Dick Erixon

Från Facebook: https://www.facebook.com/reel/2020875925287670

Det finns vissa vaga tecken på att Centerpartiet kan släppa på sina ultimativa krav. I Region Stockholm öppnar partiet för ett samarbete högerut med stöd från SD enligt medieuppgifter. I Falkenberg har de fyra borgerliga, inkl C, tagit över med stöd av Sverigedemokraterna.

Dessutom har Jimmie Åkesson på söndagen föreslagit Elisabeth Thand-Ringqvist att de två partiledarna ska genomföra samtal förutsättningslöst.

Direkta samtal är aldrig fel. Ledande politiker kan då nyansera sina bevekelsegrunder i direkt dialog istället för att gå via medier som alltid spetsar till det och gör trevare till prestigeförluster (vinnare och förlorare utpekas).

För några dagar sedan har C-röst publicerat en möjlig väg för partiet ut ur ultimatum-härvan. Men det utgår från att Sverigedemokraterna ska lägga sig platt – både avstå ministerposter och acceptera C-politik genom höjda bränslepriser och ökad invandring.

Att alls upprepa Tidö-modellen har Åkesson sagt nej till, alltså att avstå ministerposter mot sakpolitiska framgångar. Att gå ännu längre och avstå både direkt inflytande genom att ingå i regeringen och dessutom vika sig i sakfrågor upplever jag som en omöjlighet. Då får 17,5 procent SD-väljare ingenting medan 7,0 procent C-väljare får allt.

Visst vore det storartat om landet kan slippa Magdalena Andersson som statsminister. Men för att ett samarbete ska fungera måste parterna respektera varandra och väljarna.

Jag tror fortfarande att extraval är det mest rimliga och demokratiska. Eftersom regering inte kan bildas, får väljarkåren ångervecka och göra nytt val. Detta inte minst på grund av att Socialdemokraterna medvetet vilsefört väljarkåren i september genom att mörka sin planlöshet när det gäller regeringsbildandet.

Moderaterna röstade med de rödgröna för att tillåta byte av juridiskt kön. Ren dårskap sa vi från Sverigedemokraterna. Nu ändrar sig Moderaterna. “Biologiskt kön ska vara styrande”, säger man nu när manlig mördare härjar på kvinnoanstalt.

Det är rena dårhuset i svensk politik på många områden. Den “starka” statsministerkandidaten Magdalena Andersson (S) får inte till någon regering eftersom hon inte ägnat en sekund åt att förbereda sitt tilltänkta regeringsunderlag. Förre justitieministern Tomas Bodström (S) förklarar att det var partiets strategi att vara otydliga, för hade man försökt förbereda de rödgröna som regeringsalternativ hade man förlorat. S förde alltså väljarna bakom ryggen. Och nu står vi där, utan regering.

Sedan går en barnamördare bärsärk på kvinnoanstalt sedan han bytt juridiskt kön. Kvinnorna på anstalten är skräckslagna när mannen kommer in i duschen. Denna konsekvens pekade SD på inför riksdagsbeslutet, men Moderaterna körde på i den utopiska villfarelsen att män kan vara kvinnor och att lagstiftningen ska anpassas till dessa dåraktiga påhitt.

Nu ändrar sig Moderaterna. Iallafall om vad som ska gälla på fängelser. “Det biologiska könet ska vara styrande”, säger socialtjänstminister Camilla Waltersson (M). Men tydligen ska bara förnuftet införas på anstalter. Utanför anstalterna ska juridiskt könsbyte fortsätta gälla, så att kriminella enkelt kan byta identiteter för att försvåra brottsutredningar.

Går det hitta på mer galna politiska projekt?

När ska förnuftet återvända till politiken?

Man kan fråga sig när förnuftet ska återvända till politiken. Valresultatet pekar mot att vi kommer att få än mer dårskap från rödgrönt håll under kommande fyra år. Svenska folket valde bort trygghet, stabilitet och minskad migration.

Ja, jag är bitter. Varför ska vi tvingas glida än mer bort från västerlandets värderingar in i kaos och känslostormar? Se på Frankrike. Där börjar man tala om inbördeskrig och att en tvåstatslösning kanske krävs, där islamisterna får en stat. Man bränner ner kulturarv som rådhuset i Limoges, plundrar butiker och vandaliserar hämningslöst. Vänsterextrema rörelser och islamister utnyttjar missnöje för att begå våldsdåd.

I Tyskland är ekonomin på fallrepet efter att man avvecklat kärnkraften och stryper industrin med gröna miljökrav.

Hur djupt ned i kaos måste våra samhällen sjunka innan väljarna röstar på partier som står för ordning och sunt förnuft?

Kulturnationalism eller klansamhälle?

Vad innebär det egentligen att vara svensk, och vilken väg ska Sverigedemokraterna välja efter valet? I veckans Riksronden diskuterar Richard Sörman och jag den växande idédebatten inom SD om nationalism, etnicitet och svenskhet.

Se också bloggartikel igår: Intensiv konservativ idédebatt om nationalism

Den eftervalsdebatt som startat i Sverigedemokraterna har många olika komponenter som bör hållas isär och definieras. Här är ett försök.

Finns åtminstone dessa sex aspekter att ha med sig.

1. “Öppen svenskhet”

Detta begrepp avser den formella/juridiska ställningen för en individ, alltså principerna för att erhålla svenskt medborgarskap. Här har biologi och etnicitet ingen roll att spela. Det som räknas skall vara viljan att ingå i den svenska nationen, värna svenska normer, kultur och lagar.

Från 1970-talet har detta kravställande på nyanlända grovt misskötts av alla regeringar fram till Tidö-majoritetens skärpta krav för medborgarskap som riksdagen antog 29 april 2026 (betänkande 2025/26:SfU28), alltså 8 år i Sverige, självförsörjade, kunskaper i språk och om samhället samt hederligt leverne. Här saknas ännu beslut om möjlighet till återkallande av medborgarskap. Förlag om att återkalla medborgarskap (vid dubbla medborgarskap) som erhållits på falska grunder eller efter grovt brottslighet (ex hot mot Sveriges säkerhet) ligger på riksdagens bord.

Här finns ingen oenighet i Sverigedemokraterna vad jag vet.

2. En nation är något annat än medborgarskap

Men när vi kommer till mer raffinerade definitioner som ‘nation’ blir det inte lika enkelt. Nationen handlar inte om staten – en vanlig missuppfattning. Ordet nation kommer från latinets natio, som betyder “härstamning” eller “födelse”. Det är därför Sverige erkänner fem nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. De har inget krav på sig att ingå i den svenska nationen, som Björn Söder konstaterat. På dem ligger inget krav på assimilation till den svenska nationen, de är ändå fullvärdiga svenska medborgare.

På andra ligger dock från Sverigedemokraternas sida ett hårt krav på assimilering. I debatten har Mattias Karlsson på Facebook (9 okt) hänvisat till partiets principprogram: “Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur.” Och han tillägger: “svenskhet handlar inte om biologi”.

Det är utifrån detta krav på människor från andra delar av världen som Oikos-profilen Carl Eos skruvade upp konfliktnivån i debatten om nationalism när han i Bulletin skriver “Begrav etno-nationalismen en gång för alla” (8 okt).

Artikeln är ett försvar för vice partiledaren Henrik Vinge som i podden “Sista måltiden” (1 okt) talat om att Sverigedemokraterna måste nå invandrarna i förorterna och därför sluta tala i termer som stöter bort dem. För detta fick han skarp kritik i sociala medier. I försvaret av Vinge skriver Eos, “Nationell gemenskap kräver inte biologiska band”.

Här upplever jag att begreppen har blandats samman. Självklart krävs inte biologiskt band för att bli medborgare i juridisk och rättsstatlig mening. Men när man går över till nation är det inte alls lika självklart. För om det inte fanns några biologiska band alls till nationen, varför har vi då nationella minoriteter vars etniska identitet värnas? Samerna har ju sin nationaldag 8 februari medan vi svenskar har nationaldag den 6 juni. Och om svenskar och samer utgör skilda nationer är det lite märkligt att hävda att iranier, somalier och sydamerikaner inte har härkomst som skiljer sig från den svenska.

Återigen: fullvärdiga svensk medborgare kan alla dessa bli, med alla juridiska rättigheter som tillkommer svenskar – om man lever upp till de krav Mattias Karlsson listat ovan. Men nyanländas härkomst går inte radera. Lika lite som svenskar ska behöva radera sin härkomst. Här har ju inte minst iranier i Sverige trätt fram och sagt att de för alltid är iranier, men tacksamma över att vara svenska medborgare.

Låt oss vända på resonemanget. Om jag flyttade till Iran skulle jag aldrig komma på idén att kalla mig perser (den största etniska folkgruppen i Iran). Även om jag så skulle bo där i 50 år så är jag lik förbannat svensk. Kanske jag kan bli iransk medborgare, men inte mer. Härkomst, alltså etniskt ursprung, går inte ändra (lika lite som kön). Det är en deskriptiv beskrivning. Något annat än juridiskt medborgarskap.

En ytterligare aspekt är att etnicitet inte är något svart/vit, utan en flytande bedömning som avgörs pragmatiskt. Vi bör ha en konservativ ansats av pragmatism här, inte liberalt krav på exakta principer oavsett verklighet. Via Ancestry fick jag reda på att två procent av mitt DNA kommer från Sydostasien. En närmare släktforskning har visat att min farfars farmors farfar var betjänt från Jakarta. Han kom som tonåring till Sverige och Västervik 1785. Jag tror dock att jag kan räkna mig som etnisk svensk ändå. Någon tydlig gräns finns inte och därför är härkomst ett bättre begrepp.

3. Härkomst oviktig i monokultur, men med framväxande klankultur?

Eftersom Sverige i ett årtusende varit en monokultur där vi alla (utom någon enstaka procent) tillhört samma etniska folkgrupp har detta med härkomst inte betytt någonting. Vi är ju alla svenskar. Men nu, på grund av den extremt stora invandringen på extremt kort tid, har vi en helt ny, för Sverige fullständigt annorlunda situation.

Och valresultatet förra månaden signalerar att klankultur, byggd på etnisk härkomst, nu också flyttar in i det officiella Sverige på ett påtagligt sätt. Flera somalier har blivit riksdagsledamöter och talar öppet om att de ska verka för Somalias bästa – inte för svenskars bästa. Vid riksdagens öppnande klädde sig också en ledamot i “en dräkt som är symbolen för peshmerga, kurdiska gerillasoldater”, så som advokaten Nima Rostami beskrev det i Facebook med bildbevis (12 okt). Dessa strider för sin särart i fjärran länder. Vad gör han i svenska lagstiftande församlingen med den prioriteringen?

Till och med Sveriges Radio har med intervjuer dokumenterat att invandrargrupper i förorten röstar i kollektiv på sin egen etniska grupp (se Riksronden 10 okt). Om klanröstningen blir nya normen i Sverige kortsluts vår demokrati, eller som Oscar Swartz skriver i SvD: “skulle hos oss kunna ses som en form av hackerattacker mot ett valsystem som inte var byggt för patron-klientrelationer” (4 okt).

4. Rättrådiga principer räcker inte

När Sverige i grunden har förändrats av 3,7 miljoner invånare från väsensskilda kulturer måste det svenska förhålla sig till vad som händer i verkligheten. Man kan inte då vara liberal och enbart tala i rättrådiga principer, utan man måste – utan skygglappar och ursäkter – se till vad som händer och hur det påverkar makt, normer och värderingar i det svenska samhället.

Liberaler är bra på att rita kartor, medan konservativa tittar vad som händer i terrängen. Det är därför Sverigedemokraterna varit minst ett årtionde före övriga partier i att förstå vad som händer och vilken politik som krävs – när kartan inte längre stämmer.

Här tror jag en konfliktyta uppstått när tongivande företrädare i Sverigedemokraterna, enligt anklagelserna, nu låter som liberaler istället för att problematisera det dåliga som händer i samhället – det som varit partiets styrka. Självklart vill ett stort parti värva nya väljargrupper, men kan man för den skull göra avkall på sina politiska ställningstaganden? Det var det Fredrik Reinfeldt gjorde med att triangulera gentemot Socialdemokraterna. Moderater har sedan konstaterat att triangulering betyder att man tömmer det egna partiet på dess själ. Ingenting av identiteten blir kvar.

5. Tilliten till att hålla på principprogrammet

Ovan framgår att Mattias Karlsson hänvisar till principprogrammet. Helt rimligt och rätt. Men jag tror tilliten till att partiet fortsatt står för det måste värnas. Jimmie Åkesson har skickligt förenklat budskapet om en kravbaserad migrationspolitik med att det finns två dörrar, en in i Sverige för den som är lojal med majoritetssamhället och en ut härifrån för den som inte vill anpassa sig. Problemet är att väldigt, väldigt få behöver passera den andra dörren trots att de mördar, våldtar och vägrar acceptera svenska normer.

Den andra dörren är ännu en idé som inte blivit verklighet. Och då kan frågan inställa sig, när partiet säger sig vilja tala i mjukare termer till förortens väljare, om den dörren någonsin kommer att användas. Det är ju inte inställsamt att be folk lämna landet. De sju gamla riksdagspartierna har aldrig vågat ens tänka tanken att systematiskt driva en politik som får människor att lämna landet om de inte trivs här. Med en mjukare ton från SD är frågan om man orkar fortsätta kräva att den andra dörren ska öppnas.

Här tror jag vi tappade flest väljare i årets val. Väljare som inte tyckte det spelade någon roll om man röstade på SD eller M. Och därför stannade hemma.

6. Avvägningarna som stort parti måste bli knivskarpa

Under Sverigedemokraternas framväxt har partiet fått god hjälp av de sju gamla partierna att framstå som det radikala partiet som inte viker sig för etablissemangen. Nu har vi förlorat den udden, det saltet, genom att ha haft direkt inflytande över regeringens lagstiftning. Därför måste vi skapa den fräscha och friska imagen själva. Det är svårare än man tror.

Jag har ju varit aktiv i ett gammalt parti (C under 1980/90-talen) och vet hur svårt det är att nå ut med balanserade budskap. Även om det varit tungt för många SD-företrädare som drabbats, har partiet varit lyckligt lottat eftersom allt man sagt har nått ut – eftersom förslagen har kritiserats hårt (och orättvist) i medierna.

Nu när man är en maktspelare på högsta nivå behöver man vara balanserad, realistisk och seriös. Men samtidigt vass, knivskarp och tydlig. Det är förbaskat svårt. Våra frågor är dessutom i hög grad filosofiska och bottnar i kultur som många gånger är svåra att kort konkretisera.

Partiet går in i en ny fas. Att då hålla “flanken” nöjd så att dessa väljare inte går till soffan, samtidigt som man värvar nya väljargrupper är den utmanande uppgiften.

*

Mer mer på temat i podden Riksronden: Svenskhet och fri debatt (17/10) och Håller klansamhället på att ta över politiken? (10/10).

Det är bra att idédebatten kommer igång i vårt parti. Sverigedemokraterna tappade i riksdagsvalet samtidigt som klan(etnisk)röstning i förorter blev ett uppmärksammat inslag som kan ha avgjort utfallet.

Denna kombinerade idé- och eftervalsdebatt är synnerligen viktig. För Sverige. Som Ola Wong konstaterar i Kvartal:

Min första uppmaning är att inte gå till personangrepp mot andra debattörer. Jag ogillar den aggressivitet och hårda ton som redan används mot dem som står för annorlunda tolkningar. Så kommer vi ingenstans. Lyssna och begrunda. På sakliga argument.

Sverigedemokraterna gjorde sitt näst bästa val någonsin. Socialdemokraterna sitt sämsta sedan 1908. Eftervalsdebatten kan ske utan avgrundsscenarier. Väljartappet kan vara ett hack i kurvan. Ta det lugnt.

Nu har 35,7% utländsk bakgrund

Vi är avgörande för Sverige. Vi är nämligen den enda breda rörelsen som vågar diskutera relationerna mellan och betydelserna av kultur, etnicitet, historia och därmed identitet. Svenska folket har rätt att vårda sin egen identitet, precis som kurder och andra folk som bara omfattar några få miljoner av mänskligheten.

Och detta sker i en tid då mycket förändras i vårt samhälle eftersom det nu är 35,7 procent som har utländsk bakgrund (alltså är utlandsfödd eller har en utlandsfödd förälder). Eller 3.781.932 personer av en befolkning på 10.605.529 per 31 december 2025 (SCB).

Valet aktualiserar frågan om det svenska

De misstankar om klanröstning och valfusk som utreds efter valet har aktualiserat frågor om hur snabbt svenska värderingar bryts ned och ersätts med afrikanska, arabiska och andra normer för hur man ser på samhället. Det som händer kan “ses som en form av hackerattacker mot ett [svenskt] valsystem som inte var byggt för patron-klientrelationer”, som Oscar Swartz skriver i SvD.

Hur ska Sverige förhålla sig till dessa nya fenomen? Det är för mig en huvudfråga. Och för att bottna i den måste vi klart kunna beskriva vad det svenska är. Något vi är ovana vid eftersom vi varit en monokultur i hundratals år där sådana definitioner inte behövts, allt vi gjort har ju varit lika med svenskt. Nu är det inte så längre. Många invånare vet knappt vad det svenska är.

Då behövs inte en uppjagad svart/vit debatt där man vill sätta dit andra, utan en analytisk och filosofisk diskussion om det svenska i vår tid och hur vi försvarar det. Och om detta vågar inga andra rörelser än Sverigedemokraterna tala. Därför är det så viktigt att vi gör det konstruktivt.

(Jag kommer återkomma i detta ärende i bloggen.)

Nyligen besökte chefen för Europeiska Revisionsrätten mitt utskott. Jag frågade honom om de exceptionella ökningen av skulder som Ursula von der Leyen dragit på EU de senaste fem åren. Skulderna har åttafaldigats från 92 till 740 miljarder euro.

EU:s upplåning skjuter i taket, och mot slutet av 2027 väntas skulderna uppgå till ungefär 1 000 miljarder euro. Räntekostnaderna stiger progressivt och återbetalningen kommer därför att sluka en allt större del av EU budget. Skattebetalarna får alltså betala för den märkligt slappa skuldsättningen i kommissionen.

Bryssel lånar, vi får betala.

EU:s upplåning skjuter i taket, och mot slutet av 2027 väntas skulderna uppgå till ungefär 1 000 miljarder euro. Räntekostnaderna stiger progressivt och återbetalningen kommer därför att sluka en allt större del av EU budget.

Det blir allt dyrare… pic.twitter.com/LR9as7CQla

— Dick Erixon (@DickErixon) October 14, 2026

Det blir allt dyrare att betala tillbaka coronafonden enbart genom medlemsstaternas EU-avgifter. Skulderna blir då förevändningen för att införa EU-skatter. Resultatet riskerar då bli att medborgarna får betala för Bryssels lånefest med pengar som hade kunnat gå till tillväxt, reformer eller stanna i den egna plånboken.

Jag ställde under förra veckans session i Strasbourg en fråga till Europeiska revisionsrättens ordförande Tony Murphy på detta ämne. Han konstaterar att det inte funnits en riktig plan för hur man ska återbetala lånet från EU:s sida. Han avslutar sitt anförande med det passande uttrycket “det finns inga gratisluncher”.

EU måste banta sin budget och bromsa upplåningen.

Bryssel måste tåla granskning. Jag välkomnar att kommissionen har lagt fram en strategi mot korruption. Men ett av de viktigaste verktygen mot maktmissbruk och korruption är insyn genom transparens.

I Sverige har medborgarna sedan länge rätt att ta del av allmänna handlingar, en rätt som garanteras i tryckfrihetsförordningen. På EU-nivå är insynen betydligt sämre. Det är lättare att lägga locket på och undvika granskning. Det vill jag ändra på.

Bryssel måste tåla granskning.

Jag välkomnar att kommissionen har lagt fram en strategi mot korruption. Men ett av de viktigaste verktygen mot maktmissbruk och korruption är insyn. I Sverige har medborgarna sedan länge rätt att ta del av allmänna handlingar, en rätt som… pic.twitter.com/HZaDB9WkCs

— Dick Erixon (@DickErixon) October 13, 2026

Bryssel kan inte ställa krav på medlemsstaterna och samtidigt slippa motsvarande krav på öppenhet. När makthavare kan undanhålla handlingar försvåras granskningen och risken för korruption ökar. En trovärdig strategi måste därför börja med att EU öppnar sina egna dörrar.

På pressträff i riksdagen säger nu Magdalena Andersson att hon inte har uppgörelse med andra partier om att bilda regering, därför kandiderar hon som statsminister för en enpartiregering.

Strax efter Andersson meddelade talmannen att han ändå föreslår riksdagen Magdalena Andersson som statsminister. Votering sker på torsdag.

Någon valseger för vänsterblocket syns inte till. De är fortsatt splittrade 30 dagar efter valdagen.

Vänsterpartiet har avvisat förhandlingar om budget eftersom de fyra partierna inte är överens om regeringssamarbete. Man ser det som försök att få dem att backa från kravet att ingå i regeringen.

Centerpartiet vill fortsatt se en “mittenregering” med partier som inte står till förfogande. Det är svårt att tvinga dem som inte vill ingå i C-regering att göra det. För att bilda “mittenregering” krävs utöver S, MP och C också KD och L. Något de två sistnämnda inte är intresserade av.

Andersson kan på pressträffen inte förklara hur hon ska bryta upp blockeringarna från partierna i “hennes” regeringsunderlag.

Hon har inte, som hon säger, lyckats ta sig från A till B. Från valutfallet till regeringsbildning.

Tveksamt om S lever upp till sina vallöften…