You are here

Ekonomistas ( 6 nationalekonomer)

Subscribe to Ekonomistas ( 6 nationalekonomer) feed Ekonomistas ( 6 nationalekonomer)
Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
Updated: 4 days 20 hours ago

Vägen ut ur COVID-19-krisen

Thu, 03/26/2020 - 20:52

Många av den senaste veckans inspel kring hur vi bäst ska hantera Corona-krisen påminner om det filosofiska ”trolley-problemet”; en spårvagn rusar mot en grupp människor som kommer dö om du inte ingriper och växlar spår till ett annat där bara en person står. Vad ska du göra? Hur du än gör så blir du ansvarig för död och avvägningarna handlar om hur man väger antalet personer mot aktivt handlande eller passivitet (och i varianter av problemet om man ska värdera vissa liv, säg yngre personer, högre än andra).

Analogin till de nu pågående diskussionerna om hur vi ska agera mot Corona-viruset är förstås att vissa med emfas har poängterat att restriktioner som slår mot ekonomin också i förlängningen dödar. Virus dödar, men det vet vi (till exempel från den här artikeln om 90-talskrisen) att recessioner och ekonomiska kriser också gör. Eller som Donald Trump precis uttryckt det: ”We cannot let the cure be worse than the problem itself”. Så vilket ska vi välja? 

Det är inget fel på resonemanget i sig. Att tala om att det skulle vara cyniskt ”att prata om pengar” när liv står på spel är missriktat. Ekonomi handlar ytterst om människors välfärd, inte om ”pengar”, och arbete och resurser som skapas i ekonomin är det som också gör det möjligt att till exempel vårda de som blir sjuka och så vidare. Men av detta följer inte nödvändigtvis att valet står mellan att ”återgå till det normala”, med av allt att döma katastrofala konsekvenser för smittspridning, och att ”stänga ner samhället helt på obestämd tid”, med förödande följder för ekonomin. 

Problemet med att framställa alternativen på detta sätt är att det, likt trolley-problemet, blir designat för att framstå som ett olösligt dilemma där det inte finns något acceptabelt alternativ. Det bortser ifrån att det finns ett antal olika varianter av vad vi kan göra. Ett stort problem är förstås att vi inte har tillräcklig information kring de olika alternativen för att kunna välja. Men det finns två grundläggande principer man bör hålla sig till i sådana situationer: 1) inkludera hela tiden all ny information som kommer och 2) förklara och var tydlig med vilken modell som används och vilka antaganden som görs.

I ett tidigare inlägg redogjorde Robert för olika scenarion som framkom i den rapport som Imperial College Covid-19 task force publicerade i förra veckan (en forskningsrapport som använder denna modell för Sverige finns här). Här presenteras olika scenarion och i breda drag kan man säga att bilden som gavs där var att omfattande restriktioner (men långt ifrån total nedstängning av samhället – åtgärden ”case isolation” betyder till exempel att sjuka minskar kontakt med omgivningen med 75 % och att ”bara” 70 % respekterar restriktionen) resulterar i en nedgång, men också att så fort man lättar på restriktionen så kommer smittan tillbaka. För att hålla nere smittspridning skulle man därför i princip behöva ha kvar restriktionerna under lång tid, i princip tills ett vaccin finns tillgängligt (12-18 månader är siffror som nämns i rapporten, men det är förvisso kvalificerade, men ändå gissningar). En bild som finns i rapporten är följande:

Ser man på detta diagram ter det sig som om skillnaden mellan att göra ingenting och kraftiga åtgärder mest handlar om när i tiden man ska ta smällen. Antingen låter vi det hända nu eller senare. Ser man det så kan man förstå den som tycker att det inte finns så mycket poäng med att vidta drastiska åtgärder, med alla kostnader det för med sig, bara för att sedan genomlida vad som ändå måste ske vid en senare tidpunkt. 

Det är dock en felaktig slutsats, åtminstone om man ska tro en i mina ögon mycket genomtänkt och pedagogisk redogörelse för ett annat alternativ. En genomgång av Tomas Pueyo (som också finns översatt till svenska här) skissar ett annat scenario. En viktig sak att poängtera här är att jag inte vet vem denne Tomas Pueyo är eller vilken expertkompetens han har (men som jag ska komma till så är inte heller min huvudpoäng att följa hans råd). Ett stort antal experter verkar dock tycka att det han skriver är bra (han listar ”endorsements” här). 

Enligt hans beräkningar skulle en relativt extrem situation bara behöva upprätthållas mellan 3-7 veckor (beroende på hur långt spridningen kommit). Förutsatt att man under tiden lägger resurser på att därefter kunna testa i relativt stor skala skulle mycket av samhällslivet kunna återgå till det normala. För den som efterlyser ett ”slutdatum” skulle det alltså kunna vara närmare 18 dagar än 18 månader. Den storleksordningen borde de flesta vara överens om är möjlig att hantera.

I princip tar den här analysen fasta på två saker; 1) Det Sydkorea, som tveklöst lyckats bäst med att vända kurvan med fall nedåt, gjort har handlat mycket om att testa i stor skala och på så sätt kunna isolera fall där de dyker upp och därigenom kunnat återgå till att samhället fungerar relativt normalt utan att smittan sprider sig. 2) För att detta ska funka är det viktigt att börja testa och spåra tidigt, i ett läge innan smittan redan har börjat accelerera. Om inte så finns det ingen chans för testandet att hinna ikapp spridningen. Problemet är förstås att man initialt inte vet om man är ute i tillräckligt god tid. Precis därför är en kort period av mycket restriktiva åtgärder nödvändig. När den väl är över kan allt fokus vara på att testa och spåra och hålla tillbaka smittspridning, utan att behöva ”stänga samhället”. Pueyo kallar strategin för ”the Hammer and the Dance”; först en kort extrem period för att få ner spridning samtidigt som man förbereder sig för att ha kapacitet för att kunna hantera fall framöver, följt av en period när man testar och spårar för att försäkra sig om att smittspridningen inte accelererar. 

Hur vet vi att detta stämmer? Och hur vet vi hur restriktiva vi behöver vara ifrån ett läge där smittspridningen är under kontroll? Det vet vi inte. Allt detta bygger på modeller för spridning och olika antaganden som görs. Men det gör å andra sidan alla åtgärder i nuläget. Just av det skälet vore det mycket välkommet om redovisningen var tydligare med exakt vilka modeller som används och vilka antaganden som görs. Som också poängteras av Joacim Rocklöv och andra forskare också poängterar på DN-debatt skulle forskare också kunna vara till hjälp i arbetet. Norges motsvarighet till Folkhälsomyndigheten agerar föredömligt genom att lägga ut denna typ av information. Det finns förstås de som tycker att matematiska modeller inte är något att ha i dessa sammanhang men om man arbetar efter en sådan strategi så kan man säga det och redovisa varför. Som Karim Jebari mycket riktigt poängterat krävs i en demokrati inte bara att ”rätt beslut fattas utan också att skälen redovisas…”. 

Att hamna i ett läge där testande och spårning är möjligt skulle också sannolikt ha positiva konsekvenser för en återgång till en mer normal situation. Till att börja med skulle alla de som har haft smittan men inte vet om det kunna agera utan att bekymra sig för att bli smittade (tror experter i alla fall). Vidare skulle alla som nu måste vara hemma trots att de kanske bara har en vanlig förkylning få besked om det. 

I slutändan finns ovanligt lite av facit för vad som är rätt väg att gå. Men i sådana situationer är som sagt två principer bra; uppdatera hela tiden allt givet kunskapsläget och erfarenheterna från omvärlden, och var så tydlig som möjligt med vilka modeller och antaganden man jobbar utifrån. Detta är också viktigt för de ekonomiska åtgärderna som genomförs ska matcha den strategi man arbetar efter. Att sikta på ett långdraget förlopp med måttligare restriktioner kräver en annan typ av ekonomisk-politiska åtgärder än en kortare men mera omfattande restriktionsperiod. Grundprincipen, som regeringen också verkar jobba efter, är den samma: Gör allt som är möjligt för att överbrygga perioden mellan nu och att vi kan återgå till det normala. Fokusera på att rädda så många i grunden sunda företag och arbetstillfällen som möjligt. Detta är speciellt sant i denna extrema situation där krisen inte uppstått genom en obalans i systemet (som kanske behövde korrigeras) utan på en för ekonomin helt exogen faktor.

Det är mycket möjligt att Sverige har en unikt bra situation för att hantera smittspridning. Aspekter som mindre kontakter mellan gamla och unga och allmänt enklare för att spontant följa uppmaningar om ”socialt avståndstagande” framstår inte orimliga. Men det vore bra om man tydliggjorde både vad man utgår ifrån och hur långt framåt i tiden man planerar. Det handlar inte om att ifrågasätta våra expertmyndigheter –   tvärtom är vår höga tillit till dem sannolikt en styrka – utan om att få större tydlighet i varför vi gör vad vi gör. En sådan tydlighet skulle också hjälpa en återgång till ett mera normalt tillstånd.

Utvidga corona-amorteringsfriheten till alla!

Wed, 03/25/2020 - 05:30

Detta är ett gästinlägg av Claes Bäckman, assistant professor vid Department of Economics and Business Economics, Aarhus Universitet.

Det är ett välkommet besked att Finansinspektionen meddelat att inkomstbortfall kopplat till coronaviruset är ett skäl till undantag från amorteringskravet. Men att tillfälligt ge undantag från amorteringskravet är inte tillräckligt. Istället bör amorteringskravet avskaffas för nuvarande bolån. Huruvida det ska återinföras för nya bolån så småningom bör diskuteras.

Riksbanken och regeringen tar idag till extraordinära insatser för att rädda hushållens och företagens ekonomi. Som en del i en lång rad åtgärder har Finansinspektionen meddelat att inkomstbortfall kopplat till coronaviruset är skäl till undantag från amorteringskravet, och flera banker har redan annonserat att deras kunder kan ansöka om under en period. Finansinspektionen har dessutom bett bankerna att vara ”generösa i sin tillämpning av att medge undantag”.

Det är ett välkommet besked. Amorteringskravet innebär att bolånetagare tvingas spara genom att betala av sina lån. Ekonomisk teori och sunt förnuft säger att vi inte ska spara nu, utan snarare att vi nu ska använda våra besparingar för att hantera inkomstbortfall och betala räkningar. Att medge undantag för kravet under en period förbättrar kassaflödena för dem som ansöker om det, och gör det också möjligt för hushållen att spara i mer likvida tillgångar inför framtida utgifter.

Frågan är dock om undantag är nog i dagsläget och om det inte varit enklare och mer effektivt att helt enkelt avskaffa amorteringskravet, i alla fall under en period. Att ge undantag åt enskilda låntagare ställer stora krav på att bankerna ska utvärdera sina låntagare, vilket rimligtvis tar tid och innebär svåra avvägningar. Antal varsel och uppsägningar tyder på att en stor uppgång i arbetslösheten och att många hushåll skulle behöva amorteringsfrihet. Om alla fall ska utvärderas individuellt ställer det stora krav på bankerna, som behöver göra avvägningar om ett inkomstbortfall är på grund av viruset. Även om bankerna är generösa i sina bedömningar måste de rimligtvis gå igenom varje fall, ett tidskrävande arbete.  Dessutom kräver det att bankerna själva gör avvägningar om ett inkomstbortfall är på grund av coronaviruset. Har en person som självmant stannar hemma på grund av rädsla för coronaviruset ett inkomstbortfall på grund av sjukdom? I dagsläget vill vi ju faktiskt uppmuntra alla som kan att stanna hemma, och vi bör underlätta det så mycket som möjligt.

Det finns dessutom anledning att tro på att hushåll reagerar trögt på ekonomiska incitament (Andersen m fl, 2019), i vilket fall många som kan behöva amorteringsfrihet inte får det. Till sist gäller undantag inte nya lån. Det gör det svårare för hushåll att använda sitt uppsparade bostadskapital. För även om amorteringar är ett sparande och inte en kostnad påverkar amorteringar hur mycket hushållen kan låna bland annat genom att amorteringar räknas in i bankernas Kvar-att-leva-på kalkyler.[1] Genom att ta bort kravet blir det ”billigare” att låna.

I nuläget är målet är att hushållen och företagen klarar av att hantera nedstängningen av ekonomin. Det är alltså i dagsläget inte en stimulans som behövs, utan snarare överbryggning under en period av låga inkomster. Att avskaffa kravet ger alla bolånetagare mer likviditet med minsta möjliga hinder, gör att bankerna inte behöver utvärdera om deras kunder har skäl för amorteringsfrihet, och gör det gör det enklare för hushållen att använda sig av sina besparingar. Det blir tydligt att alla kan få amorteringsfrihet och det går snabbare än att alla fall ska utvärderas individuellt.  Att avskaffa amorteringskravet är därför en bättre strategi för att hjälpa hushållen klara sig igenom överbryggningsperioden vi befinner oss i.

Att avskaffa amorteringskravet kan även hjälpa ekonomin att återhämta sig efter att den mest omedelbara krisen är över. Även under en återhämtningsperiod bör tvångssparande undvikas och det bör vara så enkelt som möjligt för hushållen att låna av sitt uppsparade bostadskapital. Under återhämtningsperioden ger lägre amorteringar en direkt effekt på konsumtion genom lägre sparande och ”billigare” lån, men också en indirekt effekt på konsumtion genom att bostadspriserna påverkas av amorteringar. Det leder i sin tur till högre konsumtion bland bostadsägare genom så kallade förmögenhetseffekter. Lägre amorteringar har tidigare gett stora makroekonomiska effekter (Bäckman & Khorunzhina, 2020).

I återhämtningsperioden är det dessutom en nackdel att ha gett tillfälliga undantag. Om kampen mot coronaviruset fortfarande pågår eller om vi befinner oss i en lågkonjunktur när undantagsperioden tar slut kommer många hushåll fortfarande ha lägre inkomster än tidigare, och att tvinga dem att börja spara igen kan ge en oönskad utgiftschock. Även om undantag kan ges igen i framtiden är det tillräckligt mycket osäkerhet i prognoserna över när ekonomin ska ha återhämtat sig för att framåttänkande hushåll bör ha det i åtanke och börja försiktighetsspara istället. Det är förstås inte något dåligt i sig att spara (det är enklare att komma åt besparingar på bankkontot än besparingar i bostaden), men det riskerar att sakna ner återhämtningen. Ett undantag från amorteringar ger således inte samma effekter som att avskaffa kravet.

Med tanke på den prekära situation vi befinner oss i är det värt att diskutera om amorteringskravet bör avskaffas. Oavsett var man tidigare stått i debatten om amorteringskravets nytta och kostnader är det tydligt att vi lever i extraordinära tider och att det finns goda skäl till att inte amortera just nu. Det enklaste sättet att se till att så många som möjligt får den möjligheten är att avskaffa kravet nu.  Om vi fortfarande anser att nyttan med amorteringskravet överväger kostnaderna kan amorteringskravet kan sedan införas igen i ett senare skede eller gradvis öka tillbaka till tidigare nivå. Det bör då tydligt kommuniceras att det nya gamla kravet kommer gälla nya bolån och inte befintliga lån.

I inlägget ovan har jag argumenterat att det inte är tillräckligt att enbart ge undantag från amorteringskravet. Istället bör amorteringskravet istället avskaffas permanent för nuvarande bolån. Att göra det hade underlättat hanteringen av den överbryggningsperiod vi befinner oss i och hjälpt ekonomin återhämta sig senare. Huruvida det ska införas för nya bolån så småningom eller inte bör diskuteras.

Referenser

Andersen, S., J.Y. Campbell, K.M. Nielsen och T. Ramadorai (2019), ”Sources of inaction in household finance: Evidence from the Danish mortgage market”, under publicering i American Economic Review. https://www.nber.org/papers/w21386

Bäckman, Claes, och Natalia Khorunzhina (2020), ”Interest-only mortgages and consumption growth: Evidence from a mortgage market reform”, https://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=3533247 .

Flodén, Martin, Matilda Kilström, Jósef Sigurdsson och Roine Vestman (2019), ”Household Debt and Monetary Policy: Revealing the Cash-Flow Channel”, http://www.matildakilstrom.com/wp-content/uploads/2019/12/cashflow_channel.pdf .

SBAB (2018), ”Mer än var tredje svensk ser amorteringen som en kostnad”,  https://www.sbab.se/1/om_sbab/press/arkiv_publicering/pressmeddelande/2018-03-27_mer_an_var_tredje_svensk_ser_amorteringen_som_en_kostnad_.html .

________________

[1] Ett högre tvingat sparande än vad hushållen egentligen vill är också en kostnad från ett livscykelperspektiv, och tvingat sparande i illikvida tillgångar såsom en bostad är en kostnad för dem som vill spara i andra tillgångar. Dessutom verkar många svenska hushåll missta amorteringar för en kostnad (SBAB, 2018).