Dagens Arena

I drygt 16 av de senaste 20 åren har den minister som ansvarar för jaktpolitiken själv varit jägare, i ett land där knappt tre procent av de vuxna jagar. Det är problematiskt när det gäller hänsyn till djuren som jagas, skriver Misha Istratov.

Älgjakten är i full gång, och för tusentals jaktlag är det årets höjdpunkt. I regeringskansliet har jakten haft säsong betydligt längre än så. I drygt 16 av de senaste 20 åren har den minister som ansvarar för jaktpolitiken själv varit jägare, i ett land där 2,7 procent av de vuxna jagar.

Även när ministern inte har jagat har tonen varit densamma. Anna-Caren Sätherberg (S) hälsade älgjakten välkommen i en egen video med jägarnas lyckönskan ”Skitjakt på er”, och ändrade 2022 parallellt reglerna för Viltvårdsfonden så att bidragen ska gå till organisationer som främjar ”jakt och annan viltvård”, trots att ingen jaktkritisk organisation då hade fått pengar ur fonden.

Varför skulle inte en jägare leda jaktpolitiken? Invändningen vore rimlig om uppdraget var att leda jakten. Men ministern förvaltar de vilda djuren åt alla och ska väga jaktens intressen mot naturvård, djurskydd, friluftsliv och EU-rätt.

Ett fritidsintresse är inget jäv i lagens mening. Men den som på lördagen står på pass och på måndagen ska göra den avvägningen har en dubbel roll, hur hederlig personen än är.

Jägarnas röst hörs dessutom i varje led. Förbunden har statliga uppdrag och plats i de delegationer där förvaltningen avgörs. Statsvetare vid Luleå tekniska universitet fann att nio av femton politiker i delegationerna de följde var jägare. Under min treåriga granskning av svensk jakt fann jag att naturvården ofta har två röster av upp till sjutton. Riksdagens jakt- och fiskeklubb samlar minst 17 procent av riksdagens ledamöter.

Det får följder. Eskil Erlandsson (C) blev en av arkitekterna bakom beslutet att vargstammen kunde stanna vid 170–270 djur. Sven-Erik Bucht (S) släppte 2014 inte fram miljöministerns förslag om att pausa licensjakten på varg i väntan på domstolarnas prövning.

Under Peter Kullgren (KD) upphävde Förvaltningsrätten i Luleå samtliga överklagade beslut om licensjakt på varg 2026, och hans hantering av referensvärdet för varg anmäldes till konstitutionsutskottet. I juni lovade han Jägareförbundets årsstämma att han står upp för jakten och jägarna. Sin egen skarvjakt har han visat upp i sociala medier, samtidigt som han ansvarar för hur skarven ska förvaltas.

Nu ska nästa minister skriva propositionen till en ny viltförvaltningslag som ska gälla från den 1 juli 2027. Förslaget ger lagen tre syften: att bevara viltarterna, att främja brukandet av viltet som resurs och att begränsa viltskadorna.

De vilda djurens välfärd finns inte med. På utredningens 505 sidor står ordet djurvälfärd en enda gång. Lagen definierar noga vad en påskjutning är, men inte vad ”onödigt lidande” betyder. Utredningen skriver själv att viltet har ett egenvärde, men ordet når aldrig lagtexten.

I Norge, Finland, Danmark och Island omfattar djurskyddslagarna även vilda djur. I Sverige används i stället levande grävlingar när grythundar prövas, genom ett undantag som regeringen skrev in i djurskyddsförordningen 2019.

Den regering som nu bildas bör därför göra två saker.

• Ge den nya lagen ett fjärde syfte, de vilda djurens välfärd, och definiera vad onödigt lidande innebär. Regeringens eget lantbruksuniversitet kräver redan i sitt remissvar att lagen slår fast det vilda djurets egenvärde.
• Flytta ansvaret för de vilda djuren till en minister utan eget jaktintresse, gärna på miljödepartementet.

Jakt är ett intresse, men ett bland flera. De vilda djuren ska förvaltas för hela samhällets räkning, inte för det intresse som sitter närmast makten.

Misha Istratov, journalist och författare till Jägarnas Rike – en granskning i skottlinjen

Inlägget Problematiskt att jaktpolitiken styrs av jägare dök först upp på Dagens Arena.

En ny rapport visar att Marocko bedriver omfattande övervakning av aktivister från Västsahara. Men övervakningsstaten sträcker sig längre än så. EU måste fråga sig vad man stödjer genom ett omfattande samarbete kring säkerhet och migration med Marocko, skriver Mohamed El Baikam.

I april 2021 berättade jag för The Guardian att sahrawiska aktivisters telefoner och internetuppkopplingar hackades. Då kunde vi beskriva vad som hände med oss. Men vi kunde inte se maskineriet bakom det.

Fem år senare ger Amnesty Internationals nya granskning, ”We Start With the Verdict”: Inside Morocco’s Surveillance Machine. Amnesty beskriver ett övervakningsekosystem som omfattar spionprogram, fysisk övervakning, platslokalisering, informatörer, rättsliga påtryckningar och smutskastningskampanjer.

Organisationen ägnar en särskild fallstudie åt sahrawiska aktivister och uppger att en tidigare medlem av Marockos inhemska underrättelsetjänst, identifierad som ”Safir”, beskrev sahrawier och rifianer som prioriterade underrättelsemål — även utanför Marocko. Amnesty säger sig oberoende ha verifierat hans identitet, anställning och centrala delar av hans vittnesmål.

Rapporten innehåller också kriminaltekniska bevis kopplade till spionprogrammet Pegasus och dokumenterar fall med anknytning till sahrawisk aktivism som nått europeiskt territorium.

De personer Amnesty har granskat är bara toppen av isberget. Det rör sig om dokumenterade fall: människor som forskare kunnat intervjua, enheter som kunnat undersökas eller målpersoner där annan bevisning funnits tillgänglig.

När en säkerhetstjänst vet vem en aktivist talar med, vart personen reser och vad som finns i telefonen kan information bli makt.

Amnesty dokumenterar fall där privat information som samlats in genom övervakning senare har dykt upp i medier och i samordnade smutskastningskampanjer mot människorättsförsvarare.

Organisationen är försiktig: den har inte självständigt kunnat fastställa källan till varje privat uppgift som publicerats. Men den uppger att karaktären på vissa av uppgifterna väcker allvarliga frågor om huruvida information som hämtats från övervakning kan ha nått medieaktörer.

För sahrawier väcker detta en uppenbar fråga: Hur tar sig privat information om aktivister från deras liv och deras enheter ut i offentligheten?

Den frågan förtjänar en oberoende kriminalteknisk utredning.

Men Amnestys rapport borde också föranleda en annan granskning — i Washington och i Europas huvudstäder. I årtionden har västerländska regeringar byggt nära säkerhetsrelationer med Marocko kring terrorismbekämpning, underrättelsesamarbete, migration och regional stabilitet.

Frågan är inte om dessa relationer bör existera. Frågan är om väst tillräckligt noggrant har granskat vad som händer med säkerhetskapaciteter när de väl befinner sig i händerna på partnerländer.

Amnesty fastslår inte att alla säkerhetskapaciteter som Marocko fått genom västerländskt samarbete har använts mot sahrawier. Bevisningen stöder inte en så långtgående slutsats.

Den motiverar däremot svårare frågor.

Vilka skyddsmekanismer följde med säkerhetssamarbetet? Vem övervakade hur kapaciteterna slutligen användes? Vad händer när verktyg som utvecklats eller införskaffats i en miljö präglad av terrorismbekämpning riktas mot fredlig människorättsaktivism?

Det är gränsen mellan säkerhet och förtryck.

Motsägelsen är särskilt tydlig eftersom sahrawisk människorättsaktivism ofta har byggt på fredliga metoder: demonstrationer, dokumentation, journalistik och kontakt med internationella institutioner.

Amnesty rapporterar om inskränkningar av yttrande- och mötesfriheten i frågor som rör sahrawiska rättigheter, tillsammans med uppgifter om godtyckliga gripanden, långvarig övervakning, restriktioner som drabbar familjer och upplösning av fredliga demonstrationer.

I juni 2021 avvisade Europaparlamentet uttryckligen Marockos användning av gränskontroll och migration — särskilt med koppling till ensamkommande minderåriga — som ett politiskt påtryckningsmedel mot Spanien.

Samtidigt betonade samma resolution det långvariga förhållandet och samarbetet mellan Europeiska unionen och Marocko inom terrorismbekämpning, migration och handel.

Denna motsägelse borde spela roll för européer.

När demokratiska regeringar gör en annan stat närmast oumbärlig för att bekämpa terrorism, kontrollera migration eller tillhandahålla underrättelser, ger de den inte bara resurser. De ger den också politiskt inflytande.

Med tiden kan rädslan för att förlora detta samarbete göra det svårare att granska partnern kritiskt.

Västsahara står fortfarande på FN:s dagordning och är knutet till en flera decennier lång internationell process om territoriets politiska framtid. Det borde ha betydelse för en Europeisk union som regelbundet hänvisar till en regelbaserad internationell ordning.

I nästan ett halvt sekel har generationer av sahrawier levt med restriktioner och dokumenterade övergrepp kopplade till politiska yttranden om Västsaharas framtid.

Barn har vuxit upp till vuxna samtidigt som de har sett vad som kan hända när någon uttrycker sin åsikt offentligt: övervakning, fängslande, smutskastningskampanjer, påtryckningar och rädsla.

Efter alla dessa år är det sahrawierna ber om inte komplicerat. Vi ber om något grundläggande:

Behandla sahrawiern som en fri människa — kapabel att tänka, välja och uttrycka en åsikt om framtiden för det land som han eller hon kallar sitt hem, utan rädsla.

Skriv inte svaret åt dem.

Låt dem tala.

Om en politisk lösning verkligen är rättvis — varför skulle den då frukta rösten från den människa som måste leva under den?

Mohamed El Baikam, människorättsaktivist för västsaharierna och skribent baserad i Bryssel

Inlägget Marockos övervakningsstat stannar inte vid Västsahara dök först upp på Dagens Arena.

Flera partier vill bilda en mittenregering med bland annat Kristdemokraterna. Men Kristdemokraterna är inte något konstruktivt ”mittenparti” för en sådan regering – utan snarare ett extremistiskt parti, skriver Lars Andersson.

I spekulationerna om regeringsbildning luftas förhoppningar om att bilda en ”mittenregering” för att undvika låsningarna mellan V och C. Kristdemokraterna nämns som en tänkbar partner.

Men vad står egentligen KD för?

Under många år fanns samsyn bland riksdagspartierna om att undvika samröre med nazismens ideologiska arvtagare – Sverigedemokraterna. Men Kristdemokraternas Ebba Busch bröt denna linje. Moderaterna hakade på och SD bjöds in i värmen. Genom Kristdemokraternas initiativ lades grunden till det blåbruna Tidösamarbetet och rentvättningen av SD.

Kristdemokraterna har även hittat sin egen ”rasfråga”. Efter domen i Högsta domstolen 2020 då Girjas sameby tilldömdes rätten till jakten och fisket på statens mark inom samebyns område, startade olika processer för att utröna om även andra samebyar har dessa rättigheter. Detta väckte ont blod hos flera markägare och jägare i norr.

Istället för att söka gemensamma lösningar valde då Kristdemokraterna att kritisera och ifrågasätta samers rättigheter, med syfte att upphäva dessa. I valet i Gällivare gick KD från 0,4 till 16 procent av rösterna. Och i Kiruna dubblerades stödet från 12 till 24 procent. KD drog nytta av att ställa ”svenskar” mot ”de andra”.

I Kiruna kommun har gruvnäringens expansion lett till överhettning, med brist på personal i vård, omsorg, skola och service på grund av gruvbranschens högre löner. Centrum och stora delar av staden har flyttat på grund av gruvan. Bostadsbrist råder, men efter PR-spektaklet kyrkflytten i augusti 2025 meddelade LKAB att ytterligare 6000 personer måste flyttas.

Kiruna kommun får under dessa omständigheter en begäran från bolaget Talga om en detaljplan för ytterligare en gruva, nu en grafitgruva, men säger nej. Då slår regeringen till på näringsminister Buschs initiativ, bryter det kommunala planmonopolet som rått i decennier och tvingar fram en detaljplan för den nya gruvan som kommunen inte vill ha.

Förnybar energi kan lösa klimatkrisen. Genom energilagring med pumpkraftverk, vätgaslagring, batterianläggningar med mera kan de fossila bränslena ersättas. KD:s Ebba Busch driver dock opinion mot vindkraft, och hindrar att staten finansierar anslutningsledningar till havsbaserad vindkraft.

KD lanserar istället en gigantisk kärnkraftssatsning som kräver omfattande uranbrytning och ger ytterligare radioaktivt avfall för oöverskådlig tid. Och för att ge kärnkraften, som ändå inte kan byggas inom tiotals år, fördelar mot den förnybara energin, så tar regeringen fram en modell där svenska skattebetalare ska garantera hundratals miljarder kronor av kärnkraftens kostnader.

Klimat och miljö är ett rött skynke för Kristdemokraterna. KD medverkade i att sänka bensinpriserna vilket ökade CO2-utsläppen. KD vill däremot bestraffa miljö- och klimataktivister. KD tillhör även de partier som vill riva upp de rättigheter till insyn, delaktighet och rättslig prövning som FN:s internationella Århuskonvention ger allmänheten och miljöorganisationer.

Anders Wijkman, miljöengagerad politiker, satt i EU-parlamentet för Kristdemokraterna i två perioder från 1999 till 2009, där han med framgång arbetade för miljön. Efter KD:s omvandling till ett klimat- och miljöfientligt parti har han omprövat sin tidigare hållning, och före årets val avrådde han från att rösta på KD.

Kristdemokraterna är inte något konstruktivt ”mittenparti” utan snarare ett extremistiskt parti med agenda mot mänskliga rättigheter, demokratiska regelverk, folkhälsa, miljö och klimat.

Lars Andersson, aktiv i miljö-, klimat- och solidaritetsfrågor i Luleå

Inlägget Kristdemokraterna – inget oskyldigt ”mittenparti” dök först upp på Dagens Arena.

Arbetskulturen bland kockar är stenhård. Våld och övergrepp i köket banaliseras av stjärnkockarna. Det är dags satt sluta romantisera den här brutaliteten, skriver Julia Danielsson.

När jag och mina vänner fastnade i en diskussion om kockbranschen insåg jag att vi representerar två motpoler, de som rättfärdigar systemet så som det är och de som tror på ett bättre system. Mina vänner förnekar inte att stjärnkrogar är tuffa arbetsplatser, men de menar att pressen är oundviklig för att uppnå storhet.

Den hårda jargongen ses som självklar, särskilt eftersom myten om att en riktig kock ska vara arg glorifieras i media med Gordon Ramsays utbrott i Hell’s Kitchen och Per Morberg som spottar och svär. Kockar som blivit utsatta för aggressivt ledarskap, de som lovat sig själva att “När jag öppnar restaurang kommer atmosfären vara trygg” tar efter ändå.

Får jag som inte jobbar i branschen verkligen ha en åsikt i den här debatten? Svaret är ja, och det är på grund av att arbetskulturen är självklar för kockarna som själva befinner sig i bubblan. Förändring börjar nästan alltid med att någon sätter ord på det som länge varit normaliserat. Så brutaliteten i kockbranschen måste diskuteras öppet, allra helst av oss som står utanför.

Jag tänker på den morgonen då min pojkvän vaknade med feber. När han ringde till köksmästaren var svaret kort, att sjukanmäla sig var inte ett alternativ, så han gick till restaurangen ändå och jobbade i 16 (!) timmar utan rast. När man träffar hans kockvänner säger de saker som ”jag har jobbat över 80 timmar den här veckan” och ”jag har snittat på tre timmars sömn”. Det sägs inte som klagomål utan snarare som meriter.

En annan sak som slår mig är att de bara pratar om mat. De pratar om nästa service, nästa catering, nästa idé. Egentligen är det inte så konstigt eftersom det inte räcker med att ha ett brinnande intresse för att bli någon i branschen, man måste vara fullkomligt besatt. Det blir tydligt i dokumentären ”Hunger” (2015) som följer Björn Frantzén och Daniel Lindeberg i deras resa mot tre Michelinstjärnor.

Enligt Lindeberg sprack samarbetet för att Frantzén ”var beredd att gå över lik” för att uppnå tre stjärnor. För att en kock ska bli framgångsrik måste arbetet gå före allt och det är tydligt att den bilden delas av många i branschen.

Kanske är det därför ingen verkar reagera på att arbetstidslagen inte följs. Verkligheten är ofta pass mellan 12 och 16 timmar utan rast, och personalmaten får ätas hastigt stående vid bänken. Det talas om ett driv som förväntas sluka hela livet.

I ”Jakten på stjärnor” (2025) berättar Frantzén om sina år som ung kock på en stjärnkrog i London. Han beskriver en arbetsmiljö där stekspadar värmdes över öppen låga och pressades mot armar som bestraffning. ”Det var som en MMA-fight”, säger Frantzén och skrattar. ”Men det härdar.”

Jag får ont i magen. Det framstår som att våldet är något han behövt för att växa, att övergreppen på något vis förvandlats till lärdomar. Slutligen säger Frantzén att han inte har hört om våld i branschen på mycket länge, att det är nya tider nu.

Men sanningen är att det fortfarande dyker upp vittnesmål om en kultur där människor pressas tills de går sönder. Återkommande teman är machokultur, hån och kränkningar. Den råa jargongen och små kommentarer som att det är ”bögigt” att ha mjölk i kaffet markerar snabbt vem som hör hemma och inte.

Hierarkin är viktig. Längst ner i näringskedjan finns de obetalda praktikanterna som förväntas vara tacksamma för möjligheten att göra det mest monotona arbetet, skala ärtor till exempel. De vågar inte säga ett knyst eftersom rädslan att bränna broar är för stor. Gör man fel blir man utskälld framför hela teamet, som en gång när min pojkvän var ny på jobbet och råkade bränna svamp. Då blev han beordrad att ställa sig på en stol mitt i köket medan köksmästaren skrek åt honom så att saliven sprutade.

Mina vänner menar att det här är priset man måste betala för att uppnå perfektion, men jag vägrar att acceptera det. Tittar vi tillbaka i historien har vi många exempel på hur miljöer som en gång präglats av hierarki och hårdhet har förändrats. Svenska skolan byggde en gång på disciplin, till och med våld, men jag tror inte att någon skulle argumentera för att vi borde gå tillbaka till aga och rädsla som pedagogiska verktyg.

Vad kan vi göra? Restaurangägare och kökschefer behöver ta ansvar för att lagar följs och samtidigt aktivt jobba för att motverka kränkningar. Det måste finnas utrymme att säga ifrån utan att riskera sin plats i köket.

Vi som står utanför branschen kan bidra genom att sluta romantisera brutaliteten och sluta hylla bilden av kocken som offrar allt för sitt jobb. Problemet handlar inte om enskilda individer, utan om en kultur där generation efter generation lär sig att lidandet är receptet på framgång.

Julia Danielsson, student

Inlägget Ett giftigt recept på framgång dök först upp på Dagens Arena.

Redan president Eisenhower varnade för det militärindustriella komplexet, ett begrepp för den växande sammanflätningen av vapenindustrin, krigsmakten och politiken. När miljarder i skattemedel pumpas in i försvaret är det viktigt att kunna prioritera rätt, skriver Erik Gutiérrez-Aranda.

Det har blivit politiskt omöjligt att säga nej till försvaret. När generalerna träder in i beslutsrummet med nya önskemål om pengar och materiel reser sig politikerna och nickar instämmande. Ingen vill framstå som den som tvekar eller ifrågasätter. Det är begripligt, men en politik som säger ja till allt har slutat att prioritera.

Nu har Riksrevisionen undersökt hur Försvarsmakten styr och prioriterar sina resurser. Rapporten blottlägger en enkel men obekväm fråga: Vem avgör vad som ska komma först när pengarna inte räcker till allt?

I ett inlägg på Linkedin välkomnar överbefälhavaren Michael Claesson granskningen men inskärper att den största risken är att förmågan byggs för långsamt. ”Gå på! Marsch!”, avslutar han.

Hans otålighet är lätt att förstå. Det ryska hotet är akut, och Försvarsberedningen varnar för att Moskva i närtid kan komma att pröva Nato militärt. Efter decennier av nedskärningar, då förband lades ned och förråden tömdes, är det både självklart och nödvändigt att Sverige nu rustar upp.

Men ju mer skattemedel som pumpas in, desto viktigare blir det att veta vart de tar vägen. Anslagen till det militära försvaret har exploderat från cirka 45 miljarder kronor 2015 till drygt 175 miljarder i år, samtidigt som partierna fortsätter att överträffa varandra med nya miljardlöften. Lägg därtill Sveriges ambition att nå Natos nya mål om 3,5 procent av BNP redan 2030.

Miljarderna lär med andra ord fortsätta rulla in till försvaret under överskådlig tid.

Löften kostar, även på kredit. Varje miljard till ubåtar, luftvärn och stridsfordon är en miljard som inte kan gå till järnvägsunderhåll, fler poliser eller krisande sjukhus. Vill politiken både rusta försvaret och behålla andra utgifter återstår att låna mer. Då skjuts en del av notan över på nästa generation. Att rusta är att välja, och den som väljer måste våga säga nej.

USA visar vart det leder när ingen vågar. Redan 1961 varnade president Eisenhower, själv femstjärnig general, i sitt avskedstal till det amerikanska folket för det militärindustriella komplexet, ett begrepp för den växande sammanflätningen av vapenindustrin, krigsmakten och politiken. Risken, menade han, var att de till sist drog åt samma håll och tjänade sig själva.

Varningen föll för döva öron. I dag delar kongressen ut miljardkontrakt som julklappar till ledamöternas valkretsar, medan Pentagon regelmässigt kuggas av sina revisorer. Landets säkerhet har blivit en bisak i kampen om att bli omvald till nästa mandatperiod.

Så illa är det förstås inte i Sverige, men Riksrevisionen sätter fingret på en svaghet som går i samma riktning. Försvarsmakten är skicklig på att samla behov men har svårt att välja mellan dem när pengarna inte räcker till allt.

Ett exempel i granskningen visar hur stort glappet kan bli. När försvaret planerade hur den militära förmågan skulle stärkas summerades förslagen till mellan 1 700 och 1 800 miljarder kronor. Samtidigt var det faktiska tillskottet omkring 200 miljarder. Det är som att försöka hålla nio försvarslinjer med trupp för en.

Någon måste avgöra vad som ska prioriteras, men enligt granskningen sker det sällan öppet och i förväg. I stället blir prioriteringarna synliga först i efterhand, när projekt försenas, krymper eller läggs på is, och då kan ingen längre svara på vad som valdes bort, varför eller av vem.

Överbefälhavarens invändning är därför bara halva sanningen. Fart behövs, men felbyggda förmågor blir dyra att rätta till. Fart utan kompass ger inte handlingskraft, bara oreda i högre tempo. Rapportens rubrik, Tänk långsamt, agera fort, är en god tumregel som manar till eftertanke.

Försvarsmakten ska kräva resurser, det är generalernas jobb. Politikens uppgift är att sitta kvar i rummet, hålla huvudet kallt och ställa de obekväma frågorna: Vad prioriteras? Vad väljs bort? Vilka risker tar vi?

Det handlar inte om att vara emot ett starkt försvar, utan om att inte låta välfärdens kärna betala priset för politisk handfallenhet. Den som lånar i svenska folkets namn är skyldig medborgarna den redovisningen.

Sverige har råd att rusta, men inte att marschera i blindo.

Erik Gutiérrez-Aranda, militärhistoriker och krönikör på Sydöstran

Inlägget Vem betalar notan när ÖB ropar marsch? dök först upp på Dagens Arena.