Feed aggregator

Det är bra att idédebatten kommer igång i vårt parti. Sverigedemokraterna tappade i riksdagsvalet samtidigt som klan(etnisk)röstning i förorter blev ett uppmärksammat inslag som kan ha avgjort utfallet.

Denna kombinerade idé- och eftervalsdebatt är synnerligen viktig. För Sverige. Som Ola Wong konstaterar i Kvartal:

Min första uppmaning är att inte gå till personangrepp mot andra debattörer. Jag ogillar den aggressivitet och hårda ton som redan används mot dem som står för annorlunda tolkningar. Så kommer vi ingenstans. Lyssna och begrunda. På sakliga argument.

Sverigedemokraterna gjorde sitt näst bästa val någonsin. Socialdemokraterna sitt sämsta sedan 1908. Eftervalsdebatten kan ske utan avgrundsscenarier. Väljartappet kan vara ett hack i kurvan. Ta det lugnt.

Nu har 35,7% utländsk bakgrund

Vi är avgörande för Sverige. Vi är nämligen den enda breda rörelsen som vågar diskutera relationerna mellan och betydelserna av kultur, etnicitet, historia och därmed identitet. Svenska folket har rätt att vårda sin egen identitet, precis som kurder och andra folk som bara omfattar några få miljoner av mänskligheten.

Och detta sker i en tid då mycket förändras i vårt samhälle eftersom det nu är 35,7 procent som har utländsk bakgrund (alltså är utlandsfödd eller har en utlandsfödd förälder). Eller 3.781.932 personer av en befolkning på 10.605.529 per 31 december 2025 (SCB).

Valet aktualiserar frågan om det svenska

De misstankar om klanröstning och valfusk som utreds efter valet har aktualiserat frågor om hur snabbt svenska värderingar bryts ned och ersätts med afrikanska, arabiska och andra normer för hur man ser på samhället. Det som händer kan “ses som en form av hackerattacker mot ett [svenskt] valsystem som inte var byggt för patron-klientrelationer”, som Oscar Swartz skriver i SvD.

Hur ska Sverige förhålla sig till dessa nya fenomen? Det är för mig en huvudfråga. Och för att bottna i den måste vi klart kunna beskriva vad det svenska är. Något vi är ovana vid eftersom vi varit en monokultur i hundratals år där sådana definitioner inte behövts, allt vi gjort har ju varit lika med svenskt. Nu är det inte så längre. Många invånare vet knappt vad det svenska är.

Då behövs inte en uppjagad svart/vit debatt där man vill sätta dit andra, utan en analytisk och filosofisk diskussion om det svenska i vår tid och hur vi försvarar det. Och om detta vågar inga andra rörelser än Sverigedemokraterna tala. Därför är det så viktigt att vi gör det konstruktivt.

(Jag kommer återkomma i detta ärende i bloggen.)

Nyligen besökte chefen för Europeiska Revisionsrätten mitt utskott. Jag frågade honom om de exceptionella ökningen av skulder som Ursula von der Leyen dragit på EU de senaste fem åren. Skulderna har åttafaldigats från 92 till 740 miljarder euro.

EU:s upplåning skjuter i taket, och mot slutet av 2027 väntas skulderna uppgå till ungefär 1 000 miljarder euro. Räntekostnaderna stiger progressivt och återbetalningen kommer därför att sluka en allt större del av EU budget. Skattebetalarna får alltså betala för den märkligt slappa skuldsättningen i kommissionen.

Bryssel lånar, vi får betala.

EU:s upplåning skjuter i taket, och mot slutet av 2027 väntas skulderna uppgå till ungefär 1 000 miljarder euro. Räntekostnaderna stiger progressivt och återbetalningen kommer därför att sluka en allt större del av EU budget.

Det blir allt dyrare… pic.twitter.com/LR9as7CQla

— Dick Erixon (@DickErixon) October 14, 2026

Det blir allt dyrare att betala tillbaka coronafonden enbart genom medlemsstaternas EU-avgifter. Skulderna blir då förevändningen för att införa EU-skatter. Resultatet riskerar då bli att medborgarna får betala för Bryssels lånefest med pengar som hade kunnat gå till tillväxt, reformer eller stanna i den egna plånboken.

Jag ställde under förra veckans session i Strasbourg en fråga till Europeiska revisionsrättens ordförande Tony Murphy på detta ämne. Han konstaterar att det inte funnits en riktig plan för hur man ska återbetala lånet från EU:s sida. Han avslutar sitt anförande med det passande uttrycket “det finns inga gratisluncher”.

EU måste banta sin budget och bromsa upplåningen.

Sverige diskuterar de fallande födelsetalen som ett ekonomiskt och socialt problem.

Bryssel måste tåla granskning. Jag välkomnar att kommissionen har lagt fram en strategi mot korruption. Men ett av de viktigaste verktygen mot maktmissbruk och korruption är insyn genom transparens.

I Sverige har medborgarna sedan länge rätt att ta del av allmänna handlingar, en rätt som garanteras i tryckfrihetsförordningen. På EU-nivå är insynen betydligt sämre. Det är lättare att lägga locket på och undvika granskning. Det vill jag ändra på.

Bryssel måste tåla granskning.

Jag välkomnar att kommissionen har lagt fram en strategi mot korruption. Men ett av de viktigaste verktygen mot maktmissbruk och korruption är insyn. I Sverige har medborgarna sedan länge rätt att ta del av allmänna handlingar, en rätt som… pic.twitter.com/HZaDB9WkCs

— Dick Erixon (@DickErixon) October 13, 2026

Bryssel kan inte ställa krav på medlemsstaterna och samtidigt slippa motsvarande krav på öppenhet. När makthavare kan undanhålla handlingar försvåras granskningen och risken för korruption ökar. En trovärdig strategi måste därför börja med att EU öppnar sina egna dörrar.

The main danger of AI in authoritarian regimes is the ability to suppress any protest

Originally published on Global Voices

Moscow subway cameras are connected to a facial recognition system. Screenshot taken from the YouTube video “Facial recognition cameras help detain dissidents in the Moscow metro” by the DW YouTube channel; fair use.

This post is part of Global Voices’ October 2026 Spotlight series, “Big Tech and Authoritarianism.” In this Spotlight, we explore how Big Tech facilitates and hinders authoritarian governments and practices, and how these choices influence the Global South. You can support this coverage by donating here.

Sonya, from Stavropol Krai, Russia, is 15 years old. In June 2026, she was sentenced to 70 hours of compulsory labor, connected to a February 2026 incident in which she had written the surname “Navalny” on a bus stop. That stop happened to be in a district that was being monitored by officers from the Center for Combating Extremism, commonly called Center E. Similarly, Yuri, a pensioner from Astrakhan who was also identified from surveillance footage, was given three years of restricted freedom for writing “No to War” in red marker on buildings.

Authoritarian regimes are increasingly using artificial intelligence (AI) as a technology of political survival. Cameras with facial recognition, video analytics, biometric databases, digital IDs, social media monitoring, Deep Packet Inspection (DPI) systems, and public service platforms are gradually merging into a single infrastructure of control.

Such a system makes it possible not only to observe citizens in real time, but also to reconstruct their past movements, connections, habits, communications, and political activity. The main risk is that AI and related technologies make repression faster and less visible: the state no longer needs to constantly demonstrate force if citizens know they can be identified retroactively.

Modern digital authoritarianism is not developing in isolation, but through the international exchange of technologies, standards, and practices. China, Russia, Iran, Belarus, Venezuela, countries in Africa, Western and Central Asia, and companies connected to them, sell and exchange AI infrastructure tools that are being used for the purpose of repression. Western technologies are also being bought and exchanged within authoritarian regimes. 

Large language models

In early June 2026, Sberbank Deputy Chairman Alexander Vedyakhin told Reuters that the company was offering countries in the Global South access to Russian AI models that would take “local values” into account. Vedyakhin was referring to specific large language models (LLMs) — GigaChat and YandexGPT — which Russia had been trying to develop since 2019.

However, as IT expert Alexander Isavnin told journalists at the podcast Zhivoy Gvozd, Russian generative AI models lag behind American and Chinese models and cannot even generate text in Cyrillic. Yet, new national and sovereign AI models are supposed to reflect traditional values, including patriotism, service to the Fatherland and responsibility for its fate, a strong family, historical memory and continuity between generations, and unity of the peoples of Russia. These models are expected to be trained on domestic, authentically Russian material.

It is reasonable to assume that in countries like those in Western Asia, Russian AI models will reflect adherence to Islamic traditions, while in Argentina, perhaps, they will reflect respect for football from an early age. Developers, meanwhile, do not understand how people with no idea about how any of this works can write AI laws: “In places, the document reads as if it was written by people who had only ever seen LLMs in local news.” From the perspective of global democracy, however, this illiteracy among Russian lawmakers suggests that Russia is unlikely to supply LLMs to autocracies around the world.

China, by contrast — unlike American developers — makes its language models open in principle, meaning that anyone can take the code and modify it for their own needs. In China, all LLMs are controlled and tightly regulated by the state, so party censorship is written into the code from the start — for example, you cannot get an answer about the Tiananmen Square protests. However, the models are distributed as open source, which is why more than 50 percent of Chinese model users come from developers, including those in the Global South.

At the same time, the U.S.-based ChatGPT can easily replicate AI-generated Iranian propaganda videos, in which the main characters are Lego figures. Only once, a France 24 investigation showed, did the chatbot alert the journalist that he might be inadvertently reproducing propaganda, but desisted when he said it was only satire.

Mass surveillance systems

AI also includes other tech developments, like the so-called “smart city” systems which, in the Chinese version, imply comprehensive surveillance of a state’s own citizens. This can include video surveillance, wiretapping, internet censorship, facial recognition systems, ethnic profiling, and so on. In supplying such systems to the Global South, China has overtaken Russia.

Yet, Russia is not lagging behind in the use of AI to surveil its own citizens. State media write that Moscow has long moved beyond the threshold implied by the concept of a “smart city.” Today, it includes a complex digital urban ecosystem made up of video surveillance, AI, big data, and the “internet of things.”

According to estimates by Comparitech, two of the ten cities outside China with the highest number of cameras per person are Russian: Moscow and St. Petersburg. The list also includes four Indian cities, Seoul in South Korea, Baghdad in Iraq, Kabul in Afghanistan, and Singapore. In China itself, the number of cameras has practically reached a ratio of one camera for every two people: the largest mass-surveillance system in the world.

Russia has sold, and in some cases, continues to supply  its surveillance software products to other authoritarian states, while remaining technologically dependent on China. In 2024, up to 80 percent of all cameras used in Russia were made in China and sold under Russian brands.

China has built one of the most sophisticated domestic systems of digital control; it has also turned the export of digital infrastructure into part of its foreign policy via the Digital Silk Road, launched back in 2017. Through the initiative, China promotes digital infrastructure, technological cooperation, standards, and solutions for countries in Asia, Africa, and Latin America. Formally, these projects are described as support for the digital transformation of developing states, but they deepen partners’ dependence on Chinese technologies and create channels for the spread of AI systems, especially mass-surveillance technologies.

Experts from the Carnegie Endowment, the European Parliament, and Freedom House agree that the main danger of AI in authoritarian regimes is the ability to suppress any protest before it has even properly materialized. AI systems can help authorities detect early signals: unusual online activity, preparations, movement patterns, and links between activists.

All of this has, among other things, already been done in the digital Gulag that Moscow has built. As journalist Andrei Zakharov writes in his new book “Russian Cyberpunk,” Moscow authorities have been collecting comprehensive data on Muscovites since as early as 2014, and have been using AI to bring information from different agencies into a single database. After the 2021 protests, activists were arrested using facial recognition systems. According to Zakharov, in Moscow in 2023, there were already more than 220,000 video devices connected to a unified data storage and processing center.

Now, against the backdrop of sentences of ten-plus years for publishing an article in a foreign journal, for example, the sentences handed down in 2021 to people prosecuted after the so-called “Palace Case” seem small — but this was the first instance in which people in Russia were arrested as a result of video surveillance analysis. Police came to Yevgeny Yesenov’s apartment and arrested him the day after the rally; he became the first prisoner in the case and was sentenced to four years in a penal colony, though he was released on parole after a year and a half. While things like this happened in pre-war Russia, now, as a result of organized surveillance by the “smart city” system, anyone’s address can be found using their face.

After the start of the full-scale invasion of Ukraine, people were arrested in the same way for anti-war graffiti or for setting fire to military enlistment offices — any forms of protest that had been captured and analyzed by the country’s AI surveillance system.

As T-Invariant writes, Russia is also developing AI for drones and cryptography at Moscow State University under the leadership of Putin’s daughter, using Chinese and American gray-market chips and open Western AI technologies. It is also sharing such technologies with China and North Korea.

China and Western Asia

Chinese participation in “smart city” projects in Western Asia is unfolding in a region where, according to the EIU Democracy Index for 2023, 16 out of 20 territories are classified as authoritarian regimes. These projects are most highly concentrated in the Gulf states: the UAE has 11 projects, while Saudi Arabia has seven. Outside this bloc, Turkey plays the most visible role with five projects, while the remaining projects are distributed among Algeria, Egypt, Iraq, Iran, Morocco, and Tunisia.

The latest Chinese concept of the “smart city,” from 2022, involves real-time information monitoring across virtually all aspects of urban life. This technology makes it possible to establish continuous real-time digital monitoring of a city, giving the government the ability to multiply its control over citizens.

China and Russia’s links with Iran

In February 2026, research by the civil society organization Article 19 found that the architecture of internet control in Iran relies heavily on Chinese technologies. The report said that China supplied Iran with facial recognition technologies, internet filtering equipment, and surveillance tools from companies such as Huawei, ZTE, Hikvision, Tiandy, as well as smaller Chinese suppliers.

At the same time, an investigation by Le Monde and Forbidden Stories showed that Iran acquired the Russian facial recognition system FindFace, developed by NtechLab, through Iranian intermediary companies. The software was resold to entities linked to the Iranian state, including the Islamic Revolutionary Guard Corps (IRGC) and the Ministry of Intelligence.

As early as 2019, when Iranian women began receiving fines by mail for not wearing the hijab while in a car, citizens have been talking about their government’s use of digital surveillance. In December 2025, Iran and Russia signed a cooperation agreement in the fields of AI, cybersecurity, the digital economy, blockchain, fintech, and partnerships with the private sector.

Surveillance of people in authoritarian regimes is organized by both cameras and control of internet traffic. The Russian company Protei, headquartered in Jordan but rooted in St. Petersburg, has reportedly supported Iran’s efforts to introduce systems for interception, monitoring, and traffic management, as well as to integrate DPI into network architecture. Its clients include MTN Irancell, Iran’s largest telecom provider, as well as operators and government entities in Tajikistan, Uzbekistan, Pakistan, Kenya, Namibia, Qatar, and other countries.

Taraneh M., an artist living in Iran who was detained during the “Woman, Life, Freedom” protests, said that in 2022 she had prepared for the possibility of arrest by securing her devices, deleting confidential information, and setting self-destruct timers for personal chats. Nevertheless, investigators presented her with a thick dossier of her social media posts, some of which dated back five years. Although she has been released, Taraneh is now afraid to speak on the phone lest she is being monitored.

The China-Russia relationship

Although AI development in China has surpassed Russia’s, cooperation exists in the supply of Chinese technologies, as well as scientific development.

In January 2025, on the heels of Russia’s attempts to create a network of AI alliances with BRICS and other non-Western partners, Vladimir Putin instructed the Russian government and Sberbank to deepen cooperation with China, especially with regard to AI “technological research and development.”

The immediate stimulus was sanctions, Russia’s access to advanced chips and AI equipment was restricted after its invasion of Ukraine, but its dependence on China has persisted in recent years. Supplies for new servers, for example, which Russia does not manufacture, came from China through intermediary firms.

As T-Invariant discovered, however, joint developments are being conducted in two areas: training AI for drones and mass surveillance of people. In November 2025, the creation of two joint laboratories was announced: one for nano-structured optoelectronic materials and devices, and another for AI algorithms and their applications.

North Korea gets involved

Russia and North Korea are cooperating in testing AI in military operations: North Korea supplies weapons that are tested in Russia’s war on Ukraine, and data that may improve North Korean systems, including AI-guided systems, is passed back to North Korea. In May 2026, North Korea tested high-precision cruise missiles and artillery systems with AI guidance.

According to analysts, “AI” likely refers to automatic target recognition and terminal-stage guidance, although the level of technological sophistication remains unclear.

Since late 2023, North Korea has supplied Russia with ballistic missiles and artillery rockets, and their use on the battlefield in Ukraine is believed to have given Pyongyang, and likely Russia, valuable operational data.

The China-Venezuela-Belarus triangle

In Venezuela, authoritarian digital control is being built through international supply chains. Regimes do not necessarily create such systems themselves. Instead, they buy cameras, servers, video analytics platforms, DPI systems, algorithms, and software, often from countries also experiencing digital authoritarianism.

China’s Dahua, despite being added to the U.S. Entity List in 2019 because of its involvement in repression in Xinjiang, retained access to the Venezuelan market and discussed the integration of AI into surveillance systems with the authorities. Possible participation by Huawei, ZTE, and China CAMC in projects is also mentioned, although their role remains unspecified.

Between 2021 and 2023, the Venezuelan interior ministry also held talks with the Belarusian company Synesis, which is under U.S. sanctions for technologies that Belarusian authorities used to identify and arrest protesters. The Kipod software offered to Venezuela included facial recognition; searches for specific people and routes; license plate recognition; detection of weapons, abandoned objects, smoke, and crowds; perimeter control; and monitoring of traffic violations.

Countries on the African continent

A 2026 Institute of Development Studies (IDS) report on surveillance in “smart cities” in Africa showed the spread of Chinese AI-surveillance systems in 11 countries, including Algeria, Egypt, Kenya, Rwanda, Senegal, and Zimbabwe.

Carnegie’s study on the global use of AI in human surveillance predicted that the adoption of such technologies in Africa is likely to grow. Chinese exports of surveillance systems are being used in authoritarian contexts — including in Uganda and Myanmar, often through companies such as Huawei, Hikvision, and Dahua.

As in Western Asia, China-Africa cooperation in AI may look like assistance in developing “smart cities,” but its repressive use is connected with control over citizens.

Central Asia included

Governments in Central Asia have actively purchased Chinese digital public-security systems. A report by the Caspian Policy Center says that in 2013, Tajikistan cooperated with Huawei to create a safe city surveillance system in Dushanbe worth about 22 million USD, largely financed by a Chinese loan.

Other publications note that Chinese companies occupy leading positions in “safe” and “smart city” projects across Eurasia, especially because the region offers relatively open markets for Chinese technologies.

Chinese censorship systems and related tools have also appeared in Kazakhstan, Pakistan, and Ethiopia, but cooperation between China and Central Asia mainly represents the export of AI surveillance technologies under the rhetoric of crime prevention.

What can be done?

Even supposedly democratic states have employed surveillance technologies to spy on their citizens. One of the most functional proposals to hinder the development of such authoritarian digital tools is to make Western technologies open source, and move digital strategies away from sovereignty and towards inclusion of the majority world : not as territories of extraction for the energy and water to run powerful data centers that serving Western AI models, but as actual participants in digital strategies and AI governance.

Such an approach would include sustainable development and practical concerns like agriculture, healthcare, education, transport, urban planning, adaptation to climate change, and many more human-centered priorities.

Written by Daria Dergacheva

Arbetskulturen bland kockar är stenhård. Våld och övergrepp i köket banaliseras av stjärnkockarna. Det är dags satt sluta romantisera den här brutaliteten, skriver Julia Danielsson.

När jag och mina vänner fastnade i en diskussion om kockbranschen insåg jag att vi representerar två motpoler, de som rättfärdigar systemet så som det är och de som tror på ett bättre system. Mina vänner förnekar inte att stjärnkrogar är tuffa arbetsplatser, men de menar att pressen är oundviklig för att uppnå storhet.

Den hårda jargongen ses som självklar, särskilt eftersom myten om att en riktig kock ska vara arg glorifieras i media med Gordon Ramsays utbrott i Hell’s Kitchen och Per Morberg som spottar och svär. Kockar som blivit utsatta för aggressivt ledarskap, de som lovat sig själva att “När jag öppnar restaurang kommer atmosfären vara trygg” tar efter ändå.

Får jag som inte jobbar i branschen verkligen ha en åsikt i den här debatten? Svaret är ja, och det är på grund av att arbetskulturen är självklar för kockarna som själva befinner sig i bubblan. Förändring börjar nästan alltid med att någon sätter ord på det som länge varit normaliserat. Så brutaliteten i kockbranschen måste diskuteras öppet, allra helst av oss som står utanför.

Sjuk – men jobbade 16 timmar i sträck

Jag tänker på den morgonen då min pojkvän vaknade med feber. När han ringde till köksmästaren var svaret kort, att sjukanmäla sig var inte ett alternativ, så han gick till restaurangen ändå och jobbade i 16 (!) timmar utan rast. När man träffar hans kockvänner säger de saker som ”jag har jobbat över 80 timmar den här veckan” och ”jag har snittat på tre timmars sömn”. Det sägs inte som klagomål utan snarare som meriter.

En annan sak som slår mig är att de bara pratar om mat. De pratar om nästa service, nästa catering, nästa idé. Egentligen är det inte så konstigt eftersom det inte räcker med att ha ett brinnande intresse för att bli någon i branschen, man måste vara fullkomligt besatt. Det blir tydligt i dokumentären ”Hunger” (2015) som följer Björn Frantzén och Daniel Lindeberg i deras resa mot tre Michelinstjärnor.

Enligt Lindeberg sprack samarbetet för att Frantzén ”var beredd att gå över lik” för att uppnå tre stjärnor. För att en kock ska bli framgångsrik måste arbetet gå före allt och det är tydligt att den bilden delas av många i branschen.

Kanske är det därför ingen verkar reagera på att arbetstidslagen inte följs. Verkligheten är ofta pass mellan 12 och 16 timmar utan rast, och personalmaten får ätas hastigt stående vid bänken. Det talas om ett driv som förväntas sluka hela livet.

I ”Jakten på stjärnor” (2025) berättar Frantzén om sina år som ung kock på en stjärnkrog i London. Han beskriver en arbetsmiljö där stekspadar värmdes över öppen låga och pressades mot armar som bestraffning. ”Det var som en MMA-fight”, säger Frantzén och skrattar. ”Men det härdar.”

Jag får ont i magen. Det framstår som att våldet är något han behövt för att växa, att övergreppen på något vis förvandlats till lärdomar. Slutligen säger Frantzén att han inte har hört om våld i branschen på mycket länge, att det är nya tider nu.

Hierarkiska miljöer kan förändras

Men sanningen är att det fortfarande dyker upp vittnesmål om en kultur där människor pressas tills de går sönder. Återkommande teman är machokultur, hån och kränkningar. Den råa jargongen och små kommentarer som att det är ”bögigt” att ha mjölk i kaffet markerar snabbt vem som hör hemma och inte.

Hierarkin är viktig. Längst ner i näringskedjan finns de obetalda praktikanterna som förväntas vara tacksamma för möjligheten att göra det mest monotona arbetet, skala ärtor till exempel. De vågar inte säga ett knyst eftersom rädslan att bränna broar är för stor. Gör man fel blir man utskälld framför hela teamet, som en gång när min pojkvän var ny på jobbet och råkade bränna svamp. Då blev han beordrad att ställa sig på en stol mitt i köket medan köksmästaren skrek åt honom så att saliven sprutade.

Mina vänner menar att det här är priset man måste betala för att uppnå perfektion, men jag vägrar att acceptera det. Tittar vi tillbaka i historien har vi många exempel på hur miljöer som en gång präglats av hierarki och hårdhet har förändrats. Svenska skolan byggde en gång på disciplin, till och med våld, men jag tror inte att någon skulle argumentera för att vi borde gå tillbaka till aga och rädsla som pedagogiska verktyg.

Vad kan vi göra? Restaurangägare och kökschefer behöver ta ansvar för att lagar följs och samtidigt aktivt jobba för att motverka kränkningar. Det måste finnas utrymme att säga ifrån utan att riskera sin plats i köket.

Vi som står utanför branschen kan bidra genom att sluta romantisera brutaliteten och sluta hylla bilden av kocken som offrar allt för sitt jobb. Problemet handlar inte om enskilda individer, utan om en kultur där generation efter generation lär sig att lidandet är receptet på framgång.

Julia Danielsson, student

Inlägget Ett giftigt recept på framgång dök först upp på Dagens Arena.

Sju av tio svenskar befarar att höjd pensionsålder tvingar utslitna arbetare att jobba längre än de…

AI revolutionerar samhället – men den politiska debatten lyser delvis med sin frånvaro.

Redan president Eisenhower varnade för det militärindustriella komplexet, ett begrepp för den växande sammanflätningen av vapenindustrin, krigsmakten och politiken. När miljarder i skattemedel pumpas in i försvaret är det viktigt att kunna prioritera rätt, skriver Erik Gutiérrez-Aranda.

Det har blivit politiskt omöjligt att säga nej till försvaret. När generalerna träder in i beslutsrummet med nya önskemål om pengar och materiel reser sig politikerna och nickar instämmande. Ingen vill framstå som den som tvekar eller ifrågasätter. Det är begripligt, men en politik som säger ja till allt har slutat att prioritera.

Nu har Riksrevisionen undersökt hur Försvarsmakten styr och prioriterar sina resurser. Rapporten blottlägger en enkel men obekväm fråga: Vem avgör vad som ska komma först när pengarna inte räcker till allt?

I ett inlägg på Linkedin välkomnar överbefälhavaren Michael Claesson granskningen men inskärper att den största risken är att förmågan byggs för långsamt. ”Gå på! Marsch!”, avslutar han.

Hans otålighet är lätt att förstå. Det ryska hotet är akut, och Försvarsberedningen varnar för att Moskva i närtid kan komma att pröva Nato militärt. Efter decennier av nedskärningar, då förband lades ned och förråden tömdes, är det både självklart och nödvändigt att Sverige nu rustar upp.

Men ju mer skattemedel som pumpas in, desto viktigare blir det att veta vart de tar vägen. Anslagen till det militära försvaret har exploderat från cirka 45 miljarder kronor 2015 till drygt 175 miljarder i år, samtidigt som partierna fortsätter att överträffa varandra med nya miljardlöften. Lägg därtill Sveriges ambition att nå Natos nya mål om 3,5 procent av BNP redan 2030.

Miljarderna lär med andra ord fortsätta rulla in till försvaret under överskådlig tid.

Viktigt att våga säga nej

Löften kostar, även på kredit. Varje miljard till ubåtar, luftvärn och stridsfordon är en miljard som inte kan gå till järnvägsunderhåll, fler poliser eller krisande sjukhus. Vill politiken både rusta försvaret och behålla andra utgifter återstår att låna mer. Då skjuts en del av notan över på nästa generation. Att rusta är att välja, och den som väljer måste våga säga nej.

USA visar vart det leder när ingen vågar. Redan 1961 varnade president Eisenhower, själv femstjärnig general, i sitt avskedstal till det amerikanska folket för det militärindustriella komplexet, ett begrepp för den växande sammanflätningen av vapenindustrin, krigsmakten och politiken. Risken, menade han, var att de till sist drog åt samma håll och tjänade sig själva.

Varningen föll för döva öron. I dag delar kongressen ut miljardkontrakt som julklappar till ledamöternas valkretsar, medan Pentagon regelmässigt kuggas av sina revisorer. Landets säkerhet har blivit en bisak i kampen om att bli omvald till nästa mandatperiod.

Så illa är det förstås inte i Sverige, men Riksrevisionen sätter fingret på en svaghet som går i samma riktning. Försvarsmakten är skicklig på att samla behov men har svårt att välja mellan dem när pengarna inte räcker till allt.

Ett exempel i granskningen visar hur stort glappet kan bli. När försvaret planerade hur den militära förmågan skulle stärkas summerades förslagen till mellan 1 700 och 1 800 miljarder kronor. Samtidigt var det faktiska tillskottet omkring 200 miljarder. Det är som att försöka hålla nio försvarslinjer med trupp för en.

Felbyggda förmågor blir dyra

Någon måste avgöra vad som ska prioriteras, men enligt granskningen sker det sällan öppet och i förväg. I stället blir prioriteringarna synliga först i efterhand, när projekt försenas, krymper eller läggs på is, och då kan ingen längre svara på vad som valdes bort, varför eller av vem.

Överbefälhavarens invändning är därför bara halva sanningen. Fart behövs, men felbyggda förmågor blir dyra att rätta till. Fart utan kompass ger inte handlingskraft, bara oreda i högre tempo. Rapportens rubrik, Tänk långsamt, agera fort, är en god tumregel som manar till eftertanke.

Försvarsmakten ska kräva resurser, det är generalernas jobb. Politikens uppgift är att sitta kvar i rummet, hålla huvudet kallt och ställa de obekväma frågorna: Vad prioriteras? Vad väljs bort? Vilka risker tar vi?

Det handlar inte om att vara emot ett starkt försvar, utan om att inte låta välfärdens kärna betala priset för politisk handfallenhet. Den som lånar i svenska folkets namn är skyldig medborgarna den redovisningen.

Sverige har råd att rusta, men inte att marschera i blindo.

 

Erik Gutiérrez-Aranda, militärhistoriker och krönikör på Sydöstran

Inlägget Vem betalar notan när ÖB ropar marsch? dök först upp på Dagens Arena.

Polisen, Försvarsmakten och Kriminalvården saknar möjligheter att genomföra slumpvisa drogtester av…

På pressträff i riksdagen säger nu Magdalena Andersson att hon inte har uppgörelse med andra partier om att bilda regering, därför kandiderar hon som statsminister för en enpartiregering.

Strax efter Andersson meddelade talmannen att han ändå föreslår riksdagen Magdalena Andersson som statsminister. Votering sker på torsdag.

Någon valseger för vänsterblocket syns inte till. De är fortsatt splittrade 30 dagar efter valdagen.

Vänsterpartiet har avvisat förhandlingar om budget eftersom de fyra partierna inte är överens om regeringssamarbete. Man ser det som försök att få dem att backa från kravet att ingå i regeringen.

Centerpartiet vill fortsatt se en “mittenregering” med partier som inte står till förfogande. Det är svårt att tvinga dem som inte vill ingå i C-regering att göra det. För att bilda “mittenregering” krävs utöver S, MP och C också KD och L. Något de två sistnämnda inte är intresserade av.

Andersson kan på pressträffen inte förklara hur hon ska bryta upp blockeringarna från partierna i “hennes” regeringsunderlag.

Hon har inte, som hon säger, lyckats ta sig från A till B. Från valutfallet till regeringsbildning.

Tveksamt om S lever upp till sina vallöften…

 Vem är jag?

Jag bor i Älvsjö med min sambo, tycker om att resa (senast till Svalbard), gå på utställningar, konserter (Rusalka på Operan var väl värd de fina recensioner den fått), läsa (kan varmt rekommendera ”Tranorna flyger söderut” av Lisa Ridzén).

Jag är civilekonom och har även skrivit en D-uppsats i historia och läst 15 poäng hälsopedagogik. Jag har jobbat med folkhälsofrågor sedan 1999 på bland annat Coop Hälsa och Riksförbundet HjärtLung. Jag har en bred erfarenhet från både näringsliv som den ideella sektorn.

Mitt intresse för AI och självgående bilar har tagit mig till både Google och Kaliforniens transportminister. Jag har som inbjuden talar föreläst om den svenska tryckfrihet på National Taiwan University och i deras parlament.  

 

Jag är aktiv i civilsamhället

·     Vice Ordförande i Vuxenskolan Stockholm-Lidingö

·     Viljans styrelse (en organisation som hjälper ensamma på Södermalm)

·     Vice ordförande för liberalerna Hägersten-Älvsjö

 

Lars Heikensten var under tio år Nobelstiftelsens direktör, i boken beskriver han denna gärning.

Det intressanta att läsa är krisen i Svenska Akademien. Upprinnelsen är att Dagens Nyheter avslöjar att Jean-Claude Arnault anklagades för en serie sexövergrepp och för att ha läckt hemliga uppgifter om blivande Nobelpristagare. Hans hustru var Katarina Frostenson, medlem av Akademien. Hon kom senare att bli utköpt.

Vi får följa krisen nära och hur Nobelstiftelsen agerar, de antyder att man inte kommer att betala ut prissumman alternativt att tillsätta en kommitté som skulle kunna ta över Akademiens rätt att dela ut Nobelpris. Hur de två maktstrukturerna, den ena ledd Heikensten och den andra ledd av Horace Engdahl och de i Akademien som stod nära honom agerar beskrivs noggrant. Vi får veta hur man diskuterade när man kom att dela ut två nobelpris i litteratur och hur Heikensten funderade kring en av pristagarna.

Även striden om det planerade nya Nobelcentret på Blasieholmen får vi beskriven. Här får vi ta del av Heikenstens förvåning när kungen uttalar sig i frågan, något som faktiskt strider mot Torekov överenskommelsen.

#Hommerbergbooks

Jag kandiderar till regionen.

Vem är jag?

Jag bor i Älvsjö med min sambo, tycker om att resa (senast Svalbard där man nu tydligt kan se vad som sker med klimatet), gå på utställningar, konserter, läsa (kan varmt rekommendera ”Tranorna flyger söderut” av Lisa Ridzén) och jogga.

Jag är civilekonom och har även skrivit en D-uppsats i historia. Jag har en bred erfarenhet från både näringsliv och den ideella sektorn. Jag har jobbat med Insamling, företagssamarbeten och planering & affärsanalyser.  

Mitt intresse för AI och självgående bilar har tagit mig till både Google och Kaliforniens transportminister. Jag har som inbjuden talar föreläst om den svenska tryckfrihet på National Taiwan University och i deras parlament. Jag är stolt över att ha blivit utsedd till Årets stockholmsliberal.

Jag har en lång erfarenhet av att arbeta med folkhälsofrågor och folkbildning.

Jag är aktiv i civilsamhället

-  Vice Ordförande i Vuxenskolan Stockholm-Lidingö

- Viljans styrelse (en organisation som hjälper ensamma på Södermalm)

- Vice ordförande för liberalerna Hägersten-Älvsjö 

- Ordförande i Långbro-Långsjö Villaförening

Jag söker ditt förtroende – och jag är beredd att kavla upp armarna.

Om du har frågor eller vill prata mer om vad jag vill åstadkomma är du välkommen att höra av dig!

Jag är tacksam för varje röst i medlemsomröstningen!

 

Innan jag läste Patti Smiths självbiografiska bok ”Just Kids” visste jag att hon fått Polarpriset och haft en hit med låten ”Because the night”, men inte särskilt mycket mer. 

Jag blev golvad av att läsa denna skildring av hennes livsresa. Den tar sin börjar i södra Jersey, där hon som ung mamma tvingats att lämna sitt barn. Senare griper ödet in, hon hittar en hittad plånbok i en telefonkiosk vars innehåll betalar bussbiljetten till New York. Där lever hon i en värld fylld av konstnärer, poeter och rockikoner och bor en tid på legendariska Chelsea Hotel. Konsten och kärleken till poesin genomsyrar allt. Rimbaud blir hennes vägvisare och hon tar sig till Paris för att se dennes grav.

Men framför allt kretsar boken kring hennes relation med fotografen Robert Mapplethorpe som kom att dö i aids 1989. ”Innan Robert dog”, skriver Smith i sina tackord, ”lovade jag honom att jag en dag skulle skriva vår berättelse”. 

Det gör hon med den äran.

#Hommerbergbooks

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bokens 268 sidor tar oss med på en resa med åtta statsministrar, från Palme till Kristersson.

Vi får återuppleva Estonia, tsunamin, flyktingkrisen och pandemin. Hur yrket som journalist har förändrats, inte minst vad tekniken kommit att innebära får vi som läsare en god bild av. 

Melin berättar en hel del lustiga anekdoter, men det är när hon ger sin bild av de olika statsministrarna hon är som allra bäst. Att Bildt och Carlsson inte gillade varandra är inget nytt, men samtidigt la de undan detta för landets bästa. Lena Melin är tydlig med vad hon tycker.

Hennes råd till dagens politiker är att skippa ordbajsandet och säg att du inte vet när du inte vet.

#Hommerbergbooks

 

 

Efter att ha läst och Fatima Bremmers förra bok, den Augustprisbelönade ”Ett jävla solsken”, som handlade om Ester Blenda Nordström var mina förväntningar höga när jag började läsandet av ”Ligan”.

Boken förflyttar oss till en värd för hundra år sedan. Vi får lära oss att pennskaft var något man kallade de kvinnor som arbetade som journalister i början av 1900-talet. De hade hälften i lön mot vad manliga journalister tjänade då. Behovet att stödja varandra var stort, och det bildades nätverk mellan pennskaften, det mest kända är Ligan. I Ligan ingick Elin Wägner,  Elin Brandell, Cèlie Brunius, Elisabeth Krey, Vera von Kræmer, Ellen Landquist,                Agnes Lindhagen, Gerda Marcus, Ester Blenda Nordström och Ellen Rydelius. Det är dessa tio kvinnor vi följer, det kan bli lite svårt ibland.

Att det var en manlig värld är Publicistklubben ett exempel på. De delade varje år ut ett resestipendium, men enbart till manliga journalister. Pennskaften som för det mesta hade bättre språkkunskaper än sina manliga kollegor fick inte söka dessa. Så en vinterkväll 1911 bestämde sig Ligan för att ändra på detta. För att få in pengar som en grundplåt till ett resestipendium för kvinnor bestämde man sig för att ordna en soaré och visa en film som de själva skulle spela in. Den handlade inte helt oväntat om en kvinna som sökte jobb som journalist. Filmen kom att bli en av de första filminspelningarna (dessvärre förstörds filmen senare i en brand) i Sverige och kvällen blev en succé.

Vi befinner oss i en förändringens tid, Borggårdskrisen 1914 och första världskriget, hungerkravallerna 1917, den kvinnliga rösträtten som lagstadgades 1919 (1921 genomfördes det första gången). Boken ger oss en inblick i hur tufft det var och viket driv det måste till för att vara kvinna vid denna tid. Bokens kvinnor är hjältar som banade väg för de som sedan tog vid.

Boken är mycket läsvärd.

#Hommerbergbooks

 

Att bara komma på tanken att ge sig på Långbro park, denna pärla med sin rika kulturhistoria är svår att ta in. Det finns många platser där man kan bygga såsom Liljeholmskajen, Älvsjödalen och inte minst i Kungens Kurva, men då krävs att Spårväg Syd byggs.

 

Anna-Lena Lauréns bok är en samling av hennes krönikor som tidigare publicerats. De bildar ett dokument över livet i Ryssland och Ukraina under och efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022.

Med sin kombination av skarp analys och närhet till människors vardag gör Laurén kriget begripligt genom att berätta om vardagen i det lilla livet. Det kan vara allt från balettlektioner och ridlektioner till visumproblem. Laurén skriver att som korrespondent måste man ha en flera hobbys. Dels för att inte bli knasig, men också för att på djupet förstå hur landet och människorna fungerar.  

I sina texter väver Laurén in sina erfarenheter som finländare med referenser till vinterkriget och Finlands känsliga relation till sitt östra grannland. Hon ger också plats åt de få röster som vågar opponera sig mot Kreml.

Författaren ifrågasätter västvärldens likgiltighet och belyser Rysslands koloniala arv. Hon lär sig ukrainska under bokens gång (hon talar sedan tidigare flytande ryska) vilket inte enbart är praktiskt, det är ett kraftfullt ställningstagande för lyhördhet och respekt.

Det är en sådan bok som stannar kvar, och bör läsas av alla som vill förstå världen vi lever i.

#Hommerbergbooks

Nationalmuseet har nu en stor utställning av av konstnären Hanna Hirsch Pauli (1864–1940).

Jag var på förhandsvisningen och blev som uppslukad av alla de fina bilder man fick se. Utställningen ger en heltäckande bild av hennes konstnärskap och vi får lära känna både personen som konstnären.