade massakern på Facebook: ”God morgon till raketsalvorna, god morgon till de palestinska militära operationerna”.

När terrorattacken blev känd firade en folksamling på Gustav Adolfs torg i Helsingborg. Man viftade med Palestinaflaggor och skanderade: – I morgon kommer Hamas till oss med en självmordsoperation. Gud är stor och segern kommer att vara i våra händer!

En som på bilder skanderar att hon önskar bli martyr är Tamam Hasha, 65, som står på V-valsedel i höstens val.

Soha Elhams, 49, kandiderar i både kommun- och regionvalet i Helsingborg, firar de dödade judarna och sörjer att en kusin i Hamas fått sätta livet till.

När en av V-kandidaterna blir kontaktad av Expressen vill hon tala arabiska.

Avskum

Dessa kvinnor är avskum. De firar dödande av civila utfört av en islamistisk terrororganisation. Och de vill ha terrorn till Sverige.

De borde alla lämna Sverige och väst. De borde deporteras tillbaka till sitt eget ursprung i Mellanöstern. De har inte Sverige att göra.