Dagens Arena

Sverige har misslyckats med integrationen sedan lång tid tillbaka. Vi behöver kunna validera invandrade akademikers utbildning, satsa på språkinlärning och göra yrkesutbildning till ett förstahandsval, skriver Vivek Noel Munigala, riksdagskandidat för Moderaterna.

Har vi gett upp på integrationen? Jag tror att det, mer än något annat, är den frågan svensk politik måste svara på nu. Redan för minst två decennier sedan misslyckades Sverige med integrationen. Då såg vi kvalificerade människor, chefer och personer med doktorsexamen arbeta som parkeringsvakter.

Problemet finns kvar: i dag har elva procent av utrikes födda i så kallade enkla jobb en forskarutbildning eller lång högskoleutbildning, mot tre procent bland Sverigefödda. Så vad behöver göras — och håller de förslag som nu diskuteras?

Aktivitetskrav är bra, återvandringsbidrag och tvångsblandning fel väg. Men dagens förslag behandlar invandring som en homogen fråga — det är grundproblemet. Vi måste lära oss skilja på människors förutsättningar, redan dag ett i Sverige.

Två verkligheter, två lösningar

Den som saknar formell utbildning från hemlandet ska snabbt in i enkla jobb — men på arbetsplatser där man medvetet blandar människor, så att ingen fastnar bland enbart sitt eget modersmål. Målet är inte i första hand att hitta ett jobb, utan att lära sig språket genom det.

Den som är kvalificerad — har utbildning och arbetslivserfarenhet från hemlandet — är den grupp Sverige i dag förlorar mest på. Alltför många hamnar i onödiga utbildningskrav i stället för att få sin kompetens erkänd. Saco uppskattar att det kostar 310 000 kronor att validera en invandrad akademikers utbildning — mot 2,45 miljoner för att utbilda motsvarande kompetens från grunden. En separat funktion för snabb validering skulle göra enorm skillnad.

Forskningen visar att det i dag kan ta upp till åtta år att etablera sig på svensk arbetsmarknad — orimligt, när tre år är ett rimligare mål om vi vågar bygga systemet för det.

Språket kan inte vänta

Den som flyttar hit med en partner ska mötas av ett tydligt mål: två arbetstagare per familj, inte en — så överlever svensk välfärd, och så förblir Sverige ett av världens mest jämställda länder med en enorm kvinnlig arbetskraft. Sambandet är tydligt: ju bättre svenska, desto mindre risk att fastna under sin kompetensnivå — 36 procent av dem med goda språkkunskaper är överkvalificerade, mot 54 procent bland dem med sämre. Just därför är tiden att investera i språket nu, inte sedan.

Jag vet det på egen kropp. Som internationell student, mitt i arbetet med min uppsats i statsvetenskap, insåg jag plötsligt att jag hade prioriterat bort svenskan alldeles för länge. Det ledde till en stress jag sent glömmer, när deadline för att ansöka om förlängt uppehållstillstånd närmade sig samtidigt som uppsatsen skulle bli klar. Hade jag fått hela bilden dag ett hade jag sluppit den pressen.

Förbättra matchningen

Genom mitt tidigare arbete på Arbetsförmedlingen såg jag paradoxen: samtidigt som hundratusentals står utan jobb uppger sju av tio företag att de saknar rätt kompetens. Matchningsuppdraget måste bli vassare, yrkesutbildning förstahandsval snarare än reservlösning, och fler arbetsgivare våga anställa genom enklare regelverk, praktik och lärlingsanställningar. Det ska alltid löna sig mer att arbeta än att stå utanför.

Sverige har inte råd att låta en enda person — ung, nyanländ eller kvalificerad — bli kvar i väntan. Så länge det finns ett inflöde av människor till Sverige behöver vi en integrationspolitik — men en som kombinerar krav med vägledning, inte den gamla politiken byggd på godtycke och frivillighet. Det är bra för Sverige, och för varje människa som äntligen får sitt första riktiga jobb.

 

Vivek Noel Munigala, riksdagskandidat för Moderaterna, Stockholms län, tidigare anställd på Arbetsförmedlingen

Inlägget Så bygger vi ett Sverige där fler får chansen dök först upp på Dagens Arena.

Centerpartiet bör meddela vilka klimatpolitiska krav de har för regeringssamarbete. Utan sådana besked blir inbjudan till Kristdemokraterna främst en borgerlig markering – inte ett trovärdigt regeringsalternativ, skriver Mikael Bertilsson.

Centerpartiets regeringsbesked synliggör en av valrörelsens viktigaste politiska konfliktlinjer. Partiet öppnar för ett samarbete med Socialdemokraterna men vill samtidigt hålla fast vid sin borgerliga identitet genom att bjuda in Kristdemokraterna. Frågan är om dessa ambitioner verkligen går att förena.

Svensk politik har under senare år präglats av en alltmer komplicerad parlamentarisk situation. De traditionella blockgränserna har försvagats samtidigt som nya gränser har vuxit fram.

Centerpartiet har fått en särskilt svår position i detta landskap. Partiet vill varken vara en del av Sverigedemokraternas maktunderlag eller låta sig definieras som ett vänsterparti.

Vill visa de fortsatt är borgerliga

Inbjudan till Kristdemokraterna kan förstås mot denna bakgrund. Genom att inkludera KD försöker Centerpartiet visa att ett samarbete med Socialdemokraterna inte innebär att partiet har övergett sin borgerliga identitet. Det är en begriplig partistrategisk markering.

Men regeringsbildningar handlar inte bara om vilka partier som kan tänka sig att sitta

tillsammans. En regering måste också kunna enas om en någorlunda sammanhängande politisk riktning. Annars riskerar regeringsalternativet att framstå som en parlamentarisk konstruktion utan ett gemensamt politiskt projekt.

Klimatpolitiken illustrerar problemet. Centerpartiet har länge försökt förena borgerlig ekonomisk politik med höga klimatambitioner. Kristdemokraterna har andra politiska prioriteringar och har varit en del av ett regeringsunderlag som valt en annan inriktning i flera centrala klimatfrågor.

Amanda Lind sätter därför fingret på Centerpartiets strategiska dilemma. Hur långt kan partiet sträcka sig åt höger utan att försvaga sin trovärdighet i klimatpolitiken?

Fokusera på politikens innehåll

Det betyder inte att Centerpartiet måste dela Miljöpartiets uppfattning i varje klimatpolitisk fråga. Politiskt samarbete förutsätter kompromisser. Men väljarnas möjlighet att utkräva ansvar kräver också tydlighet. Centerpartiet behöver därför förklara vilka klimatpolitiska krav partiet tänker ställa på de övriga partierna i ett tänkt regeringssamarbete.

Centerpartiets position kan bli betydelsefull efter valet. Om inget av de traditionella blocken får egen majoritet kan partiet få en central roll i regeringsbildningen. Då kan förmågan att överskrida gamla blockgränser vara en tillgång. Men blocköverskridande samarbete är inte ett politiskt innehåll i sig.

I valrörelsen riktas stor uppmärksamhet mot vilka partier som vill regera tillsammans och vilka partier som utesluts. Det är viktiga besked. Samtidigt riskerar diskussionen om regeringsalternativen att skymma den mer grundläggande frågan om vilken politik en ny regering faktiskt ska genomföra.

Centerpartiet bör därför ange vilka klimatpolitiska krav som är villkor för ett regeringssamarbete. Utan sådana besked blir inbjudan till Kristdemokraterna främst en borgerlig markering – inte ett trovärdigt regeringsalternativ.

 

Mikael Bertilsson, statsvetarstudent

Inlägget Centerpartiets regeringslinje rymmer en svår motsättning dök först upp på Dagens Arena.

Samtal om frivillig återvandring bör handla mindre om hur människor ska förmås att lämna landet och mer om vad som krävs för att de ska lyckas efter återkomsten. Rätt utformad kan frivillig återvandring samtidigt skapa värden för den återvändande, ursprungslandet och Sverige, skriver två forskare.

Återvandring har blivit en av de mest laddade frågorna i svensk migrationspolitik. Sedan den 1 januari 2026 kan en vuxen få upp till 350 000 kronor för att frivilligt lämna Sverige och bosätta sig i sitt ursprungsland. Politiken har mött stark kritik. Kommuner har avböjt att medverka i regeringens dialog och kritiker har varnat för stigmatisering och signalen att människor som byggt sina liv här egentligen hör hemma någon annanstans.

Återvandring är en central samhällsfråga som riskerar att låsas i två positioner: för eller emot. Det leder fel. Hittills tycks dessutom det kraftigt höjda återvandringsbidraget ha haft ett begränsat genomslag.

Det finns människor som efter många år i diasporan vill återvända. Motiven varierar, från familj och social gemenskap till önskan att använda sina kunskaper, starta verksamheter eller bidra till ursprungslandets utveckling. Vad som krävs för att frivillig återvandring ska bli ett hållbart alternativ och för att den som återvänder faktiskt ska lyckas är den fråga vi har studerat.

Med finansiering från Migrationsverket genomförde vi en pilotstudie om frivillig återvandring till Somaliland. Därefter undersökte vi inom projektet Transnationellt entreprenörskap diasporans intresse för företagande och investeringar i Somaliland samt vilka stödstrukturer som efterfrågas.

Ekonomiska stödet inte viktigaste

Återvandring börjar efter återkomsten. Att återvända efter många år utomlands är inte detsamma som att återvända till det liv man en gång lämnade. Samhället kan ha förändrats samtidigt som man själv har förändrats. Sociala nätverk kan ha försvagats, kunskapen om arbetsmarknad och myndigheter blivit inaktuell och försörjningen osäker. Den som vill starta företag kan sakna finansiering, affärskontakter och kunskap om lokala villkor. Därtill kommer något som är svårare att mäta: känslan av tillhörighet. Att återvända till ett land man känner betyder inte självklart att man fortfarande känner sig hemma där.

Vad som väntar efter återkomsten kan därför väga tyngre än storleken på ett återvandringsbidrag. Ekonomiskt stöd kan vara värdefullt, men hållbar återetablering kräver mer. Politiken bör bedömas efter hur människor lyckas efter återkomsten, snarare än efter hur många som lämnar Sverige.

Integration kan vara en resurs för återvandring. Migration behöver inte förstås som en linjär rörelse från ett land till ett annat som avslutas med integration eller återvändande. Många i diasporan lever gränsöverskridande liv med relationer och verksamheter i flera länder.

Den som levt länge i Sverige eller andra länder kan ha skaffat sig utbildning, yrkeserfarenhet och professionella nätverk och samtidigt bevarat språket, relationerna och den kulturella kompetensen i ursprungslandet. Kombinationen av erfarenheter från flera samhällen kan utgöra en betydande resurs vid återvändande.

Utvidgat integrationsperspektiv

Det är detta vi avser med ett utvidgat integrationsperspektiv. Kunskaper och erfarenheter som utvecklats utomlands kan skapa nya möjligheter efter återkomsten. Integration och frivillig återvandring behöver därför inte vara motstridiga processer. I detta perspektiv kan diasporan också bli en viktig utvecklingsresurs.

I vår studie av transnationellt entreprenörskap fann vi ett betydande intresse bland personer ur den somaliländska diasporan och svenska entreprenörer för investeringar inom bland annat sjukvård, jordbruk, energi, fiske och utbildning. Samtidigt blev det tydligt att ekonomiskt stöd inte räcker för den som vill investera, arbeta eller starta företag. Tillförlitlig information, rådgivning, kunskap om juridiska och ekonomiska villkor samt kontakter med pålitliga aktörer och samarbetspartner kan vara minst lika viktiga.

Entreprenörer och yrkesverksamma i diasporan kan tillsammans med svenska myndigheter, företag och civilsamhälle bidra med investeringar, kompetens och internationella nätverk. Sådana partnerskap kan skapa försörjningsmöjligheter för dem som frivilligt återvänder och samtidigt stärka ekonomiska och sociala relationer mellan länder. Svenskt stöd till gemensamma investeringar skulle exempelvis kunna knytas till att verksamheten skapar arbetstillfällen för återvändare.

Diasporan blir då en bro mellan länderna. Människor, kunskap, kapital och idéer kan röra sig mellan länder samtidigt som banden med Sverige består. Det innebär inte att alla återvändare blir företagare eller att alla investeringar lyckas. Men dessa möjligheter bör tas till vara. Den återvändande kan få bättre förutsättningar att bygga ett självständigt liv, ursprungslandet får tillgång till kompetens och investeringar och Sverige kan utveckla handels- och företagssamarbeten och använda biståndets resurser mer strategiskt.

Frivillighet – inte politisk styrning

Sverige behöver en långsiktig politik för frivillig återvandring byggd på praktiskt samarbete. Pilotprogram med lämpliga ursprungsländer bör prövas där återetablering, diaspora, bistånd och näringslivssamarbete förs samman. Programmen bör bygga på:

1. Individuella återetableringsplaner. Kvalificerad information och stöd för att planera försörjning, arbete eller företagande.

2. En funktion för diaspora och återetablering. Ett informationscentrum som ger rådgivning och sammanför myndigheter, diasporaorganisationer, näringsliv och aktörer i ursprungslandet.

3. Entreprenörskap och kompetensöverföring. Finansiering i kombination med rådgivning, mentorskap och företagskontakter.

4. Samordning med bistånds- och handelspolitiken. Diasporans kompetens och nätverk tas till vara i utvecklingsprojekt, investeringar och företagssamarbeten. Somaliland är ett studiefall och förutsättningarna varierar mellan länder. Modellen måste anpassas till skillnader i säkerhet, ekonomi, institutioner och rättssystem. Den generella lärdomen är att hållbar frivillig återvandring i hög grad avgörs av de förutsättningar människor möter efter återkomsten.

Frivillighet får samtidigt inte förväxlas med styrning. Politikens uppgift bör inte vara att få människor att fatta ett visst beslut, utan att ge den som själv vill återvända rimliga förutsättningar att lyckas.

Ett annat samtal är möjligt. Återvandringsfrågan behöver frigöras från den låsning som uppstår när alternativen reduceras till att vara för eller emot. Ett mer konstruktivt perspektiv utgår från frivillighet, människors egna resurser och deras möjlighet att skapa en framtid. Det förskjuter fokus till det som borde vara den centrala frågan:

Hur skapar vi förutsättningar för att den som frivilligt vill återvända faktiskt ska lyckas? Det är där ett annat samtal om återvandring börjar.

 

Petros Gougoulakis & Ali Osman, professorer i pedagogik vid Stockholms universitet

Inlägget Vi behöver ett annat samtal om återvandring dök först upp på Dagens Arena.

Vi måste våga ställa frågan: varför blir vissa människor föremål för en granskning som verkar gå långt utöver själva sakfrågan? Professor Girma Berhanu skriver om Jason Arday och hans död.

Två unga pojkar från ett utsatt område i Göteborg kontaktade mig nyligen för att fråga när höstens läxhjälp skulle börja. När jag svarade att det var två veckor kvar frågade de plötsligt:

”Känner du Professor Jason?”

Frågan ledde till ett samtal om Jason Arday, hans akademiska meriter, autism, ras, representation, mångfald och den omfattande mediala granskning som kom att omge honom. Jag hade själv börjat skriva om frågan. Men efter beskedet att professor Jason Arday hade hittats död lade jag mitt manus åt sidan. Det finns tillfällen då skrivande kräver mod. Men det finns också tillfällen då det kräver återhållsamhet.

Arday hade på kort tid blivit en symbol för flera olika konflikter. För vissa handlade det om akademisk integritet och påståenden om plagiering. För andra handlade det om bristande institutionell kontroll. För ytterligare andra kom han att bli en symbol i den större konflikten kring ras, representation och mångfald, jämlikhet och inkludering – DEI.

Alla dessa frågor kan vara legitima att diskutera. Akademisk integritet ska granskas. Påståenden ska utredas. Institutioner måste kunna hållas ansvariga. Men det finns en avgörande skillnad mellan ansvarsutkrävande och offentlig förnedring.

Kritik är inte samma sak som förnedring

Jason Arday var inte dömd för något brott. Och oavsett vilka frågor som återstår kring hans akademiska karriär hade han ett liv som var betydligt större än den kontrovers som kom att omge honom. Han var en svart man. En neurodivergent man. En professor. En son, vän och kollega. En människa som hade tagit sig från betydande hinder till ett av världens mest prestigefyllda akademiska rum.

En mamma till ett autistiskt barn formulerade det på ett sätt som fastnade hos mig: ett svart, neurodivergent barn med omfattande stödbehov växte upp och tog sig in på en av världens mest prestigefyllda akademiska institutioner. Han tog sig inte bara genom dörren – han stod längst fram i rummet och undervisade.

Det perspektivet får inte försvinna.

För bakom varje akademisk titel finns en människa. Bakom varje meritförteckning finns ett liv. Och bakom varje kontrovers finns en person med relationer, erfarenheter, sårbarheter och en historia som inte kan sammanfattas i en rubrik.

När människan blir en symbol

När den första svarta professorn, chefen eller dekanen utses kan personen snabbt bli större än sig själv. Framgången blir ett bevis på institutionens framsteg. Men när samma person senare kritiseras kan misstagen i nästa ögonblick användas som argument mot själva idén om representation.

Individen blir en symbol – och därmed också en måltavla.

Det betyder inte att all kritik mot en svart akademiker är rasistisk. Det vore lika förenklat som att hävda att all kritik är helt frikopplad från frågor om ras, makt och samhällsstrukturer.

Men vi måste våga ställa frågan: Varför blir vissa människor föremål för en granskning som verkar gå långt utöver själva sakfrågan?

Medier och sociala plattformar har en enorm makt att forma berättelser om människor. En komplex akademisk karriär kan på kort tid reduceras till en rubrik, en konflikt eller en etikett.

I fallet Arday är det därför också relevant att granska vilka aktörer som drev frågan, vilka ideologiska utgångspunkter som fanns och hur kritiken presenterades. Det är inte oviktigt att den person som drev plagiatanklagelserna, postdoktoranden Nathan Cofnas, har beskrivit sig själv som ”rasrealist” och har publicerat texter där han argumenterar för kontroversiella påståenden om intelligens och ras.

Det innebär inte automatiskt att hans kritik av Arday var felaktig. Sakfrågor måste bedömas utifrån bevis, inte utifrån vem som framför dem. Men det innebär att även granskaren måste kunna granskas.

Efter döden måste kravet på saklighet vara större

När akademisk kritik sammanfaller med större politiska och ideologiska konflikter kring ras, DEI och representation blir frågan mer komplicerad. Då måste vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: akademisk integritet är viktig – och makt, ideologi och ras kan påverka hur konflikter uppstår, förstärks och framställs offentligt.

Det mest bekymmersamma är kanske inte att Arday blev granskad medan han levde. Akademiker med stort inflytande ska kunna granskas. Det bekymmersamma är när människan försvinner bakom kontroversen. Och ibland fortsätter granskningen även efter döden. Det borde göra oss försiktiga.

Girma Berhanu

När en människa har avlidit kan hon inte längre svara för sig själv. Då måste kravet på saklighet och respekt vara ännu större, inte mindre. Det är möjligt att diskutera akademisk kvalitet och integritet utan att reducera en människas hela liv till misstanke.

Det är möjligt att kritisera DEI utan att göra en avliden svart akademiker till slagträ i en större kulturpolitisk konflikt. Det är möjligt att ifrågasätta institutionella beslut utan att förneka en människas prestationer.

Och det är möjligt att säga: vi vet inte allt ännu.

 

Girma Berhanu, professor i specialpedagogik vid Göteborgs universitet

 

Inlägget När människan blir en symbol dök först upp på Dagens Arena.

Med skarpa åtgärder och en framtidsinriktad höstbudget kan nästa regering sända signalen att Sverige vill ta på sig ledartröjan i klimatarbetet. Vi behöver en omläggning på flera områden, skriver Klimatriksdagen.

Första halvåret 2026 har gett oss många brutala klimatvarningar. Irankriget har avslöjat vårt sårbara beroende av fossila bränslen. Hettan i Europa sommaren 2026 har lett till svåra skogsbränder och överdödlighet i tusental. Temperaturökningen är nu nära de +1,5-grader som inte bör överskridas enligt Parisavtalet från 2015.

Samtidigt varnar Klimatpolitiska rådet att Sveriges klimatpolitik är helt otillräcklig och rekommenderar nästa regering att agera snabbt. Därför har vi i Klimatriksdagen tagit fram 50 förslag för en ny regerings första 100 dagar, vilka sammanfattas här.

Systemövergripande förändringar behövs nu

En kraftfull klimatpolitik krävs för att undvika enorma förluster och kostnader i framtiden. Den kan förenas med investeringar och ekonomiskt nytänkande för säkrad välfärd inom de ramar som planeten sätter.

Till att börja med bör en särskild minister och enhet samordna regeringens klimatinsatser. De omkring 1000 miljarder som regeringen avsatt för ny kärnkraft kan omvandlas till en investeringsbank för teknikneutrala klimatsatsningar.

En översyn av skattesystemet behövs omgående där klimatskadliga aktiviteter beskattas hårdare, och resursbesparande aktiviteter främjas.  Skattesystemet bör motverka socioekonomiska klyftor, säkra välfärden, samt finansiera klimatanpassning och omställningsstöd. Ett stödpaket för kommunernas klimatarbete föreslås också.

Omtag för transportsektorn

På grund av de senaste årens politik har transportsektorns klimatmål frångåtts i praktiken. Omedelbara åtgärder krävs nu. Ett snabbare skifte till elbilar räcker inte, vägtrafiken måste också minska. Det behövs ökad kollektivtrafik och ett nytt synsätt som fokuserar på människor och socialt hållbar tillgänglighet – istället för på bilar.

Ett redan utrett system med dynamiska och differentierade vägskatter för tung trafik kan införas omgående, samtidigt som liknande system för personbilar utreds. Intäkterna bör främst gå till kollektivtrafik, gång- och cykeltrafik samt stöd till landsbygden.

Nya bilar med förbränningsmotor bör förbjudas från 2035.  Bränsleskatterna behöver höjas med skydd för landsbygden, utsatta näringar och grupper skyddas. Ett färdmedelsneutralt och avståndsbaserat reseavdrag bör återinföras.

Infrastrukturplanen bör omprövas där järnvägens underhållsskuld klaras av till 2035 istället för som nu till 2050. Anslag som säkrar nattågstrafiken behövs. Flygskatten bör höjas i avvaktan på en flygbränsleskatt.

Sparsamhet och klimatnytta bör styra energipolitiken

Energiomställningen har gått i stå. En långsiktig plan måste genomföras, med sparande, effektivisering, klimatnytta, snabbt genomförande och teknikutveckling som ledstjärnor.

Ett flertal åtgärder föreslås som stärker elnätets kapacitet och får fart på utbyggnaden av havsvindkraft. Investeringsstöd till energiåtgärder i flerbostadshus, ihop med bindande klimatkrav för nybyggen och renoveringar. Elkostnadsstöd bör endast gå till utsatta grupper. Energiskatter med olika nivåer beroende på förbrukning och användningsområden bör utredas.

Regeringen bör anta en strategi för fossilfri och koldioxidneutral fjärrvärme. Lokala energigemenskaper bör skattebefrias. Ersättningen till lokalsamhällen vid energiexploateringar behöver stärkas.

Vi behöver ett nytt skogsbruk

Inom skogsbruket behöver ekosystemen stärkas för att öka klimatnyttan och eliminera risken för ekosystem-kollapser. Den nya lagen om skogspolitiken bör pausas, medan en bred Framtidskommission för skogen tillsätts med oberoende expertis. Målet ska vara en livskraftig skog som står emot klimatförändringar, ett ramverk för virkesförsörjningen och insatser som stärker skogens viktiga roll för olika näringar.

De få naturskogar som finns kvar måste skyddas genom en paus för avverkningar medan ett skogsbruk utan kalhyggen planeras. Sveaskog bör få direktiv att avsätta sådan skog. Enskilda skogsägare som sparar skog för ökad kolinlagring bör stödjas. Om det krävs för att nå EU:s mål om ökad kolinlagring i skogen, så bör minskad avverkning under en period prövas.

Tryggad matförsörjning

Klimatförändringar, utarmning av ekosystem och oljekris utmanar världens matförsörjning. Resurser och strategier behövs för att stärka lokal matförsörjning och främja regenerativa kretsloppsbaserade jordbruk. Regeringen bör driva på för att klimat- och miljönytta ska styra EU:s jordbruksstöd, CAP. Olika momssatser för livsmedel utifrån klimatnytta och hälsoaspekter bör utredas.

Med en snabbstart med skarpa åtgärder, inklusive en framtidsinriktad höstbudget, kan statsmakterna sända tydliga signaler till svenska folket och omvärlden att Sverige nu vill ta på sig ledartröjan i klimatarbetet.

 

Linn Rabe, ordförande i Klimatriksdagen
Torbjörn Vennström, styrelseledamot i Klimatriksdagen

Klimatriksdagen är en partipolitiskt obunden förening som samlar in klimatförslag från allmänheten och civilsamhället och utvecklar klimatpolitiska förslag baserade på etablerad vetenskap. Klimatriksdagen använder demokratiska metoder inspirerade av Folkriksdagarna och medborgarråd.

 

Inlägget Nästa regering måste snabbstarta klimatpolitiken dök först upp på Dagens Arena.