You are here

Ola Nordebo (Västerbottenskurirens ledarskribent)

Subscribe to Ola Nordebo (Västerbottenskurirens ledarskribent) feed
politisk chefredaktör VK
Updated: 6 days 12 hours ago

Umeå universitet har folkbildningens pionjärer i Västerbotten att tacka för mycket

Fri, 11/15/2019 - 06:59

Man röt i ena örat ett nästan auktoritärt ”skärp till er nu, sluta flumma runt, ta ert jävla ansvar”. Och viskade i det andra ett förföriskt ”låt oss förändra världen och göra den vacker, demokratisk, äventyrlig och underbar, med vetenskap, konst, musik, teater, litteratur och politisk aktivitet”.

Folkrörelsernas kultur- och bildningsarbete har alltid slitits mellan skötsamheten och upproret. Mellan förmaningen och leken. Mellan disciplinen och frigörelsen. Mellan det nyktra ansvarstagandet och den livsbejakande olydigheten.

Ändå i en flämtande, aldrig helt slocknad dröm om att de där ytterligheterna ska gå att förena. Inom människan och mellan människor.

Skulle jag, mot alla instinkter, svära en politisk trohetsed någon gång, skulle det vara till just den, kanske fåfänga, dröm som födde studiecirkeln, boklådan, amatörteatern, musikgruppen, källarlokalens kemiexperiment och alla udda föreningar där människor samlades för att lära sig nytt, lära känna varandra och lära känna sig själva.

Små, lokala gnistor som tände en ordnad eld av nya perspektiv, nya insikter, nya färdigheter och nya anspråk på makt, delaktighet och rättigheter. Aldrig helt ofarlig. Men inte en eld som brände ner rubb och stubb. Tändstickor i handen och eldsläckaren bakom ryggen, för säkerhets skull, den svenska medelvägen.

Kunskapens, medbestämmandets och frihetens rus, inom frikyrkorna även andlighetens odling, var målet. Som alternativ, i supbältet, till alkoholens falska och passiviserande smärtmedel.

Folkbildningen var stora nypor moralism, stora nypor rättighetskamp och stora nypor praktiskt, pragmatiskt nyttotänk. Folkbildningen skulle inte bevara samhället och rådande förhållanden, utan utveckla och förändra dem. Men till en högre nivå av framsteg, kvalitet och civilisation. Inte störta något i kaos och destruktivitet.

De mångas gemensamma insatser, här och nu, på plats och utan ego. Och de enskildas, inre, kanske hemliga, personliga drömmar om uppbrott och eget skapande, som senare skulle bli betydande författar- och konstnärskap.

Folkbildningen visste nog inte själv vad den egentligen ville allra helst, och det var dess räddning. Den fick spreta tillräckligt och tillräckligt länge, för att inte gå att likrikta och instrumentalisera till ett etablissemangets lydiga redskap. Det kom, kan man hävda, först senare, när staten och det offentliga kopplade närgånget grepp, och bidragsadministrationen blev ett styrmedel.

Det som är viktigt att komma ihåg, när man tittar tillbaka på folkbildningens pionjärer, och vill förstå de sista entusiaster som nu slåss för dess överlevnad på 2000-talet, är att de slets och slits mellan dessa olika drivkrafter.

”Den ensamma stugan har växt till by/ Och vildmark bär gyllene skördar” som min farfarsfar, frikyrkopredikant i Vitvattnet, Norrbotten, diktade på sin ålders höst, vid mitten av 1900-talet.

Mellan kärleken till det demokratiskt vildvuxna och värdesättandet av det som gick att skörda under ordnade former, rörde sig folkrörelsernas odlare.

***

Man kan göra ett nedslag nästan var som helst i Västerbotten, men varför inte utgå från arbetarrörelsen i Hörnefors. Där har det funnits många folkbildningskämpar genom åren, som inte låtit sig nedslås av motgångar, men som också brottats med frågan om vad grunduppdraget egentligen är.

ABF i Hörnefors blev en av otaliga lokala miljöer som gjorde Västerbotten till ett utpräglat folkbildningslän med ”unik omfattning”, för att citera Rolf Granstrand i tidskriften Västerbottens temanummer från 2005. Enkelt var det aldrig. ABF Hörnefors drog igång vid mitten av 1920-talet. Mötesordningen var lika oklanderlig som kampviljan stor.

29 mars 1925 valdes Carl Holmström till ordförande, Betty Backlund till kassör och Amanda Johansson till sekreterare. Det första mötet, läser jag i boken ”Folkrörelser och folkliv i Hörnefors” (1984), handlade om ”administrativa spörsmål och stadgar”. För, som bokens författare konstaterar: ”Ordning och reda är en stabil grund att arbeta utifrån också för en bildningsrörelse”.

Den inledande, lokala cirkeln handlade om ”kommunalkunskap” – en praktisk, politisk dimension var alltid viktig – och sedan gick man in på ”möteskultur”. I en annan tidig cirkel övade deltagarna sig på ”engelska språket”. Några år senare pågick studieverksamheter kring så olika saker som ”musik, matematik, esperanto, teater och därtill ett antal läs- och handarbetscirklar”.

Under 1940-talet hade ABF i Hörnefors studiecirklar om bland annat svensk socialpolitik, fackliga frågor, ekonomi, industriell demokrati, körsång, sångteori, och husmodersgymnastik. På 1950-talet tillkom ämnen som sexualkunskap, socialism, företagsekonomi, gitarrspelning, litteratur, navigation och schack.

Så där såg det ut, när det svenska samhället steg för steg demokratiserades och frigjordes i praktiken på 1900-talet, underifrån och från periferin in mot maktens centrum. Rösträttsreformerna var bara första steget på en lång väg, som folkbildningen först förberedde och sedan fortsatte. Den handlade aldrig enbart om politik, och den var aldrig helt opolitisk.

Det är ingen slump att exempelvis en liberal som Anna Grönfeldt (1879-1973), Umeå, som spelade en så viktig roll i länets rösträttsrörelse, också var ledande i Västerbottens folkbildningsarbete. Kring det berättade ekonomhistorikern Kerstin Norlander intressant tidigare i höst vid ett arrangemang på Folkets hus i Umeå, om rösträtten och Grönfeldt med anledning av den svenska demokratins hundraårsjubileum. Återblickarna avslöjar mycket.

***

Ellen Key (1849-1926) skrev vid början av förra seklet att folkbildningsarbete för att bli framgångsrikt och skapa förändring måste ske ”genom folket”, inte ”för folket”. Det fick inte användas som ett pekfinger eller en välvilja uppifrån, för att bevara gamla maktförhållanden. Eller, med hennes egna ord, ”bli ett stöd för gubbväldet” i stället för ”ett maktmedel för ungdomen.” Genom folket, inte för folket – det var avgörande.

Annars, varnade Ellen Key för över hundra år sedan – i ett Sverige som ännu inte var demokratiskt – ”kommer denna rörelse att bli ett nytt uttryck av den samhällshedrade jämnskalligheten, den samhällsbevarande försiktigheten och den samhällsräddande formalismen, som i överklassen numera göra sig breda på bekostnad av storsyn, vågsamhet och frisinne.”

Man kan ana en rottråd till Bengt Göranssons förmaningar i vår tid, om kulturpolitiken som ett slags motsägelsefull, organiserad anarkism.

Den balansgången har alltid ställt till svårigheter, viljan att upprätthålla både bredd och närvaro. Oscar Olsson (1877-1950), ”med skägget”, skrev i en av sina böcker, till försvar för arbetarrörelsens bildningsarbete, att folkbildningen självklart måste ”gå dit människorna samlas, till deras faktiska grupperingar efter intresse och samhörighet.”

Därför kan den inte vara strikt neutral eller stå över alla politiska läger. Folkbildningen måste, som han skrev, ingå i ”livets vatten”, inte bli en ”livstorkans förhärjande ökensand.”

Samla till gemenskap över gränser, ja. Men inte till den grad att all ställningstagande kraft går förlorad i samtidens ”politiska och sociala stridsbuller”.

***

Folkbildningens pionjärer går inte att tänka bort från 1900-talets gradvisa samhällsomvandling. De går inte heller att tänka bort från det moderna Umeå, med universitetet som hjärta i utveckling och tillväxt. Umeå universitet, liksom det lokala kulturlivet, har folkbildningstraditionen att tacka för mycket.

De politiska ledare som genom sina positioner nationellt arbetade hårt för att det nya universitet skulle hamna här, och de kommunala företrädare som, ofta under arga protester, kämpade för etablerandet av lokala kulturinstitutioner och konstinslag som i dag känns omistliga: Alla var de barn av folkrörelsernas tidiga bildningsarbete. Formade av det, av alla dess skiftande drivkrafter.

Längtan till uppbrottet. Känslan för ordning. Drömmen, alltid, om ett lite friare, rättvisare, kunnigare och vackrare samhälle.

 

********

Det här är andra delen i en krönikeserie under namnet ”Västerbottens minnen”. Första delen finns att läsa här:

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk, sommaren 1927

Låt misstroendeförklaringen falla – men lyssna på människors rop om hjälp

Thu, 11/14/2019 - 06:46

Misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson bör avvisas, men den verkliga samhällsskandalen är rånen, bomberna och skotten, och dess underliggande orsaker. Det finns alla skäl för regeringssamarbetets fyra partier att lyssna mycket noga till ropen på hjälp som kommer från många håll i samhället just nu. Satsningar som inleds på att bekämpa brottsligheten och förebygga dess sociala och ekonomiska orsaker, kommer sannolikt att behöva bäras av flera olika regeringar, i gemensam gottgörelse och gemensam uthållighet, skriver jag i den här krönikan.

***

Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson bör avvisas. Den är överilad, kontraproduktiv och slarvig. Dessutom utgör stödet från moderaterna och kristdemokraterna en stenbumling i ett inrikespolitiskt glashus där få undkommer ansvar för problem som växt fram under flera decennier och olika regeringar.

Att reducera den till en enskild ministers ställning är att banalisera krisen, ge den fel tidsperspektiv och väcka falska förhoppningar om snabba, grova lösningar som inte finns. Partier som kommer att söka mandat att styra landet under nästa mandatperiod, bör tänka på vilken nivå de håller även i opposition.

Men upprördheten i landet och debatten bör inte gälla en vanlig misstroendeförklaring som stöds av tre oppositionspartier, utan de svåra oroligheter som råder i delar av samhället, med bombdåd, rån, drogkrig och skjutningar. Söker ni en skandal, bör ni börja där. Låt inte spelet i riksdagen förskjuta fokus från huvudsak till bisak.

Morgan Johansson har inte varit bra som justitieminister. Hans insatser de senaste fem åren inbjuder inte till några lovord. Att han devalverat en viktig statsrådsroll genom för sitt ämbete ovärdigt uppträdande på Twitter, som visste han inte skillnaden mellan departementsarbete och buskpropaganda, gör också att det bär emot att försvara honom överhuvudtaget. En misstroendeförklaring på lösa grunder är i vissa avseenden att bemöta honom på hans egen nivå.

Med det sagt är det orimligt att utmåla Morgan Johansson, hans tid som justitieminister eller den nuvarande regeringens politik, som ensamt huvudproblem bakom den nya vågen av våld och gängkriminalitet.

***

Några ord ändå om misstroendeförklaringen: Att oppositionen i ett land använder olika metoder för att sätta press på en regeringen och påvisa missförhållanden är fullt legitimt. Skulle majoritetsläget vara omvänt i riksdagen skulle säkerligen också debatten vara spegelvänd, med misstroendeförklaringar och manifestationer åt motsatt håll.

Det hör helt enkelt till en oppositions grunduppgifter att söka ställa de styrande till ansvar. I så måtto finns inte mycket att säga om processen som tagit fart den här veckan.

En misstroendeförklaring kan läggas fram, och kan få önskad effekt, även när det står klart från början att den inte kommer att få stöd av en majoritet i riksdagen. Det finns också fler dimensioner i förfarandet än bara ett enskilt statsråds vara eller inte vara.

I det här fallet kan man ana åtminstone två andra taktiska syften – utöver att markera själva misstroendet – bakom försöket att fälla Morgan Johansson.

Förstår man inte dem, blir man en lekboll i händerna på högerns skickligare strateger.

(1). Genom att väcka en provokativ misstroendeförklaring kan Sd, med stöd av M och Kd, lura sina kritiker att ryggsmärgsreagera på ett ogenomtänkt, fisförnämt sätt. Locka dem i en enkel fälla.

För om upprördheten och indignationen från regeringen med stödpartier plötsligt enbart handlar om misstroendeförklaringen, inte dess bakgrund, kan etablissemangets företrädare snabbt framstå som mer bestörta över en omröstning än över brottslighet, otrygghet och djupa samhällsproblem i människors vardag. Mer illa berörda av anklagelser mot en inte särskilt lyckad justitieminister än av många oskyldiga brottsoffers svåra trauman, när det skjuts, barnrånas och bombas.

Sådant kan få makthavare och deras stödtrupper att framstå som rena teoretiker. Helt empatilösa och privilegierat verklighetsfrånvända. Mer intresserade av den fina fasaden än av drabbade människors vånda där bakom. Som om inget politiskt ansvar överhuvudtaget kan utkrävas ens på ett sådant centralt område som lag och ordning.

Det är en strategi som dessvärre delvis redan fungerat i det här fallet. En del liberala debattörer och vänsterdebattörer som kommenterat Sd:s utspel har gått i den gillrade fällan. Greppet om och initiativet i sakfrågan har de därmed släppt frivilligt. Det är som om de absolut ingenting har lärt av de senaste tio årens svenska samhällsdebatt och opinionsutveckling.

(2). Genom att tvinga centerpartiet och liberalerna att bekänna sig till det nuvarande regeringssamarbetet och avvisa misstroendeförklaringen, vill M och Kd sätta ytterligare opinionspress på sina tidigare allianskollegor. Göra dem medansvariga för varje dålig nyhet på brottsområdet framöver.

Det skulle också göra det långsiktigt svårare för C och L att fortsätta låtsas sväva i ett slags mellanting mellan oppositionsarbete och regeringssamarbete (vilket de i realiteten ägnar sig åt och borde bekänna sig till). Antingen tvingas C och L knyta upp sig till socialdemokraterna långsiktigt, och därmed lämna oppositionsfältet helt fritt för M, Kd och Sd. Eller så stressas de att vid kommande, liknande situationer börja distansera sig från regeringen och återknyta en del allianstrådar. I båda fallen skulle det gynna den nuvarande oppositionen inför nästa val.

Den strategin tror jag personligen inte kommer att fungera särskilt väl för M och Kd. Både liberalernas och centerpartiets ledningar har behållit kylan den senaste veckan, utan att överreagera eller förlora fokus.

Inget av de två partierna är intresserade av nyval eller nytt inrikespolitiska kaos, åtminstone inte för tillfället. Även statsministern har, tycker jag, lyckats undvika att reagera alltför arrogant på oppositionens initiativ.

Och eftersom det finns goda och starka skäl att avvisa misstroendeförklaringen som oberättigad och vilseledande, löper också moderaterna och kristdemokraterna risk att med sin misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd framstå som mer intresserade av politiskt spel än av att vilja lösa problem för vilka de själva också rimligen har ett medansvar.

***

Men en misstroendeförklaring är också en oppositions sätt att göra det övertydligt hur allvarliga vissa problem blivit. Markeringen blir viktigare än själva utfallet av omröstningen i riksdagen. Och det finns alla skäl för regeringssamarbetets fyra partier att lyssna mycket noga till ropen på hjälp som kommer från många håll i samhället just nu.

Det är rop på hjälp inte från extremister, haverister eller nättroll, utan från vanliga medborgare som fruktar för sin trygghet, upplever livskvalitet gå förlorad, ser sina barns rörelsefrihet inskränkas, känner obehag inför en förfärlig våldsutveckling och ser hur miljöer ockuperas av kriminalitet.

Jag är övertygad om att det nuvarande regeringssamarbetet står och faller med bland annat hur det uppfattas kunna bekämpa vågen av bombdåd, skjutningar och rån mot unga. Trots andra viktiga frågor, är det där statens handlingskraft och uthållighet prövas mest. Att återupprätta tryggheten på gatorna är i alla avseenden en rättvisefråga.

Därför ska socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna akta sig noga för att försöka utmåla oppositionens kritik som extrem, upprörande eller farlig. Som anhängare till uppgörelserna mellan S, Mp, C och L – inte bara för den här mandatperioden, utan också nästa – vill jag varna kraftigt för snorkiga näsor i vädret i brottsdebatten. Det är etablissemanget när det är som värst.

Det finns mycket få i Sverige som på det här området har någon moralisk rätt att kasta första stenen eller svära sig fria från ansvar. Men också mycket få som har några skäl att förfasas över andras rädsla i självgodhet. Nästan ingen i politiken eller i samhällsdebatten i stort, inte bland oss i medierna, inte i kulturlivet eller inom den högre utbildningen.

Här har ett helt samhälles styrande kretsar misslyckats, underskattat oroligheter, prioriterat bort rättsväsendet, trivialiserat brottslighetens råare och allt yngre uttryck, blundat för framväxande sociala orättvisor mellan olika miljöer i landet och i städer, varit tröga med att reagera på varningar.

Här måste ett brett, samlat politiskt etablissemang lära av misstagen, och ta nytt långsiktigt grepp om situationen, tillsammans och ödmjukt. Misslyckandet är ett faktum, på många gator och torg just nu.

En del saker är redan på gång i den andan, inom både brottsbekämpning och straff. Det betyder inte att det finns några mirakelvägar framåt. Redan flera av de åtgärderna, exempelvis ökad övervakning, har fått berättigad och hård kritik från både vänster och höger, för att vara mer symbolhandlingar än effektiva insatser. Annat, som verkar mer framkomligt, blockeras fortsatt på grund av motsättningar mellan partierna.

De resursfrågor som måste lösas – fler poliser, mer kapacitet genom hela rättskedjan och inom socialtjänsten, tydligare konsekvenser vid ungdomsbrottslighet, en ny strategi mot narkotikahandeln, kanske fler fängelser, ett återupprättat brottsofferperspektiv och många tidiga, förebyggande insatser inom kultur- , förenings- och fritidsverksamheter – alla de kommer att ta tid och kräva tålamod. Decennier av försummelser kräver decennier av hårt arbete.

***

Misstroendeförklaringen är en återvändsgränd och ett tidsslöseri. Justitieministern kan inte, trots fel, göras ensamt ansvarig för sociala och rättsliga missförhållanden som grott under lång tid och flera olika politiska ledningar. Men att oppositionen opponerar är ganska naturligt. Låt inte det förvrida sinnena.

Den verkliga samhällsskandalen är rånen, bomberna och skotten, och dess underliggande orsaker. Satsningar som inleds nu på att bekämpa brottsligheten och förebygga dess sociala och ekonomiska orsaker, kommer sannolikt att behöva bäras av flera olika regeringar, i gemensam gottgörelse och gemensam uthållighet.

Låt oss lära av tidigare misstag och rikta fokus på faktiska samhällsproblem i tid den här gången.

 

****************”

Några gamla krönikor på området:

Brottsligheten kan bli stor valfråga 2010

Synen på grov, organiserad brottslighet

Brott, straff, kriminalvård och människosyn

När Viola, 12 år, gick som getare i Tegelträsk sommaren 1927

Tue, 11/12/2019 - 12:00

Västerbottens minnen:

Hon och Nils Rinzen delade matsäck ibland den sommaren, och det smakade underbart med kokad ”cacao” långt ute i skogen. Ännu på sin ålderdom, 78 år gammal, över sex decennier senare, mindes Viola Norlin många detaljer från sina första månader hemifrån. Filasken hade de också med sig, berättade hon. Det betyder förmodligen att kärngrädde eller smör fanns i packningen.

Smakerna och upplevelserna levde i henne som förr, när hon tänkte tillbaka på sin barndom och månaderna i Tegelträsk 1927. Hennes berättelse finns återgiven på ett par sidor i ”Boken om Tegelträsk”, utgiven av Vuxenskolan och Evy Löfvenmark, 1993. Den vittnar om att det inte alltid var så lätt.

Viola, som kom från Åsele, var bara tolv det året, och skulle, hade det bestämts, gå ”getare” åt Jakob Löfvenmarks. Det minns vi knappt vad det är längre, att vara ”getare”.Men för Västerbottens äldsta generationer är det fortfarande ett levande begrepp. Många var det förr i tiden, åtminstone fram till andra världskriget, som i barndomen fick vara med om somrarna och gå getare.

Ni som delar vanan att snegla på dödsrunorna i vår tidning har säkert noterat hur påfallande ofta den erfarenheten finns med i gamla västerbottningars liv. Att få ta hand om en gårds djur – kor, får, getter eller hästar – under sommarbetet, vakta dem, skydda dem från rovdjur och se till att de inte förvillade sig. Ofta använde man barn till uppgiften.

Viola Norlin, då Norrman i efternamn, rodde i sällskap med sin bror från Åsele till Kvällträsk, och fortsatte sedan med cykel till Tegelträsk.

Det första de fick att äta när de kom fram var kokad ”blodpalt med fårfeta i”, som Tant Maria ordnat för dem. Tyvärr var just kokad blodpalt ”det värsta jag visste”, berättade Viola, ”men det var till att hålla god min”.

Hon skulle följa korna till skogen. Det började varje dag efter mjölkningen vid 7-8-tiden på morgonen, och inte sällan fick hon gå helt ensam. Jag tyckte, mindes hon, ”att det var så hemskt, för jag var så rädd.” Ibland tappade hon korna, och andra fick hämta hem dem, vilket alltid var en getares misslyckande. De dagar hon fick stanna kvar på gården istället, blev uppgiften att plocka ”sten, rönnlöv och rönnbär”.

Men när hon fick sällskap av Nils, som gick getare åt Nordlinders, var det trevligare och tryggare. Ett dramatiskt tillfälle var när de drabbades av ett väldigt åskväder, med flera blixtnedslag i närheten. Rädda och blöta började de först gå hem, men sedan vände de tillbaka till skogen igen för att inte komma hem ”tidigare än vanligt”.

När hon fick gå ensam längtade Viola hem, och hoppades att hösten skulle komma, då skolan började igen. ”Jag kommer ihåg en gång, ” återgav hon, ”när jag stod på kärrvägen till Åsele och sjöng ”Hälsa dem därhemma, hälsa Far och Mor…” och till sist gick det inte att sjunga mer, ty det var något i bröstet som gjorde väldigt ont”.

Men Tegelträsk, människorna och naturen, hade satt andra spår också. Hon skulle komma åter flera somrar dit. ”Och till slut,”, konstaterade hon, ”stannade jag för gott där.”

Än i dag lever getarminnen kvar i Västerbotten.

Berlinmuren föll, friheten segrade och historien fortsatte

Sat, 11/09/2019 - 12:00

Att situationen i dag är långt bättre, demokratiskt, socialt och ekonomiskt, än på 1980-talet, behöver inte stå i motsättning till en besvikelse över missförhållanden som finns kvar eller är nya. Segrarna skriver historien heter det, korrekt. Men segrarna i det här fallet, var ju människorna i Östtyskland. Det var de som muren skulle fängsla, och det var de som till slut lyckades riva den. Lördagskrönika om Berlinmurens fall och erfarenheterna därefter.

***

”Ett par klädda i jeansjackor hejdar mig för att med andan i halsen fråga: ”Är detta vägen ut?” De har kommit från Leipzig i flygande fläng. ”Våra hjärtan bankar för fullt”, säger de på bred sachisk dialekt. Alla är sig lika när de beger sig hemåt – utom vad gäller de avslöjande västerländska bärkassarna. Men alla är förändrade i sitt inre, i grund förändrade. ”Nu håller de huvudet högt”, säger en portier, ”de säger vad de tycker. Även jobbet är roligare, jag tror att de sjuka kommer att resa sig från sina sjukhussängar.” Det var i Östberlin snarare än i Västberlin som detta veckoslut hade det drag av magi och hänryckning som jag senast upplevt i Polen, hösten 1980. Vanliga kvinnor och män återfinner sin röst och sitt mod.”

(Ur historikern Timothy Garton Ashs skildring av Berlinmurens fall 1989, i ”Folket, det är vi”.)

För trettio år sedan tog det kalla kriget slut, när Berlinmuren äntligen föll och DDR befriades inifrån. Men man kan med fog säga att ideologiskt avgjordes det redan i augusti 1961. Med betong, taggtråd och skarpa vapen riktade mot de egna medborgarna sökte den moraliskt ruttna kommunistregimen hindra människor i östberlin att fly från en planekonomisk polisstat till ett demokratiskt väst. Det avslöjade obarmhärtigt skillnaden mellan de två samhällssystemen.

Och trots att varningstecknen funnits där under sommaren det året, att DDR:s ledare planerade dramatiska åtgärder för att stänga in sina invånare, kom den fysiska muren ändå som en chock för världen.

13 augusti 1961 blev därför, som Västberlins dåvarande borgmästare, socialdemokraten Willy Brandt skrev i sina memoarer, ”en dag av fasa, fruktan och förvirring.”

Trots massiva försök sedan dess, även i Sverige, att ursäkta, relativisera eller tänka bort Berlinmuren som ett uttryck för östkommunismens väsen, kommer den alltid att symbolisera ett av seklets omänskliga styren.

Nu sägs det på många håll, att alla drömmar om framsteg och frihet som fyllde östeuropa hösten 1989 gått förlorade. Att ingenting av det man hoppades på blev verklighet, att allt var förgäves, att läget i dag rentav är värre än den var strax före murens fall.

Det är förstås ren och ansvarslös historieförfalskning från deras sida som av olika skäl aldrig velat acceptera den liberala demokratin som samhällsmodell.

Men det hindrar inte att östra Europa har stora problem än i dag. Flera av länderna som blev fria genom revolutionerna 1989, präglas nu av nyauktoritära, uttalat antiliberala tendenser och styren. Minoriteter utses till syndabockar och trakasseras. Statsapparater tar kontrollen över viktiga institutioner. Civilsamhällen inskränks.

Det är en oroväckande utveckling som inte ska underskattas och kräver att inte minst EU principfast värnar de grundläggande regler som måste gälla för alla unionens medlemsländer om demokrati, medborgerliga rättigheter, fria medier, civilsamhällen och rättssäkra system.

I Tyskland är det i de östra delstaterna som det aggressivt främlingsfientliga partiet AFD har sina största framgångar. Med starkt stöd även hos de unga väljargrupper som inte ens var födda 1989, men ibland utmålar sig som efterföljare till det sena 1980-talets demonstranter mot DDR-förtrycket. Håller nationalister och rasister på att ”kapa den fredliga revolutionen” i östra Tyskland, som en del menar, frågar sig Christoph Dieckmann i veckans Die Zeit.

30-årsfirandet har utlöst en ny diskussion i Tyskland – en av många sedan 1990 – om de senaste decenniernas försök att sammanföra öst och väst, utjämna klyftor och överbrygga motsättningar. Var återföreningen i själva verket ett övertagande från västs sida, utan hänsyn till ekonomiska och sociala realiteter i öst? Hur mycket av den gamla uppdelningen finns kvar, som ett slags osynlig, rentav diskriminerande gräns? Vad blev det av de ”blommande landskap” i öst som Helmut Kohl talade om 1990?

Det vore fel att påstå att ingenting hänt eller att inga investeringar gjort nytta. Utan hjälp och stöd från väst skulle östra Tyskland ha haft en bestående djup kris. Men det är också fel att hävda att återföreningen varit utan slitningar, orättvisor och svårigheter för de östra delstaterna.

Sociala problem, utanförskap och en deprimerande arbetsmarknad har varit vardag även de senaste decennierna. De industrier och näringar som försvann när östkommunismen kollapsade har på många håll aldrig ersatts. Sånt sätter spår. Samtidigt tas många konstruktiva motinitiativ, av medborgare, politiker och företag, för att vända utvecklingen och visa på ett öppet, välkomnande, demokratiskt sinnat öst.

Östra Tyskland led ju från tidigt 1930-tal och fram till 1945 under nazistiskt förtryck och efter det fram till 1989 under kommunismen. De demokratiska erfarenheterna är unga, men kanske just därför också stolta.

Och även i DDR fanns ett självständigt kulturliv, ett civilsamhälle, forskning och insatser, som inte fått fullt erkännande, utan lätt begravs under beskrivningar av det politiska förtrycket. Risken finns kvar för den kontraproduktiva stigmatisering av väljare i öst som Marion Gräfin Dönhoff varnade för i mitten av 90-talet.

Att situationen nu är långt bättre, demokratiskt, socialt och ekonomiskt, än på 1980-talet – vilket en stor majoritet av befolkningen också anger i olika opinionsundersökningar – behöver inte stå i motsättning till en legitim besvikelse över missförhållanden som finns kvar eller är nya.

Segrarna skriver historien heter det, korrekt. Men segrarna i det här fallet, var ju människorna i Östtyskland. Det var de som muren skulle fängsla, och det var de som till slut lyckades riva den.

Redan i början av 1990 rådde en oro över vad Berlinmurens fall skulle föra med sig. Just därför, skrev Garton Ash samma år:

”…tycks det så mycket viktigare att påminna om den första tiden av hopp och glädje. Tiden när människor som i åratal hade tystats äntligen kunde säga sin mening. När människor som i åratal hade varit inspärrade äntligen var fria att resa. Det var en tid av frigörelse och befrielse, skapad av människorna i Östtyskland för människorna i Östtyskland.”

Demokratin börjar inifrån.