You are here

Ola Nordebo (Västerbottenskurirens ledarskribent)

Subscribe to Ola Nordebo (Västerbottenskurirens ledarskribent) feed
politisk chefredaktör VK
Updated: 4 days 20 hours ago

Svår balansgång – men Stefan Löfven bestod provet

Mon, 03/23/2020 - 11:58

Stefan Löfven bestod provet som statsminister i sitt tal till nationen på söndagskvällen. Det var ett övertygande, allvarligt framträdande. I en form som är, och förhoppningsvis förblir, mycket ovanlig i svensk politik.

Tal till nationen under pågående kris kan lätt missbrukas för egna syften av ledare som saknar självdisciplin, och som passar på att tjuvkoppla den politiska processen när kanalerna står öppna utan motfrågor eller repliker.

Det är bra, effektfull teve. Men ur ett demokratiskt och pluralistiskt perspektiv är sådana uppträdanden inget att stå efter. Annat än i yttersta undantagsfall, när det politiska ledarskapet, och därmed det politiska ansvarstagandet behöver tydliggöras. Då kan även motsträviga regeringschefer, med andra förtjänster än glänsande retorik, behöva sätta sig framför kameran och vända sig direkt till folket.

Allt talar för att vi med coronakrisens medicinska och ekonomiska följder, befinner oss i ett sådan undantagsfall nu.

Att Stefan Löfven valde den formen för sitt framträdande – eller lät sig övertalas till det – går därför i det här skedet att både förstå och försvara. Men det inger, tycker jag, förtroende att han inte missbrukade tillfället för något annat än det absolut nödvändiga.

***

Det påpekades snabbt efteråt att Löfven inte sade någonting nytt i sak och inte gav några besked om fler planerade beslut. Att han inte gjorde det tyder på gott omdöme. Han tog inte chansen att kuppa igenom något eller lansera idéer i ett läge när det är svårt för omgivningen att hinna säga emot och granska det finstilta

Restriktioner och drastiska åtgärder av det slag som genomförs runt om i världen – och som kanske inom kort blir nödvändiga även i Sverige i takt med att smittspridningen går in i nya faser – ska inte fattas och deklareras överilat eller utan demokratisk kontroll.

Stefan Löfvens tal var istället moraliskt uppfordrande. Det handlade i hög grad om varje enskild medborgares skyldighet att nu hjälpa till. De här orden lär citeras ofta: “Det kommer några få, avgörande stunder i livet då du måste göra uppoffringar inte bara för din egen skull utan också för att ta ansvar för din omgivning, för dina medmänniskor, och för vårt land. Den stunden är nu. Den dagen är här. Och den uppgiften gäller alla.”

Men han nämnde också döden, om att många kommer att förlora någon kär den närmaste tiden. Tonen var snarare samtalets än kampanjens. Syftet var att inskärpa ett allvar, inte att lansera konkreta åtgärder en söndagskväll. Den självdisciplinen är mycket värd.

Självklart saknades det i statsministerns tal mycket som även hans europeiska kollegor varit dåliga på att ta upp de senaste veckorna: det europeiska perspektivet, det internationella samarbetet, behovet av samarbete över gränserna, åtminstone några ord om hur illa det står till i andra länder som förtjänar vår solidaritet.

Nu krymper perspektiven och retoriken bakom gränser på ett farligt och kontraproduktivt sätt. Men det var inte något som skiljde Löfvens framträdande från de flesta andra, och han överbetonade inte det nationella perspektivet.

***

Det är en svår balansgång: Att utöva ett effektivt politiskt ledarskap utan att i panik eller för maximalt strålkastarljus börja åsidosätta demokratiska arbetssätt, missbruka krisbefogenheter och lättsinnigt köra över andra samhällsinstitutioner.

Men det är viktigt att politiska ledare klarar av just den balansgången även när pressen är som störst. Annars går det aldrig att mobilisera ett helt samhälle brett och underifrån, för att möta en pandemi och en ekonomisk krasch med alla dess följder.

Det är ju det här vi har övat på tillsammans, i hundratusentals olika roller, verksamheter och branscher. Kompetensen, kunskapen och erfarenheterna finns spridda överallt. Engagemanget och solidariteten växer i lokala miljöer och sprider sig, fysiskt och digitalt. Ett enormt starkt nät skapas av hundratusentals initiativ och insatser, professionella och privata.

Att ha tålamod nog och våga lita på den mobiliseringen underifrån klarar bara politiska ledare med goda nerver, ett demokratiskt sinnelag och ett visst mått av självdistans. Klarar Sverige av det är mycket vunnet när coronakrisen går in i sin värsta fas – och dit har vi inte kommit ännu.

Men det kräver också att vi hjälps åt att bromsa smittspridningen för att ge vård, nödinsatser och ekonomisk hjälp tid att hantera situationen så gott det går.

När det här är över kommer statsministern, liksom stora delar av svensk partipolitik, att förtjäna ett tack och ett erkännande för ansträngningen att upprätthålla en värdig, kontrollerad och samlad ton i ett läge när hela samhället utsätts för jobbiga prövningar.

Det svåraste återstår, men ännu så länge har de, och vi tillsammans i det svenska samhället, bestått provet.