Dagens Arena

Overshoot day visar att politiken måste göra det möjligt att leva cirkulärt. Det skriver Helena Byman, styrelseordförande, Föreningen Medveten Konsumtion Sverige.

Den 4 april inträffar Sveriges Overshoot Day. Det betyder att jordens förnybara resurser skulle ta slut redan då om hela världens befolkning levde som vi gör i Sverige. Resten av året lever vi alltså över våra tillgångar, på bekostnad av både planeten och framtida generationer.

Det här är inte bara en symbolisk dag. Det är ett kvitto på att politiken inte levererar.

Klimatpolitiska rådet konstaterar i sin senaste rapport att Sverige inte når sina klimatmål med nuvarande politik. Utsläppen minskar för långsamt. Styrningen är otillräcklig. Besluten för svaga.

Samtidigt talar politiken allt oftare om beredskap. Om kriser, sårbarhet och behovet av ett mer motståndskraftigt samhälle.

Här finns en blind fläck i den politiska debatten.

Den livsstil som krävs för att nå klimatmålen – ett mer cirkulärt sätt att leva, där vi använder resurser effektivare, reparerar, återbrukar, återvinner, hyr och delar – är samma livsstil som stärker vår beredskap.

Att minska vårt fossilberoende är inte bara en klimatfråga. Det är en säkerhetsfråga. Ett samhälle som är mindre beroende av importerad energi och sårbara leveranskedjor står starkare i en orolig omvärld.

Att förlänga livslängden på produkter och bygga upp lokala, cirkulära flöden handlar inte bara om miljö. Det handlar om robusthet, om att klara störningar i handel, geopolitisk oro och snabbt förändrade priser. Det handlar i grunden om kontroll över våra egna resurser.

Att ställa om konsumtionen är därför inte en uppoffring. Det är en investering i både klimat och trygghet.

Ändå gör dagens politik det svårt att leva hållbart i praktiken. Det är ofta billigare att köpa nytt än att laga. Enklare att slänga än att återbruka. Den som vill dela resurser möter regelverk som bromsar. Den som vill välja bort det fossila saknar ofta tillgängliga alternativ.

Så bygger vi inte beredskap. Så fördjupar vi sårbarheten.

Inför valet behöver ni politiker börja behandla klimatet som den kris det är och samtidigt se dess direkta koppling till vår beredskap. Det här är inte separata frågor. De hänger ihop och måste lösas tillsammans.

Frågan ni behöver ställa er är enkel –gör ni det lätt att göra rätt?

I dag är svaret nej.

Vi behöver en klimatpolitik som gör det möjligt att leva som cirkulent – inte som ett individuellt projekt för de redan engagerade, utan som norm i hela samhället.

Det handlar om att sänka kostnaderna för reparationer och återbruk. Att ta bort hinder för delningstjänster och cirkulära affärsmodeller. Att styra bort från slit-och-släng-ekonomin genom tydliga ekonomiska incitament. Och att investera i lösningar som minskar vårt fossilberoende och stärker lokal resiliens.

Detta är inte radikalt. Det är rationellt och nödvändigt.

För varje år som Overshoot Day infaller tidigare blir det tydligare att vi inte har råd med mer av samma. Och när Klimatpolitiska rådet efterlyser en helt annan politisk kraft bör det tas på största allvar.

Den 4 april är en påminnelse om att vi lever över våra tillgångar. Men det är också ett vägval.

Antingen fortsätter vi som nu – med ökande sårbarhet, både klimatmässigt och beredskapsmässigt.

Eller så för vi en politik som gör det möjligt att leva inom planetens gränser och samtidigt bygga ett starkare, mer robust, mer resilient och tryggare samhälle.

Frågan är inte om vi har råd att ställa om.

Frågan är varför vi fortfarande inte gör det. 

Helena Byman, styrelseordförande, Föreningen Medveten Konsumtion Sverige

Inlägget Sverige lever över sina tillgångar dök först upp på Dagens Arena.

I många regioner väljer man att göra utbudet av psykiatrisk samtalsbehandling snävare. Man hänvisar till evidens, men forskningen talar emot.

För femtio år sedan hade vi i Sverige en psykiatri som erbjöd sina patienter de psykologiska behandlingar som medarbetarna hade råkat lära sig eller var förtjusta i. Och särskilt många var inte de patienter som kom i åtnjutande av detta.

Förändringen av psykiatrin från mentalsjukhus till öppenvårdsmottagningar på 1990-talet krävde utbildade samtalsbehandlare och ordning på metoderna. Till skillnad från de flesta andra länder fick Sverige en generell psykoterapeututbildning och -legitimation som omfattade olika metoder som bedömdes ha vetenskapligt stöd. Det betydde att många mottagningar fick specialister med olika psykoterapiinriktningar.

Denna mångfald av vetenskapligt förankrade psykologiska behandlingar har inneburit att patienter under några decennier i stor utsträckning har kunnat få behandlingar som lämpat sig för just deras problematik. Ute i verksamheterna, i ”den beprövade erfarenheten”, har detta varit konfliktfritt.

Men nu hotas denna ordning. Regionernas administratörer är i full färd med att göra om Socialstyrelsens prioriteringslistor till påbud och förbud. De metoder som inte ligger högst på listorna ska utmönstras, nu senast i Region Stockholm där psykodynamisk terapi inte anses hålla måttet. Liknande beslut har fattats vid upphandling av samtalsbehandling i Region Skåne.

De amerikanska KBT-forskarna Stefan Hofmann och Steven Hayes skrev så här i en uppmärksammad artikel 2018: ”En stor variation av olika faktorer påverkar behandlingsprocessen … i komplexa dynamiska nätverk som förändras över tid. Traditionella metodiska ansatser kan inte fånga komplexiteten i behandlingsprocessen.”

Så sant. Att undersöka skillnader mellan olika sorters antidepressiv medicin är inte svårt, det gör man i en randomiserad studie. Men när behandlingen inte är ett piller utan en behandling som ska förmedlas i ett samspel mellan två människor, hur vet vi då vad som är metod och vad som är person? När nu evidensen säger att skillnader mellan terapeuter förefaller ha större betydelse än metoden för utfallet? Forskningen om psykologisk behandling är full av komplexiteter. För att ta ett välkänt exempel: Hur ska vi bedöma en metod som får marginellt bättre resultat på en symtomskala men betydligt fler avbrutna behandlingar?

Det generella problem som Socialstyrelsen och regionerna inte vill se är att man inte kan styra psykologisk behandling enbart genom att välja metod. Det handlar istället om att följa processen. Mycket riktigt heter också Hayes och Hofmanns senaste bok ”Processbaserad terapi”.

Tyvärr verkar regionernas administratörer inte ha läst den. De håller fast vid tanken att metoden med bäst ”evidens” ska bli hegemonisk. Detta får förstås konsekvenser för utbildningar. Vem vill satsa på att lära sig systemisk familjeterapi, psykodynamisk terapi eller existentiellt inriktad terapi när inga terapeuter med sådana utbildningar anställs i den offentliga vården? Och vad händer om fem eller tio år när det visar sig att dessa avspisade terapier har god effekt för dem som inte hade nytta av KBT? När det inte finns några terapeuter med annan utbildning? Att byta medicin är enkelt. Men för att byta terapimetod krävs det utbildade terapeuter.

På varje regions hemsida står det att vården ska vara personcentrerad. I psykiatrisk behandling betyder det patienten inte bara har inflytande över kläder och mat, om hon är inneliggande, utan över vilken behandling hon ska få. God psykiatrisk behandling baseras på en överenskommelse mellan patient och behandlare. Att erbjuda en patient som har provat en metod två gånger samma behandling en tredje gång för att den sägs vara evidensbaserad är oförskämt.

Det som sker nu är att patienter som inte har någon nytta av de behandlingar som regionernas psykiatriska verksamheter erbjuder söker sig ut till privata terapeuter. De terapeuter som har utbildning och erfarenhet är dyra. Vi får en marknad där allsköns charlataner kan erbjuda sina tjänster till en billig peng. Vi går femtio år tillbaka.

Under en kort period hade vi en psykiatri som på många mottagningar erbjöd en mångfald psykologiska behandlingar. Där terapeuter med olika inriktning samarbetade och kunde bedöma vilken behandling en viss patient hade nytta av. Det har fungerat utmärkt. Men i den nya värld där så kallad evidens går före beprövad erfarenhet kommer enfald att trumfa mångfald.

Rolf Holmqvist, professor i klinisk psykologi vid Linköpings universitet

Inlägget Risk att patienter hamnar hos charlataner dök först upp på Dagens Arena.

Det fungerar för att få fler i jobb, skriver debattörerna.

Regeringen måste ta ansvar för att göra yrkesvux mer känt. Vi vet att utbildningarna ger jobb men trots det är utbildningsformen inte tillräckligt synlig. Kopplingen till arbetsmarknadens parter behöver stärkas, och LO och VIS föreslår därför en övergripande ingång till yrkesvux – en nationell webbplats.

Yrkesvux är avgörande för Sveriges kompetensförsörjning. Behovet av gymnasialt yrkesutbildade är stort, samtidigt som många saknar rätt utbildning för de jobb som finns. Idag studerar omkring 70 000 – 75 000 personer inom yrkesvux men behoven är större än så.

Omkring 60 procent av de studerande får jobb efter utbildningen, vilket är ett mycket gott resultat givet målgrupperna som studerar. Inom vissa bristyrken som vård och omsorg, el och VVS är andelen upp till 80 procent. Det visar att yrkesvux är en av de mest träffsäkra vägarna till arbete.

Yrkesvux fungerar och kommer att bli ännu mer träffsäkert när kommunerna får allt bättre planeringsförutsättningar. Med långsiktig finansiering (tre år) och ökade medel till dyrare yrkesutbildningar kommer möjligheten att bredda utbildningsutbudet stärkas rejält.

Trots de goda resultaten och de satsningar som görs är utbildningsformen relativt okänd. Många känner inte till de olika möjligheter som yrkesvux ger och det saknas en samlad bild av utbudet.

LO och VIS vill därför se en gemensam ingång till yrkesvux. Regeringen bör ge Skolverket i uppdrag att synliggöra komvux och yrkesvux genom en nationell webbplats, motsvarande den som finns hos Myndigheten för yrkeshögskolan.

I dag har kommunerna egna hemsidor där det lokala utbudet framgår, men med en nationell ingång blir det enklare att hitta och jämföra utbildningar, se möjligheten att studera i en annan kommun samt ta del av validering och vägledning. Det skulle öka söktrycket och stärka matchningen.

Synlighet räcker inte. Yrkesvux behöver utvecklas tillsammans med arbetsmarknadens parter och andra relevanta aktörer. Det är centralt för att utbildningarna ska kunna möta kompetensbehoven.

Arbetsgivare behöver ta ett större ansvar genom att ta emot fler elever för det arbetsplatsförlagda lärandet (APL). Tillgången till APL är avgörande för kvaliteten, elevernas möjlighet till jobb och bidrar också till företagens kompetensförsörjning.

LO och VIS vill se:

• En nationell webbplats som synliggör utbudet, lyfter fram möjligheten till validering och vägledning

• Stärkt samverkan mellan utbildning och arbetsmarknadens parter för att bland annat få till fler APL-platser och ökad träffsäkerhet i planering av utbildning

• Ökade möjligheter till yrkesväxling för att säkra tillgången på yrkeslärare

• Stärkt studie- och yrkesvägledning där målet är att alla ska få effektiv vägledning innan de börjar på yrkesvux
• Likvärdig tillgång till yrkesutbildning i hela landet

Yrkesvux är en viktig utbildningsform som leder till jobb. Med ökad synlighet och stärkt samverkan med arbetsmarknadens parter kan yrkesvux ta nästa steg och mer effektivt möta framtidens kompetensbehov.

Louise Olsson, LO:s förste vice ordförande

Marie Egerstad, Styrelseordförande, Vuxenutbildning i samverkan (VIS)

Inlägget Regeringen måste göra yrkesvux mera känt dök först upp på Dagens Arena.