Dagens Arena

Det nya medborgarskapet urholkar tillit och demokrati då det bygger på att du måste arbeta och klara av ett prov i svenska och samhällskunskap. Ändå ställde sig en stor majoritet i riksdagen bakom förslaget. Det borde skapa mer debatt, skriver Lan Kieu.

Den 29 april 2026 röstade riksdagen igenom det nya svenska medborgarskapet, som träder i kraft den 6 juni 2026. Konsensusen bland partierna är påfallande stor: 258 röstade ja och bara 33 nej. Siffrorna är särskilt talande från S, det största oppositionspartiet, som bidrog med 91 ja-röster, en nej-röst och 14 frånvarande.

Det är anmärkningsvärt att den här konsensusen knappt syns i svenska medier. Ingen expert eller kändis som kallas till tv-rutan eller radion verkar fundera på vad den säger om den svenska demokratin. I stället riktar medierna strålkastarljuset mot ett annat spel: att SD fuskat med två röster mot övergångsbestämmelserna.

Det är inte ett oviktigt ämne – övergångsbestämmelserna avgör om de som redan ansökt om medborgarskap före den 6 juni, och väntat i flera år på besked från Migrationsverket, ska bedömas enligt de regler som gällde när de sökte. Utan sådana bestämmelser undergrävs tilliten till systemet, vilket är en välgrundad poäng från oppositionen.

Men det är inte hela bilden. Att göra mediedrama av just det spelet – och ignorera hur det nya medborgarskapet i sig urholkar tillit och demokrati genom exkluderande och diskriminerande krav riktade mot samhällets svagaste – är ansvarslöst, och i förlängningen en form av medskyldighet. Det gäller inte minst för en public service som ser sig som oberoende granskare av makten.

Problemet är att det nya medborgarskapet inte vilar på principerna om demokrati, gemenskap och solidaritet – utan på prestation, meriter och inkomst. För att förtjäna ett svenskt medborgarskap måste man nu ha bott i Sverige i minst åtta år (tidigare fem), klara ett prov i svenska och samhällskunskap samt ha en inkomst på minst 20 150 kronor i månaden och inte ha mottagit försörjningsstöd under en period som sammanlagt överstiger sex månader. Centerpartiet går ännu längre och föreslår ett snabbspår för dem med ännu högre inkomst.

Frågan är om alla infödda svenskar skulle klara dessa krav – om de nu ställdes på dem. Har alla alltid haft ett jobb med minst 20 150 kronor i månaden? Har ingen någon gång i livet varit arbetslös och levt på a-kassa eller försörjningsstöd? Är alla friska nog att klara språk- och samhällskunskapsprov? Finns det verkligen ingen som är för gammal, för sjuk eller helt enkelt ovan vid studier?

Det nya medborgarskapet belönar en viss typ av människa: den som lyckats få och behålla ett välbetalt arbete. Det utestänger och bestraffar dem som saknar fast anställning, arbetar som timvikarier eller har gigarbeten och aldrig nått upp till inkomstgränsen.

Det drabbar de statslösa, de sjuka, de äldre – och de kvinnor som stannar hemma och tar hand om barn, ironiskt nog i ett land som gärna ser sig som en förebild för jämställdhet. Dessa människor kan aldrig bli svenska medborgare, aldrig få trygghet från systemet och aldrig bli fullt delaktiga i det svenska samhället.

Det är en utpräglad klass- och rasifieringspolitik – och den bedrivs i bred konsensus av både Tidöpartierna och deras opposition, S och C. Den politiska teoretikern Chantal Mouffe påminner oss om att demokratin kräver agonism: en verklig konflikt mellan tydliga alternativ. Utan den urholkas demokratin inifrån.

När S ställer sig bakom Tidöpolitiken och blocken konvergerar, försvinner inte bara konflikten – utan också alternativen. Kvar blir en politik utan motsättning, där de som drabbas lämnas utan röst. Samtidigt sviker medierna sitt uppdrag och väljer att titta bort.

Lan Kieu, filosofie doktor i genusvetenskap som har arbetat med utsatta ungdomar inom socialtjänsten

Inlägget Nytt medborgarskap urholkar demokratin – medier är tysta dök först upp på Dagens Arena.

Tacken för ett långt arbetsliv blir ofta mindre än 60 procent av slutlönen. Tjänstemän med höga inkomster gynnas, medan arbetare ofta inte orkar arbeta ända fram till pensionen. Dags att förbättra tryggheten och pensionerna, skriver företrädare för Kommunal Norrbotten.

Vad betyder det egentligen att ha jobbat ett långt och slitsamt arbetsliv? När det orange kuvertet kommer känns det som ett slag i magen. Ångesten och oron sprider sig snabbt genom hela kroppen. Är det tacken från samhället?

Pension, som en gång var en central del av välfärden och en trygghet på ålderns höst, har istället blivit en huvudvärk för många. Ett system som var tänkt att skapa trygghet riskerar idag att göra motsatsen.

Det förutsätter såklart att man klarar att jobba fram till pensionen. När arbetsmiljön i fysiskt tunga arbeten gör att inte alla håller hela vägen fram. För att inte nämna ofrivillig deltid och vilken förödande påverkan det får på pensionen. 60 procent av slutlönen blir i praktiken ofta betydligt mindre för många.

Pensionsåldern blir högre och högre. Många känner redan idag oro för att orka hela vägen fram.

Det blir en dubbelbestraffning i praktiken. När många, speciellt inom välfärden, har en arbetsmiljö och en bemanning som inte är hållbar. Sjukskrivningstalen inom välfärden är bland de högsta på svensk arbetsmarknad. Ingen ska bli sjuk av sitt arbete, och det är verkligen hög tid att sluta normalisera ett systemfel.

Tjänstemän med höga inkomster gynnas av dagens system där inkomst är den största faktorn. Lägg därtill att tjänstemän i snitt lever längre än arbetare och har en mindre fysiskt tung arbetsmiljö.

Det är dags för åtgärder. Det handlar om respekt för människorna som får Sverige att fungera.

 – Höj pensionen, inte pensionsåldern.

– Antal arbetade år ska spela större roll.

– Inför arbetslivstillägg för antalet arbetade år.

– Trygghet måste finnas för dem som blivit utslitna efter ett långt och slitsamt arbetsliv.

– Höj den allmänna pensionen.

Finansiellt hållbart är såklart viktigt och en förutsättning. Men politik handlar om prioriteringar och värderingar. Har man råd att sänka skatterna för dem med högst inkomster så går det se till att vanligt folk har rimliga pensioner. Det är en del av den svenska välfärden och vad vi en gång i tiden var stolta över i Sverige.

I höst är det val. Nu är det hög tid att politiker bekänner färg om en så väsentlig fråga som pensioner. Vanligt folk förtjänar pensioner att leva på och trygghet på ålderns höst. Ett helt arbetsliv ska löna sig. Inget annat duger!

Inlägget Pensionen har blivit en klassfråga dök först upp på Dagens Arena.

Kritiken mot fristående skolor har hittills mest gällt att offentliga medel för undervisning läcker till privata kapitalägare. Men huvudargumentet mot privata utförare är att de inte kan ges ansvar för myndighetsutövning utan att man undergräver rättssäkerhet och likabehandling, skriver Per Molander och Tormod Johansen.

Offentlig verksamhet består dels av tjänsteproduktion, dels av myndighetsutövning. Att undervisa är en tjänst, att sätta betyg är myndighetsutövning. Den sistnämnda kan knappast förenas med vinstmotiv. Det insåg högerregeringen 1991–94, som förklarade att det inte var aktuellt att bolagisera ett statligt affärsverk, om verksamheten omfattade myndighetsutövning (Prop. 1992/93:100, bil. 1). Märkligt nog lanserade samma regering en skolreform där skolans myndighetsutövning – antagning, betygssättning, disciplinära åtgärder – överläts på privata utförare. Sådana beslut kan ha livsavgörande konsekvenser.

Det som är speciellt för myndighetsutövningen är att staten har monopol inom sitt ansvarsområde, vilket krävs för att den ska fungera. Ingen argumenterar för konkurrerande domstolar som jagar kunder med mottot ”Om du är missnöjd med din dom – vänd dig till oss!” Lika absurda är konkurrerande socialförsäkringsorgan med tillgång till offentliga medel som lockar med generösa lagtolkningar.

All lagstiftning har ett bedömningsutrymme. Begrepp och villkor måste preciseras när en lag ska tillämpas, och det ger ett tolkningsutrymme. Ett aktiebolag har som mål att maximera avkastningen på kapitalet. Besluten snedvrids därför i riktning mot vad som är mest lönsamt. I det ligger ingen kritik mot medarbetarna; de gör bara vad aktiebolagslagen kräver.

Det finns många exempel på snedvridning i privat sektor. Friskolor väljer sina elever vid antagningen. Kostsamma elever ratas till förmån för elever med gynnsam social bakgrund och utan medicinska diagnoser. Elever som inte når upp till förväntad nivå återförvisas till kommunala skolor. I friskolor är gapet mellan betyg och resultat på nationella prov större än i kommunala.

Inom sjukvården: Det vårdvalssystem som infördes mellan åren 2007 och 2009 medförde en ökning av sjukskrivningar, liksom en ökad förskrivning av antibiotika.

Inom bilprovningen: Andelen underkända fordon vid de årliga kontrollbesiktningarna ökade när man öppnade för konkurrens men har sedan minskat stadigt sedan 2011, liksom antalet efterkontroller. Minskningen är en anpassning till kundernas önskemål.

Icke-kommersiella privata utförare som stiftelser eller föreningar har också problem. Skolor vill locka elever, oavsett om de är baserade på en viss pedagogik eller på en religiös världsåskådning. Eftersom betygen är viktiga i konkurrensen, bidrar också sådana skolor till betygsinflationen.

Slutsatsen är att myndighetsutövning inte kan överlämnas till konkurrerande organ, helt enkelt därför att den som söker en förmån – sjukskrivning, högre betyg – eller vill undvika ett negativt beslut – underkänt fordon – i och med konkurrensen får ett för starkt förhandlingsläge.

Problemen kan minskas med en stark tillsyn, men den är svår att åstadkomma. Möjligheten till effektiv tillsyn i bilprovningen skrevs bort av högerregeringen när marknaden öppnades. Inom sjukvården är effekten av felaktiga sjukintyg och överdiagnostisering stark, samtidigt som tillsynen är svår.

Det dominerande problemet ligger dock inom skolan. Den selektering av elever som avslöjats av journalister och forskare kan inte upptäckas av en tillsynsmyndighet. Att övervaka själva undervisningen kräver orimliga resurser. Betygsinflation kan mötas med extern rättning men kräver också kontrollanter under de nationella proven.

Skolan lämpar sig helt enkelt inte för en marknad. Systemet med privata skolor i konkurrens bör avvecklas. Det gäller även de idédrivna, eftersom restriktionen annars blir lätt att kringgå via stiftelser, upphandling och liknande konstruktioner.

Per Molander, tekn.dr, tidigare generaldirektör, aktuell med boken Politik för ett mänskligt samhälle

Tormod Johansen, docent i offentlig rätt vid Göteborgs universitet

Texten är en förkortad version av en text som publicerats i Förvaltningsrättslig tidskrift 2026/2.

Inlägget Avveckla friskolorna, förstatliga bilprovningen! dök först upp på Dagens Arena.

Svensk sjukvård står inför ett avgörande teknikskifte. I det läget borde regionerna välja de bästa digitala lösningar som finns. I stället är regionernas gemensamma IT-bolag Inera på väg att upprepa Skolplattformen, fast i sjukvården, skriver Gustaf Drougge, på tankesmedjan Synaps.

Inera är vårdens eget IT-bolag, ägt av alla Sveriges regioner och kommuner (SKR) tillsammans, och driver ett 40-tal nationella tjänster som 1177, Nationell patientöversikt och identitetstjänster. Uppdraget är att utveckla det marknaden inte klarar som exempelvis säkra inloggningar och annan gemensam infrastruktur. I övrigt ska SKR-bolaget nyttja marknaden.

Det är inte vad som händer. I en ny inriktning satsar SKR nu på nya IT-tjänster för till exempel patientdialog och lösningar till ungdomsmottagningar, tandvård och psykiatri. Detta är områden där det redan finns fungerande och konkurrensutsatta lösningar från privata aktörer och som används i flera regioner.

Vi vet att detta slutar illa. Stockholms Skolplattform kostade över 1,25 miljarder kronor innan den skrotades och fick sin bästa version byggd av två föräldrar. Föräldrar som kommunen försökte polisanmäla för att de förenklade vardagen för tiotusentals stockholmare.

Skolverkets digitala nationella prov är ett annat exempel på ett statligt IT-haveri. Efter sju års arbete med bland annat Inera och investeringar på närmare 900 miljoner kronor tvingades projektet pausas i slutet av 2025. Detta samtidigt som skolor fick gå tillbaka till papper och penna, trots att fungerande lösningar redan finns på marknaden.

Den gemensamma nämnaren är tydlig: när det offentliga bygger egna system där marknaden redan levererar ökar risken för dyra förseningar och sämre resultat. Det är inte ett undantag. Det är så systemet fungerar.

Privata företag bygger bra digitala lösningar för att de måste. Kunder kan gå, konkurrenter vinner, dåliga produkter dör. Det är den disciplinen som får fram bankappar som faktiskt funkar, journalsystem som sparar tid åt läkare och digitala vårdbesök som tar halva tiden. Samma disciplin saknas i ett monopol finansierat av obligatoriska avgifter från sina ägare. När kostnaderna är tagna väljs tjänsten inte för att den är bäst, utan för att den är svår att välja bort.

Lägg till det att SKR:s bolag Ineras drivs av upphandlade konsultavtal i fleråriga cykler, en modell som Riksrevisionen 2025 konstaterar regelmässigt levererar kostnadsöverskridanden och förseningar i statliga IT-projekt. Transparensen är dessutom minimal: inga öppna jämförelser med kommersiella alternativ och inga totalkostnadsanalyser.

Det är inte bara slöseriet med resurser. För vårdpersonalen betyder det fler system att logga in i och för patienter betyder det sämre tjänster och längre väntan på att nya lösningar införs.

Varje krona som läggs på att återuppfinna det marknaden redan gör bra är en krona som inte går till fler vårdplatser, kortare köer eller bättre behandlingar. Innovation kommer inte från offentligt styrda verksamhetsplaner. Den kommer från företag som tvingas leverera varje dag och endast får betalt först när det faktiskt funkar.

Partierna som styr SKR bör fokusera på lösningar som gemensam infrastruktur i vården och stoppa Ineras utveckling av tjänster där marknaden redan levererar.

Gustaf Drougge, vd på tankesmedjan Synaps 

Inlägget SKR-bolag på väg att bli en ny Skolplattform dök först upp på Dagens Arena.

Välfärd, inte vapen, är vägen till fred, skriver debattörerna.

NATO:s utrikesministermöte i Helsingborg 21–22 maj är ett uttryck för en politik som ökar  Sveriges sårbarhet. Detta på en planet som behöver samarbete och inte indelning i stormakternas intressesfärer med dess mest aggressiva uttryck i form av USA:s, NATO:s och Rysslands angreppskrig som bryter mot folkrätten. En konfrontationspolitik mellan stormakter som ställer diplomati och FN åt sidan. Ett hot mot världsfreden där NATO med dess avgörande beroende av USA har blivit ett verktyg som används långt utöver sitt ursprungliga syfte. Ett beroende av USA:s intresse för dominans inte bara militärt utan också i vad som kallas alla domäner, teknologiskt, kontroll av naturresurser, finansiellt och media.

89 procent av jordens befolkning vill ha en mer ambitiös klimatpolitik. NATO:s krav på att 5 procent av BNP i medlemsstaterna ska gå till försvarsbehov hindrar det resursstarka samarbetet som behövs för att rädda klimatet. I Sverige låg försvarsbudgeten på 1,1 procent 2015. Den extrema ökningen står i vägen för den rättvisa klimatomställning som behövs medan Sveriges satsning på att rädda klimatet går baklänges. En massiv ökning som också går ut över välfärden, vård, skola, omsorg och social trygghet.

Sverige binds samman med NATO och USA genom system med interoperabilitet. Det gäller anpassning till NATO:s vapensystem och militära doktriner för krigföring med dess förlitan på kärnvapen och USA:s militär på avgörande kommandoposter. NATO:s kärnvapendoktrin har styrt Sverige bort från tidigare arbete för FN-förbud mot kärnvapen, vapen vars användning är ett hot mot mänsklighetens överlevnad. Sveriges sammanbindning med NATO och USA gäller också inte minst anpassning till amerikanska techbolagens kontroll över inte bara militära styrsystem utan också djupt in i offentlig och privata bolags förvaltning samt sociala medier.

NATO:s inverkan märks också när det gäller yttrandefriheten och skapande av fiendebilder. Tidigare hade Sverige en självständig hållning till propaganda från olika håll. Numera har integreringen med NATO:s propaganda, kallad strategisk kommunikation, bidragit till att legitim inhemsk fredsopinion utpekas som rysk desinformation.

Vi undertecknare arbetar för fred i världen och rättvis klimatomställning. NATO:s ledare har hävdat att vapen är vägen till fred. Vi säger ”välfärd inte vapen” och vill istället för militarisering tillsammans med globala folkmajoriteten samarbeta för fred på Jorden och fred med Jorden.

Artister för fred

Artister för fred Skåne

Bottna för fred

Falu miljögrupp

Fredsrörelsen på Orust

Hälso- och sjukvårdspersonal för Extinction Rebellion

Jordens Vänner Malmö-Lund

Kvinnor för fred

Rebellmammor för Fred och Klimaträttvisa

Sala fredsgrupp

Stockholms fredsförening

Svenska Clartéförbundet

Sveriges Fredsråd

Tidskriften Kommentar

Hans Abrahamsson, freds och utvecklingsforskare, Göteborg, aktiv i Nätverket fred- och klimaträttvisa.

Henry Ascher, barnläkare och professor i folkhälsovetenskap, Göteborg

Farshid Ardabili-Farshi, medlem i Svenska Freds

Inge Axelsson, Barnläkare, professor

Eva B Mannheimer, sociolog, Göteborg

Gunnar Bergdahl, Kulturjournalist, medlem i Kulturförsvaret

Cecilia Bergh, medlem Falu FN-förening Falun

Gunilla Berglund, Skarpnäck

Boel Billgren, medlem i Svenska Freds och Svenska Kvinnors Vänsterförbund

Tord Björk, aktiv i Jordens Vänner och Nätverket fred och klimaträttvisa

Ingeborg Breines, fd direktör i UNESCO, fd ordförande International Peace Bureau.

Carl Cassegård, professor i sociologi, Göteborgs universitet

Ia Bjartén, Hannas

Lisbeth Birgersson, pensionerad arkitekturforskare, Göteborg

Stig Broqvist, aktiv i Jordens Vänner Helsingborg

Sven Broqvist, aktiv i Jordens Vänner Helsingborg

Janne Cortobius, aktiv i Nätverket fred och klimaträttvisa, Järna

Jan Christensen, Göteborg

Anita Christensson, socionom, Göteborg

Kerstin Dahlberg, Maglehem, Folk mot DCA – för fred, demokrati och klimaträttvisa

Helena Dalnäs, pensionär, Göteborg

Ingalill Ek, Kvinnor för fred, Uppsala
Christine Ekelund, fd universitetsadjunkt, Göteborg

Annica Ericson, Förskollärare, Falu FN-förening

Åke Eriksson, typograf, Värmdö

Andreas Falk, Västerhaninge, Arkitekt och forskare, aktiv i Folk mot DCA

Jan Fellenius, diakon, Svenska kyrkan
Janne Flyghed, Stockholm

Thomas Forsell

LennART Frostesjö

Nina Gren, universitetslektor, Lunds Universitet

Anna Grönberg, pensionerad psykolog, Rebellmamma och aktiv i Klimatriksdagen.

Peo Hansen, professor Linköpings universitet

Conny Hansson, medlem i ViSK, Vänstern i Svenska kyrkan, Rättvik

Birgitta Hedström, medlem i Nätverket för fred och klimaträttvisa och Folk mot DCA

Inga-Lill Hencz, fd adjunkt i språk, Göteborg

Lisbeth Henriksson, Folk mot DCA- för fred, demokrati och klimaträttvisa

Sören Hjertqvist, pensionerad sjuksköterska

Lars-Olov Holmqvist

Carina Hägg, Designer Konstnär

Eva Isaksson, medlem i Landskrona Fredsgrupp

Jörgen Johansen, f.d. ordförande i War Resisters’ International

Pär Johansson, IT-konsult, Göteborg

Mariancila Kim, medlem i Svenska Freds och initiativtagare till Svenska Freds Gotland

Torgny Larsson

Monique Larsson, pensionerad lärare, Göteborg

Thorsten Laxvik, Edsele, aktiv i Svenska Fredskommitten

My Leffler, aktiv i Folkkampanjen mot kärnkraft/kärnvapen och Kvinnor för Fred

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idéhistoria, Göteborg

Bernt Lindberg miljöjournalist, tecknare och fotograf, Falun

Erik Lindqvist, medlem i Svenska Freds och nätverket för fred och klimaträttvisa

Torbjörn Lodén professor emeritus i Kinas språk och kultur, Nacka

Greger Lundberg, fd frivillig sjukvårdare vid Svenska FN-sjukhuset i Rafah, Egypten

Hillevi Lundberg pensionerad distriktsköterska Enskededalen

Lena Lövendahl, aktiv i Jordens Vänner Helsingborg

Tomas Magnusson, fd ordförande i Svenska Freds, Göteborg

Anders Neergaard, professor, Linköpings universitet

Peter Norrthorn, civilingenjör, Göteborg

Mikael Nyberg, författare och frilansjournalist, Stockholm

Margareta Nordh, leg läk, aktiv i Svenska Freds-Lund

Sven Olofsson, pensionerad socialarbetare, Göteborg
Anna-Stina Orstadius, fd lärare, Göteborg

Martin Orstadius, musiker, Göteborg

Marika Palmdahl, präst Svenska kyrkan

Inga Palmér, Kulturarbetare, Folk mot DCA

Jens Rundberg, aktiv i Svenska Freds Umeå.

Tapio Salonen, , seniorprofessor i socialt arbete, Malmö

Gudrun Schyman, Simrishamn
Ove Sernhede, Professor emeritus, Göteborg

Helge Sonntag, styrelsemedlem i Borlänge FN-förening

Marie-Louise Steiner journalist

Henning Süssner Rubin, Rektor Kvarnby folkhögskola.

Lars Taxén

Göran Therborn

Håkan Thörn

Karin Utas Carlsson, fil.dr fredsundervisning

Ulrik Wemmenhed, Kontaktperson, Umeå Fredsgrupp

Kajsa Westgren Forsse’n, Borlänge

Stellan Vinthagen

Inlägget NATO är ett hot mot världsfreden dök först upp på Dagens Arena.

Sedan Tidöregeringen tog makten har Sverige blivit ett ännu mer ojämlikt land. Det skriver Socialdemokraternas fem sidoförbund i ett gemensamt uttalande mot Tidöregeringens fortsatta ojämlikhetspolitik.

Om några dagar fattar riksdagen beslut om sänkt försörjningsstöd och införande av ett bidragstak. Det är de senaste förslagen i raden av Tidöreformer som straffar människor som haft oturen att bli sjuka, blivit uppsagda från sina jobb eller som bara kämpar för att försörja sina barn på en deltidslön. Det här är en politik som berövar barn en trygg uppväxt för att i stället belöna dem som redan har allt. Tidöpolitiken håller just nu på att skapa ett nytt Fattigsverige. Det vägrar vi acceptera.

Socialdemokraternas samtliga fem sidoförbund kräver att dessa fattiglagar stoppas. Det sociala skyddsnätet måste lagas så att Sverige återigen blir ett land där alla kan känna framtidstro.

Sedan Tidöregeringen tog makten har Sverige blivit ett ännu mer ojämlikt land. Genomsnittssiffrorna döljer sanningen om hur de ekonomiska klyftorna fördjupats. De som redan lever ett särskilt gott och bekvämt liv har kunnat glädja sig åt sänkt skatt – till och med en extra sänkning, för dem som tjänar över 63 000 kronor i månaden.

Notan för de rikas fest betalas av de 730 000 svenskar som lever i social och materiell fattigdom. Socialförsäkringsminister Anna Tenje säger att ”Fattigdom är en subjektiv bedömning”, men det är otvetydigt så att ojämlikheten rusar i Sverige och att allt fler kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Hur skulle Tenje själv bedöma de barnfamiljer som hamnat efter med hyran och hotas av vräkning? De är fler än någonsin. Eller som inte har råd att servera en näringsrik middag till sin familj eller hämta ut sin receptbelagda medicin?

Frivilligorganisationerna berättar om ett kraftigt ökat tryck. Fler köar för matkassar eller skänkta matvaror. Vad är det, om inte ett kvitto på vilket stenhårt klassamhälle Sverige har blivit? Det borde vara politikens uppgift att lösa, men för Tidöregeringen är det inte ens ett problem. Den politik de skapat är ett slags bonusprogram där brist på pengar är en naturlig följd av att ”sakna incitament”.

Istället för att försämra tillvaron för landets fattigaste människor, borde Tidöregeringen ägna sin tid åt att bedriva en politik som på riktigt skapar jobb, såsom utbyggd vuxenutbildning, bostadsbyggande och satsningar på fler vägar in i arbete.

Vi är många som inte står ut med den här cyniska politiken som driver fler ner i fattigdom, trots att Sverige är ett rikt land och har alla möjligheter att göra vårt land ännu rikare. Inte göra fler människor fattigare. Vi kräver:

• Ett höjt försörjningsstöd.
• Nej till bidragstak.
• Att försämringarna i a-kassan rullas tillbaka.
• Att högkostnadsskyddet för medicin återställs.
• Att ett förbud mot att vräka barnfamiljer införs.
• Nej till förslaget om kvalificering till välfärden.

Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Annika Strandhäll, förbundsordförande S-Kvinnor

Lotta Wiechel, förbundssekreterare SSU

Elfva Barrio, förbundsordförande S-studenter

Diana Ghafour, förbundsordförande HBTQ+Socialdemokrater

Inlägget Vi vägrar acceptera ett nytt Fattigsverige dök först upp på Dagens Arena.

Blockaden av Gaza handlar om att kraftigt begränsa införsel av mat och mediciner. Jag undrar vilka vapen som människorna i Gaza kan tillverka av bröstmjölksersättning?. Det skriver Mikael Mery Karlsson i en slutreplik till Kristofer Åberg, Socialdemokratiska Israelvänner. 

Kristofer Åberg från Socialdemokratiska Israelvänner kritiserar båtkonvojerna till Gaza för att de vill bryta Israels blockad. Blockaden handlar om att Israel sedan 2007 kontrollerar och kraftigt begränsar allt som kommer in och ut ur Gaza. Israels regering erkände redan 2012 att de beräknat det exakta antalet kalorier och livsavgörande matleveranser som släpps in till Gaza utifrån vad som är ett absolut minimum för att människor skulle överleva från dag till dag.

De senaste tre åren har Israel i långa perioder upprätthållit en total blockad där endast några få procent av den mat som behövts tillåtits passerat Israels militärposteringar vid gränsen till Gaza. Förra året riskerade hundratals spädbarn i Gaza att dö på grund av att Israel hindrar bröstmjölksersättning från att komma in i Gaza. Trots detta hävdar Åberg att blockaden handlar om att stoppa vapenleveranser. Jag undrar vilka vapen som människorna i Gaza kan tillverka av bröstmjölksersättning?

Åberg hävdar att det är ”riktigt bisarrt” att påstå att hjälparbetare med palestinska rötter skulle kunna avrättas av Israel. Men redan 2010 dödade Israel tio hjälparbetare som seglade för att bryta blockaden. Enligt Human Right Watch har minst 593 biståndsarbetare dödats av Israel de senaste tre åren.

I samma veva hävdar Åberg att Israels nyligen införda lag om dödsstraff handlar om att bekämpa terrorism. Men lagen gäller selektivt – israeliska bosättare som regelbundet utför terrordåd på Västbanken omfattas inte. Amnesty international har konstaterat att lagen förstärker det apartheidsystem Israel redan upprätthåller. Det är minst sagt anmärkningsvärt att en företrädare för en socialdemokratisk förening ursäktar apartheidlagstiftning.

Två veckor innan Åbergs replik konstaterade socialdemokraten och före detta utrikesministern Margot Wallström att Israel begår ett folkmord i Gaza. Men socialdemokraten Åberg förmår i sitt inlägg inte ens att yppa ordet folkmord, eller ens det minsta tillstymmelse av kritik mot Israel.

När båtkonvojerna på 2010-talet seglade för att bryta blockaden av Gaza fanns bland deltagarna ombord representanter från SSU, Socialdemokrater för tro och solidaritet och S-studenter. Men nu när blockaden av Gaza har utvecklats till ett fullskaligt folkmord väljer en representant för en socialdemokratisk förening att förkasta båtkonvojer till Gaza som ”polariserande” samtidigt som han avvisar kritik mot blockaden som ”desinformation”.

Som väljare förväntar jag mig ett svar från Socialdemokraternas nuvarande partiledning om de håller med Socialdemokratiska Israelvänner. Vad är Socialdemokraternas linje kring det pågående folkmordet och försöken att bryta blockaden av Gaza?

Mikael Mery Karlsson, postdoktor och sedan 2010 aktiv i båtkonvojer för att bryta blockaden av Gaza

Inlägget Slutreplik: Israel ska inte få begå folkmord dök först upp på Dagens Arena.

Riksdagsvalet framställs ofta som demokratins höjdpunkt. Men när klimatkrisen accelererar och utsläppen knappt påverkas av politiska maktskiften, väcks frågan om röstsedeln verkligen är vårt mest effektiva verktyg. Den verkliga förändringskraften finns någon annanstans – närmare medborgarna själva, skriver Pontus Bergendahl från Återställ Våtmarker.

 Om man studerar svenska utsläpp av växthusgaser från 1990 till 2024 så är det mycket svårt att gissa när olika partier styrt. Utsläppen har minskat med ungefär en procent per år oavsett regering – en takt som är förödande långsam. Samtidigt undanhålls stora utsläppsposter i statistiken som konsumtionsbaserade utsläpp, utrikesflyg, biogena utsläpp och försvarsindustrin. Både rödgröna och högerkonservativa regeringar har dessutom kritiserats lika hårt av Klimatpolitiska rådet.

WWF och klimatforskaren Kevin Anderson uppskattade 2022 att svenska utsläpp måste minska 21 % varje år för att vi ska nå målen i det globalt bindande Parisavtalet. Idag vet vi att 1,5-gradersmålet är utom räckhåll. Anderson bedömer nu att vi med 95 % sannolikhet istället når 3–4 graders uppvärmning. En katastrof för mänskligheten som får digerdöden och andra världskriget att blekna i jämförelse.

Om man vill påverka Sveriges utsläpp av växthusgaser så är röstsedeln ett synnerligen uselt verktyg. En skifte av regering har aldrig givit mer än en osynlig krusning i grafen. Samtidigt ökar vilseledningar och rena lögner i politiken och värst är det i klimatpolitiken. Forskare avfärdas, politiker och media politiserar vetenskapliga fakta. Politik blir i media en fråga om känslor och tyckande istället för sakpolitik. Detta sammantaget avspeglar sig nu i svenskarnas förtroende. Trots att 86 % vill ha en kraftfullare klimatpolitik så rasar förtroendet för politikernas klimatpolitik och att vi kan nå våra klimatmål.

Vi står därmed inför både en klimatkollaps och ett demokratiskt haveri. Lösningen kräver mer demokrati, inte mindre. Större medborgarinflytande, med det goda samtalet som grund, i livsavgörande frågor. Medborgarråd, där slumpmässigt utvalda medborgare ges mandat att diskutera och fatta beslut utifrån kunskap, erbjuder en sådan möjlighet.

I Återställ Våtmarker har vi från början haft medborgarråd med mandat som vår vision. Dock är vägen dit lång och inget parti i riksdagen driver aktivt frågan. Därför har vi beslutat att ta ett första steg för att fördjupa demokratin. Idag, med 22 kampanjkontor över hela Sverige, pågår en Olydig Folkomröstning runt en av de mest infekterade klimatfrågorna i Sverige – torvbrytningen.

Torvbrytning släpper ut mer växthusgaser än hela inrikesflyget. Torv är en onödig produkt på en konstruerad marknad. Att förbjuda torvbrytning är det enklaste, billigaste och snabbaste sättet att få ner utsläpp av växthusgaser i Sverige, vilket flera konsumenter också har börjat inse. Sveaskog kommer inte köpa ett gram torv under 2026 till sina skogsplantor. Samma trend ser vi nu i livsmedelsproduktionen och hos trädgårdsföreningarna.

Trots detta är regeringen passiv. Samtidigt som bevarandet av våtmarker lyfts till ett prioriterat klimatmål tillåts multinationella bolag gräva upp våra torvmossar. Folkomröstningen är ett sätt att visa att förändring inte måste vänta på politiska beslut. Medborgare kan själva agera.

Situationen är nu så allvarlig – både klimatmässigt och demokratiskt – att det inte räcker att rösta vart fjärde år. Vi måste engagera oss och gå till handling. Så vill du göra något konkret för demokratin och klimatet idag, rösta i Olydig folkomröstning. Vill du sen lägga en symbolisk röst i september så gör det. Men rösta först i årets viktigaste val. En konkret, direkt demokratisk handling för vår överlevnad.

Pontus Bergendahl, talesperson Återställ Våtmarker

Inlägget Är riksdagsvalet en överskattad symbolhändelse? dök först upp på Dagens Arena.