Nya turer kring tvångsutvisning av afghaner från Sverige
Finland. President Sauli Niinistös hälsning till utlandsfinländarna den 6 december 2016.
Finland, 99, i mitt hjärta
Skriftlig fråga 2016/17:437 Det svensk-afghanska återtagandeavtalet
Finland. ”Målet med kampanjen är att minska på antalet ogrundade asylansökningar, inte antalet asylansökande överlag.”
Nu är hon annorstädes
Nu är det för sent att stiga tidigt opp
Rätt beslut av Migrationsverket gällande familjen Ahmadi
Finland. Finsk polis utför tvångsutvisningar av irakier som fått avslag på sina asylansökningar.
Finland. Samarbetet med tredjeländer är en viktig del av Finlands arbete för att hantera invandringen.
Finland. Statsministern den 16 mars 2016: ”Vi håller hjärtat varmt men huvudet kallt. Vi hjälper dem som flyr krig men inser realistiskt att här också finns sådana som inte kommer att beviljas asyl och folk som inte har rent mjöl i påsen.”
Finland. ”Överenskommelsen med Afghanistan ingicks i oktober. Återsändandet har redan påbörjats.”
Finland. Högsta förvaltningsdomstolen: ”Intern flykt till södra Irak möjlig.”
Om Migrationsverket hade följt lagen så hade familjen Ahmadi med flera inte utvisats
En migga: ”Snacka om att röra till det och skapa otydlighet.”
Finland. 26 procent positiva, 50 procent negativa asylbeslut 1.1 – 27.11 2016.
Vad Bildt förstår, men många andra missat.
På Facebook ser jag en uppsjö av upprörda inlägg från människor som tycker att Carl Bildt borde göra något för demonstranterna i Libyen. Ingen kan säga exakt vad han ska göra men något. Det mest konkreta som har dykt upp är att EU/USA eller någon borde införa ett flygfrizon över Libyen och på så sätt stoppa flygangreppen på demonstranterna.
Jag försöker, mellan blöjbyten och barnskrik, att ta mig igenom Hooman Majds ”The Ayatollah’s Democracy” som handlar demonstrationerna i Iran 2009. I boken för han fram tesen att omvärlden gjorde den gröna rörelsen en enorm björntjänst när den gick ifrån att vilja passivt stötta och bevittna demontrationerna till att själva försöka engagera sig i den gröna rörelsen. Jag lyfte fram en liknande kritik redan 2009.
I Newsweek finns en intervju med Wael Ghonim ”google chefen” som fått cred för att ha varit den som initierade och startade upproret i Egypten. I intervjun berättar han att han i ett tidigt skede blev kontaktad av en amerikansk NGO som erbjöd honom ekonomiskt stöd – hans svar var ett kort ”f*ck you”.
Det finns gott om andra exempel på hur demokratirörelser som gjort skillnad på marken i mellanöstern svarat precis på samma sätt som Wael Ghonim.
Anledningen till detta är historia. Det stora område som kallas mellanöstern är till stora delar post-koloniala stater som aggressivt utnyttjat nationalismen för att försvara och legitimera sin makt. Nationalismen är en pestsmitta som håller hela mellanöstern i ett järngrepp. Det är inte heller någon slump att varje försök till uppror slåss ner med argumentetn att demonstranterna är köpta av utomstående och att oppoisitionen är ”utländska makters” lakejer, osv.
Jag har de senaste åren lyft fram att omvärldens utgångspunkt vid revolter i mellanöstern ska i första hand vara ”do no harm”. Varje ord och uttalanden som utfärdas från officiellt håll måste vägas på en guldvåg enligt principen gör ingen skada.
För helt allvarigt, det finns inga som helst vinster eller skillnader på marken i Libyen om Carl Bildt eller Fredrik Reinfeldt går ut och tar demonstranternas sida. Inget kommer att bli bättre och det kommer inte heller att få Qaddafi att hålla tillbaka. Däremot finns det uppenbara risker. Det blir lättare för Qaddafi att spela på nationalistiska känslor och ”bevisa” att demonstranterna är köpta av utländska makter som inte vill något annat än att återkolonialisera landet.
Jag har all respekt för att det finns en hel del populister där ute som vill ha sina 5 minuter i rampljuset men ibland är det guld att tiga.
P.s med detta vill jag inte säga att man inte bör fördömma våldet och övergreppen. Det har också Bildt gjort. Det är dock något helt annat än att lägga sig i landets styre.
Frusna relationer…
På annat håll kan man notera att regimen är på väg att nästan bryta de diplomatiska relationerna med Storbritannien. Droppen som fick bägaren att rinna över var att Storbritanniens ambassadör i Iran Simon Gass också utsetts till NATOs högsta civila representant i Afghanistan. Iranska myndigheter har klargjort att Simon Gass inte är välkommen tillbaka till Iran.
Regimen hävdar också att Simon Gass varit allt för aggressiv i sin inställning mot det iranska folket när han kritiserat regimen. Till det lades de vanliga anklagelserna om att den brittiske ambassadören i själva verket är en spion osv.
På fredag händer det…
Stämningen är uppskruvad just nu. Främst är det hos de konservativa och Ahmadinejad anhängarna där stämningen är som hätskt. Igår deklarerade ett 50-tal konservativa parlamentsledamöter att det var dags att helt enkelt avrätta trion Karroubi, Khatami och Mousavi. Idag var Ahmadinejad ute och dömde ut demonstranternas möjligheter att uppnå något och hotade med ställa uppviglarna inför rätta.
Samtidigt vägrade Mousavi och Karroubi att ge sig. Båda fortsätter att mana på och hylla de regim kritiska demonstranterna.
Samtidigt ställde Ahmadinejad vänliga krafter till ett stort spektakel när en dödsoffren från måndagens demonstration begravdes. Enligt regimen mördades konststudenten av terrorister tillhörande Folkets Mujaheddin i samband med demonstrationerna. Regimen hävdar att han i själva verket tillhörde Bassij-milisen och därmed stödde Khamenei och Ahmadinejad.
Men de flesta oberoende rapporter mot regimens version. Studenten i fråga, Sane Zahleh, ska ha skjutits ihjäl av civilklädda säkerhetspoliser. En annan student Mohammed Mokhtari sköts också till döds i måndags, även om regimen hävdade att även han sköts ihjäl av Folkets Mujaheddin och demonstranterna så fick han ingen större uppmärksamhet.
Medan Bassijs snabbt martyrförklarade Sane Zahleh och anordnade en ”värdig” begravning för honom. Anledningen till att Sane Zahleh fick en sådan uppmärksamhet medan den yngre Mohammed Mokhtari inte fick någon större uppmärksamhet kan bero på att Sane verkligen var medlem i Bassijs.
Men det behöver faktiskt inte betyda särskilt mycket. Bassijs medlemmar får en hel del förmåner inte bara ekonomiska utan har t.ex lättare att komma in på universitet osv. Så bland de 1 miljon medlemmar som Bassijs uppges ha finns många som gått med av helt anda orsaker än ideologiska.
I samband med begravningen så flaggade regimen för att den kommer att hålla massiva demonstrationer efter fredagsbönen nu på fredag. Man kan utgå ifrån att folksamlingen kommer att bli stor. Det kommer att bli en intressant fredagsbön.
The revolution Grinch…
Okej, gång på gång känner jag mig som den elake grinchen på den här bloggen. Allt som oftast handlar det om att jag inte sveps med i alla förhoppningar som finns hos många och främst iranier utomlands.
De senaste veckorna jag följt b.la. Ardalan Shekrabis väldigt passionerade Fackebook uppdateringar. Samtidigt läser jag kvällstidningarna, DN och SVD som skriver förhoppningsfullt om att det som hände i Egypten och Tunisien kan också hända i Iran för att oppositionen har sökt demonstrationstillstånd.
Den 14/2 2011 det är dagen då det kommer att ske. Miljoner människor att samlas på gatorna, demonstrera, dö, slåss ner men till slut resa sig och besegra diktaturen. Bara de får ett demonstrationstillstånd. Nu fick de inte ens det.
Men vi vet alla innerst inne att inget kommer att hända. Iran är inte Egypten eller Tunisien. Man slåss inte mot en regim som är står och faller med en eller två personer i toppen. Det finns inte heller en militär som kommer att ställa upp på folketssida när det krisar. Det finns däremot ett gäng Bassijs och Revolutionsgardister som är djuptideologiska och som gärna knäcker ett ben eller två för att stoppa ”israeliterna”.
